Kompisar

Länge har jag ju tyckt att det är för få barn i området, för lite kompisar till Prinsen.

Nyligen flyttade en varannanveckapappa hit. Han har tre barn. Pappan verkar trevlig och det är ju alltid lättare när det går att snacka med andra föräldrar.

Prinsen leker med fyraåringen, men helst med sjuåringen men det fungerar bra också när de tre leker tillsammans. Men när treåringen hakar på, vilket jämt händer, blir det så där.

Treåringen är för liten för att leka med lego. Han kastar bitar huller om buller, smäller ner byggena i golvet. Han fick en varning när han hade kastat saker hemma hos oss idag. "Du får inte kasta saker när du leker i Prinsns rum", sa jag. När han hade slagit Gittan så att hon började gråta åkte han nästan ut. "Du slår inte Gittan, för då får du gå hem!", sa jag.

Vi har andra regler än grannarna. Vi dricker sällan läsk (mer än Sambon i sin egen bil), vi äter godis mest på lördagar och då inga mängder (även om de kan bli lite godis andra gånger ibland) och vi har nästan aldrig chips hemma. Fikar gör vi men då sitter vi ner. Hos oss sitter man alltid ner när man äter, annars blir man utan. Det handlar om säkerhet tycker jag. Prinsen får spela tv-spel en dag i veckan annars blir det tjat och gnat från både honom och mig. Hemma hos oss tar vi av oss skorna vid dörren som vi stänger när vi kommit in och vi springer inte ut nakna. Men det verkar olika det där hur man gör.

Jag är i alla fall väldigt glad över att Prinsen har lärt känna de här två barnen. De verkar vara snälla och de är bra på att leka. Det betyder allt när man är sex år.