Semester

Jorå, nu har vi varit på semester. Bilat från Stockholm och vidare. Har åkt färja och tillbringat två dagar på Legoland. (Superfin park!) Vi har bott fem nätter på tre olika hotell. (Hilton var klart bäst!) Och nu är vi hemma igen.

Nu återstår endast några veckor innan jag börjar jobba. Tills dess dagsutflykter och fix hemma.

Tips

Jag har varit bort med barnen i nästan en vecka. Det var snyggt i huset när jag drog. Men hade Sambon dammsugit eller tvättat när vi var borta? (Det enda som jag lämnade.) Och hade han städat upp i Prinsens rum efter att Prinsens två kompisar med tillhörande legokastande lillebror hade varit där inne och röjt? Svar negativt. Om jag säger till Sambon och talar om vad som ska göras blir han grinig för att jag, som han tycker, tjatar. Tjatar jag inte (struntar i att tala om) skiter han tydligen i det som ska göras vilket leder till att jag blir grinig och då han med. Rådgivning nästa?

Jag har sagt till idag, pratat med Prinsens kompis mamma. Jag frågade om det var så att Prinsen hade åkt utan bälte. Jag sa "Ring nästa gång så hämtar jag honom. Jag vill inte tumma på det där med bältet, även om det är en kort bit." Jag tror att hon fattade.

Här om dagen läste jag en tidning där en artikel handlade om test man kan göra hemma, typ klamydiatest, blodtrycksmätare osv. Så här uttalede sig läkaren om ägglossningstest: "Kan vara bra i vissa situationer för stressade personer som vill bli gravida. Men det är ännu bättre att sluta stressa." Tack för tipset! Det funkar liksom inte för alla att njutningsligga sig till en bebis, då kan ju stickor vara bra så att man vet när man ska satsa hårt. Kompisen G:s man jobbar typ jämt. Där har vi ett exempel på när testen är skitbra. Får man "bara" till ett ligg i månaden och man vill ha ett barn så är det ju bäst att ligga på rätt dag, om man så säger. Själv är jag skitglad över att det finns ägglossningstest, så att jag visste vilken dag jag skulle dra till kliniken.

Kompisar

Länge har jag ju tyckt att det är för få barn i området, för lite kompisar till Prinsen.

Nyligen flyttade en varannanveckapappa hit. Han har tre barn. Pappan verkar trevlig och det är ju alltid lättare när det går att snacka med andra föräldrar.

Prinsen leker med fyraåringen, men helst med sjuåringen men det fungerar bra också när de tre leker tillsammans. Men när treåringen hakar på, vilket jämt händer, blir det så där.

Treåringen är för liten för att leka med lego. Han kastar bitar huller om buller, smäller ner byggena i golvet. Han fick en varning när han hade kastat saker hemma hos oss idag. "Du får inte kasta saker när du leker i Prinsns rum", sa jag. När han hade slagit Gittan så att hon började gråta åkte han nästan ut. "Du slår inte Gittan, för då får du gå hem!", sa jag.

Vi har andra regler än grannarna. Vi dricker sällan läsk (mer än Sambon i sin egen bil), vi äter godis mest på lördagar och då inga mängder (även om de kan bli lite godis andra gånger ibland) och vi har nästan aldrig chips hemma. Fikar gör vi men då sitter vi ner. Hos oss sitter man alltid ner när man äter, annars blir man utan. Det handlar om säkerhet tycker jag. Prinsen får spela tv-spel en dag i veckan annars blir det tjat och gnat från både honom och mig. Hemma hos oss tar vi av oss skorna vid dörren som vi stänger när vi kommit in och vi springer inte ut nakna. Men det verkar olika det där hur man gör.

Jag är i alla fall väldigt glad över att Prinsen har lärt känna de här två barnen. De verkar vara snälla och de är bra på att leka. Det betyder allt när man är sex år.

Ekorrhjulet

Igår var vi på Gröna Lund. Jag packade medan Sambon duschade. Kylväska med mackor, festisar och frukt. Vagn med filt. Väska med kläder och blöjor, tvättservetter och annat. När Sambon var klar satt vi färdiga att åka i bilen. Han kunde alltså bara kliva ut och sätta sig i baksätet.

Ännu en gång har jag curlat honom. För att jag alltid packar. För att jag inte vill stå på Grönan utan blöjor eller extra tröjor när det blir kallt.

I morse drog Sambon iväg till jobbet igen. (Som han gjort sex dagar i veckan de senaste månaderna.) "Det ska bli så skönt på semstern", sa jag till honom. "Att du också kan laga mat. Jag är såå trött på det." Han svarade med "Det ska bli skönt när du börjar jobba, så att jag kan vara mer ledig och slipper dra in alla pengar."

Jag är lite rädd för hösten. De flesta i familjen kommer att vara nya. Prinsen i skolan, Gittan hos dagmamman och jag på jobbet. Jag kommer att lämna fem dagar i veckan och hämta kanske tre. Sambon kan inte längre skicka ett sms att han sitter fast i köer eller jobbar till klockan sju.

Det kommer att bli ändrade förhållanden där jag kan betala mer hemma och Sambon göra mer i form av städning. Ibland undrar jag hur andra löser det där med städningen. Det händer aldrig att Sambon tar fram dammsugaren för att det behövs, att han dammar eller städar en toalett. Inte utan att jag säger till och knappt om jag gör det heller. Innan jag börjar jobba vill jag ha ett familjeråd. Vem ska betala vad och vem ska göra vad? Kan inte det vara bra? Så att båda vet. För att läger blir annorlunda. Annars blir det jag som står där med städningen trots att jag också jobbar.

Jag är hemma hela tiden. När det är helg vill jag gärna göra en liten tur någonstanns ibland. För att jag är energisk. Sambon jobbar hela tiden. När han äntligen är ledig vill han vara hemma. För att han är trött. Vi är totalt osynkade.

Igår när vi var på Gröna Lund stånkade Sambon, undrade om han skulle åka hem med Gittan. Jag är jämt med Gittan. Jag vet att man får passa, byta blöjor på underliga ställen, rådda och jaga. Hans kommentar och rynka mellan ögonbrynen, hans missnöjda blick fick mig att undra hur det ska gå på semestern. När vi ska åka till ett nöjesfält som ligger mycket längre än Gröna Lund. I två dagar.

Rus

Lycka är när man känner ett rus. Det kan vara ett ögonblick, en känsla som snabbt väller över en. Som när Prinsen och Gittan busar. När han killar henne i magen så att hon kiknar. Ibland kommer det över mig. Att de är här. Att de är mina. Att jag är deras. Mamma. Vissa stunder är så vackra, även om andra inte skulle se skillnad. En del stunder vill man stoppa tiden ett slag för att insupa ruset.

Säkerhet

Här om dagen var Prinsen hos sin kompis B som bor här i närheten. Jag skulle uppskatta att jag (tillsammans med Prinsen) går hem till B på sju minuter. Att åka bil till B och hans familj tar kanske tre minuter.

På kvällen när de hade lekt klart sa Prinsen till mig: "B:s pappa skjutsade hem mig med bilen utan bälte. För jag satt i mitten och där var bältet trasigt." Jag blev genast irriterad. B:s föräldrar är hur gulliga som helst och jag vet att de är noga med säkerheten. När de cyklar har hela familjen hjälm. (Själv slarvar jag. Men ser alltid till att barnen har det så klart!) När de åker kommunal buss och det finns bälten är barnen bältade. Därför blev jag förvånad över det Prinsen sa. För även om det bara tar tre minuter med bil så gamblar man inte med barn. Inte med sina egna och verkligen inte med andras. Enligt Prinsen var både B och hans lillebror med i bilen. De satt på kudde och i bilbarnstol.

Vad ska jag göra nu?

1. Försynt säga att Prinsen talat om att han åkt bil utan bälte. (Indirekt att det inte är ok.)

2. Strunta i att ta upp det.

Att vara spontan och att finna en vän

Klockan var 19.10 när jag cyklade iväg med barnen. Gittan hade varit otålig hemma, missnöjd och dragit mig i benen och skrikit mycket. "Vi cyklar en tur", sa jag och lämnade Sambon hemma.

"Vi kan svänga förbi D", sa jag. "Kanske att hon är hemma!"

D och jag jobbade tillsammans förut. Hon är 65 år och gick i pension lite innan jag gick på föräldraledighet. Vi funkade på jobbet men var inte direkt bundisar. Men nu när jag har vari hemma har jag varit rätt ensam med barnen. För det är inte många jag känner som är hemma. D och jag började ta promenader förra våren. Våra träffar utökades och hon hängde med till öppna förskolan och vi åt soppluncher i kyrkan. Vi pratade och fikade, promenerade och pratade mer.

Jag gillar D och hon har växt i mina ögon. Hennes spontanitet och sätt att vara gör mig glad. D är inte som en mamma för mig, D har blivit en vän.

D:s man K öppnade dörren när vi ringde på. "Kom in!", sa han och vinkade in oss i hallen. Prinsen och Gittan med cykelhjälmarna på. D blev glad när hon såg oss. Vi gick in i vardagsrummet och satte oss. D tog fram en pappbuss till Prinsen som man kunde klista ihop och en massa katter i olika format till Gittan. Sedan blev de te till mig och blåbär med mjölk till barnen. Jag såg Prinsens ögon när K hällde socker i hans tallrik. Socker på bären, wow vilken lycka!

När vi skulle hem ett par timmar senare, gav D mig ett kuvert. "Du har ju fyllt år" sa hon. Prinsen gick i förväg ut med K medan jag klädde på Gittan. Utanför hade Prinsen plockat en hel massa smultron. "Bara några till, mamma", sa han och plockade vidare. Gittan fick smaka av sin generösa storebror och pekade, ville ha mer.

När vi cyklade hem var jag så glad. För den fina stunden. För att D är så härlig. För cykelturen en sommarkväll i doften av jasmin, tillsammans med mina älskade små. Med Prinsen som var så lycklig för sina smultron som han hade sparat i sin tomma vattenflaska, med Gittan som så nöjd satt bakpå min cykel.

När jag kom hem öppnade jag kuvertet som D gav mig. På ett kort med blommor stod det med snirklig stil:

En vän är en människa i vars närvaro man törs vara sig själv.
Grattis vännen!
/D

Räknar ner

Sambon jobbar två veckor till innan han har semester och jag räknar ner. För att det är enklare när han är hemma. Roligare. Men nu är han så uarbetad efter alla helger han har jobbat, efter att ha haft massor på jobbet, att han är slut när han väl är ledig. Jag hoppas att det finns kraft att ha roligt på semestern, så att det inte bara blir att vila för hans del (vilket inte funkar så bra med två barn.)

Innan jag fick barn, var jag rastlös. Det behöver jag inte vara nu i samma utsträckning, för det finns alltid något att göra. Och det spelar inte så stor roll vad jag gör. För bara jag umgås med barnen känns det vettigt.

Ibland undrar jag vad som kommer att hända när barnen blir stora, när de inte behöver mig som servar i samma utsträckning. När Sambon kan ligga i soffan och kolla fotboll. Jag anar att min rastlöshet kommer tillbaka då igen. Att jag står bredvid tv:n som en unge och tjatar, "Jag har ingenting att göra!" Jag får väl bli en sån där som gymmar hela tiden, eller kanske hittar jag något annat att roa mig med.

Det är mycket när man har små barn, men det passar mig faktiskt väldigt bra. Att man inte har drivor med tid, att man inte behöver välja så förbaskat, att det lilla kan räcka. Så var det aldrig innan. Men visst, annat blir det väl när jag börjar jobbba. (En annan grej som smågnager och som jag tar en annan gång...)

18

I dag blev hon 18 månader, Gittan. Ett och ett halvt år har gått sedan hon kom ut med en skrik, lades till mitt bröst, gjorde vår familj fulländad.

Fina lilla Gittan, du är så otroligt älskad. Av mig, av din pappa och av din fina storebror.

Att ha sex

Att ha sex nu när jag är tvåbarnsmor, är inte samma sak som innan vi fick barn. När man kunde bli lite så där sugen i sängen, för att vi låg nära. När man började gosa lite och tänkte att det skulle vara nice att ligga. (Nu talar jag förstås inte om IVF-tiden när det var rejäl torka.)

Nu för tiden är sängen inget alternativ. För där ligger det ofta barn och ligger det inte någon i vår säng så finns det i alla fall någon liten i vårt sovrum. Nej, i sängen sover man. Och letar efter nappar.

Att ha sex nu när jag är tvåbarnsmor kan vara att bli förförd när matkassarna ska plockas upp. Att hamna i badrummet för att det finns sovande barn i sängen och på soffan. Att tro att toan ska knäckas och därför tumla vidare till golvet. Att mitt under akten få höra mannen säga att "Det luktar bajs!" Jag tror att jag skrattade en kvart när jag insåg att vi befann oss precis vid blöjhinken. Naken och tokskrattande låg jag på klinkersplattorna och jag tänkte att så här kan man bara göra när man är trygga med varandra. Att ha sex nu för tiden kan innebära att karln har sår på knäna efteråt och jag skavsår på ryggen.