Räknar ner

Sambon jobbar två veckor till innan han har semester och jag räknar ner. För att det är enklare när han är hemma. Roligare. Men nu är han så uarbetad efter alla helger han har jobbat, efter att ha haft massor på jobbet, att han är slut när han väl är ledig. Jag hoppas att det finns kraft att ha roligt på semestern, så att det inte bara blir att vila för hans del (vilket inte funkar så bra med två barn.)

Innan jag fick barn, var jag rastlös. Det behöver jag inte vara nu i samma utsträckning, för det finns alltid något att göra. Och det spelar inte så stor roll vad jag gör. För bara jag umgås med barnen känns det vettigt.

Ibland undrar jag vad som kommer att hända när barnen blir stora, när de inte behöver mig som servar i samma utsträckning. När Sambon kan ligga i soffan och kolla fotboll. Jag anar att min rastlöshet kommer tillbaka då igen. Att jag står bredvid tv:n som en unge och tjatar, "Jag har ingenting att göra!" Jag får väl bli en sån där som gymmar hela tiden, eller kanske hittar jag något annat att roa mig med.

Det är mycket när man har små barn, men det passar mig faktiskt väldigt bra. Att man inte har drivor med tid, att man inte behöver välja så förbaskat, att det lilla kan räcka. Så var det aldrig innan. Men visst, annat blir det väl när jag börjar jobbba. (En annan grej som smågnager och som jag tar en annan gång...)