Jag har haft panik i veckan och har det fortfarande. För att våra små ska kastas. De två blastocysterna som ligger i frysen på Linnékliniken. De två som blev kvar efter att Gittan kom. För den 6/6 har det gått fem år sedan de frystes ner.
Sambon vill inte ha fler barn, han är så nöjd över de två fina vi har. Jag är också nöjd, hur skulle jag kunna vara något annat än det? Men jag leker med tanken. En liten till, en trea, en knodd som Gittan skulle älska hon som gillar bebisar. Men så minns jag kampen. För inte var det alls så att det gick varken på första eller andra försöket! Men om jag skulle ta Trombyl på en gång? Kanske det skulle gå vägen direkt då? Ska vi inte satsa, om det funkar att övertala Sambon? Skitsamma att det nu kostar 11500 kronor att plocka ur frysen. De pengarna är ändå snart glömda, för pengar är pengar. Men vad fint det skulle vara om jag kunde strunta i IVF-tankar och satsa på vår familj vi har, kanske åka nånstans istället. Kan jag aldrig vara nöjd, jag som ville ha två? Som fick Prinsen och Gittan, de allra finaste. Man ska inte gapa efter mycket. Men visst skulle vi väl klara av en till, vi som gått genom eldar, som finns kvar som par trots att det har stormat på. Ett litet gäng på tre, en grupp. Men att gå igenom en stress igen, våndan. Oron som också skulle finnas om det blev en graviditet. Tänk om det blir missfall. Om barnet inte mår bra. Om något går fel. Men ändå. Folk får ju tre barn, en del. Ska man chansa eller ska man bara slå bort tanken och leva här och nu. Vara tacksam över det som finns. (Ja, tack min lyckliga stjärna, det ÄR jag verkligen!) Jag kan inte räkna våra blastocyster som en våt fläck på ett lakan, en utlösning som inte blev barn. Det var blod, svett och tårar när de blev till. DE är potentiella Gittan. Och nu kommer de snart att kastas.
Så slängs mina tankar om i ett virr varr, Och jag har panik. För det finns ingen återvändo. För att få barn har jag väntat, rättat in mig i ledet, följt paragrafer och restriktioner, det läkarna har sagt och gjort. Varit beroende av andra. Och nu är jag där igen. För det har bestämts att våra små i frysen får ligga i fem år, och inte längre. Jag får inte ens ge bort dem till någon annan om jag så skulle vilja.
Om du skulle råda mig till något, för att få inre frid, vad skulle det då vara?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Man kan ansöka om att förlänga frystiden! Enkelt, man fyller bara i en blankett. Så har du längre tid på dig att fundera?
Så gjorde vi - vi har alla barn vi vill ha, men det kändes för drastiskt att slänga bort ett potentiellt syskon just nu. Lycka till!
Frida
Förstår att det känns svårt!
Vi har inga kvar och på ett sätt känns det skönt (eftersom ingenting riskerar att slängas) och på ett sätt jobbigt. För jag kan inte heller riktigt bestämma mig. Å ena sidan är jag så himla nöjd och det är praktiskt och ekonomiskt och herregud vad det skulle ta emot att göra en ivf till för en trea (med risk för att det inte funkar, missfall, att barnet inte är friskt etc). Men samtidigt som du säger - ett litet gäng. <3 Och maken är nöjd som det är.
Som du hör kan jag inte heller råda, men tyckte att Fridas förslag om att förlänga tiden låter smart, så kan du känna på saken lite till.
Jag tycker du ska låta de två få en chans, men sen sätta punkt. Om du inte gör det kommer det gnaga i bakhuvudet för alltid, "tänk om...". Sambons ev. irritation är ingenting mot den ev. ångest och bitterhet du kommer att känna om de kastas. Det är vad jag tror efter att ha läst din blogg i ganska många år :)
Mitt första svar är att de ska ut ur frysen och försökas med. Men då måste man väl vara överens?
Alternativt ansöka om att de ska få ligga kvar längre, tills ni hinner hitta en gemensam väg.
Man kan ju donera dem för forskning (eller kan man inte det med blastocyster?) då kastas de inte bara bort utan blir ändå till något meningsfullt. Det har vi gjort.
Frida: Jag har gjort som du nu, ansökt om dispens. Men jag fattar att det endast är att skjuta på problemet...Vill dock känna mig nöjd med beslutet.
Ekomamman: Jag skulle förmodligen inte ha tänkt tanken på ännu ett barn om frysen varit tom, men nu är det ju där...Skulle inte ha pallat en hel IVF, tror jag, för ett tredje barn.
Linda: Tack för ditt svar och kul att du fortfarande hänger kvar här på min blogg!
Tudorienne: Överens, ja det var ju just det...
Anonym: Vi har kastat två tvådagars-embryon tidigare. Den ena fick de första fick de forska på, men med den andra glömde jag tyvärr att skicka in lappen för medgivande så den kastades bara.
Åh, så svårt. Jag förstod av tidigare inlägg att det finns i dina tankar, och jag skulle känna som du.
Bra att du ansökt om förlängning, kanske kan han komma överens med tanken på de två och inga fler försök när han märker att du menar allvar med det. Om du lyckas känna så innerst inne vill säga.
Kram Anneli (som också fortfarande kollar in här då och då ;)
Anneli: Kul att du också kollar läget här i min lite svajiga blogg! (Med få inlägg mellan varven). Ja, det är inte helt lätt det där med blastocysterna. Får se vad vi får för svar och om vi får frysa dem längre...
Just tanken på att de där små oansenliga i frysen är potentiella juveler. Jag brottas med samma. Fastän jag har mitt gäng och inte har någon som helst längtan efter ytterligare ett barn så vill jag inte höra talas om att våra blastocyster ska slängas. Så jag förstår din ångest, du som vill ha en liten till. Kram /P
Skicka en kommentar