Glidardag

Prinsen vaknade klockan sex i morse. Vi gick upp och lekte och efter åtta någongång var han trött igen. Jag lade mig med honom och i stället för att gå upp och fixa mig själv och hemmet som vanligt så somnade jag om. Prinsen och jag somnade klockan halv nio och vaknade...halv tolv! Helt galet länge sov både han och jag.

Då jag vaknade hade jag fått sms från en tjej i föräldragruppen som jag hänger med. Hon skulle ha några kompisar på lunch hemma men alla hade blivit sjuka. "Vill du komma och äta?" undrade hon. "Jag har en massa pastasallad här hemma!" Klart jag ville.

På eftermiddagen var Prinsen, sambon och jag bjudna på middag hos en kompis. Smarrig pasta med sorbet till efterrätt.

Slapp åka buss hem, eftersom sambon hade kommit hem från jobbet med bilen. Sovmorgon. Ingen matlagning. Soligt väder. Glidardag.

Jag har mött granntanten

Japp. Granntanten på 92 år. Hon med brevet som skulle rekommenderas Brevet som jag tabbade mig med och skickade det med vanlig post. Granntanten som jag var tjenis med men som sedan surnade ur. Den grannen har jag mött här om dagen. För första gången efter brevhändelsen.

Jag kom ut ur porten med Prinsen i vagnen då jag fick syn på henne. Hon kom gående mot mig, höll armkrok med hemhjälpen. "Hej" sa jag och log då hon var nära. "Hej" sa hon och nickade med huvudet. Sedan gick hon vidare. Pratade inte mer med mig. Tittade inte på Prinsen. Hon är sur. Fortfarande. Fetsur på mig är hon.

Förlossningsnostalgi och Prinsen nio månader

Nästa vecka är det nio månader sedan Prinsen kom till oss. Nio månader. Ofta tänker jag tillbaka på förlossningen. Jag tänker nostalgiskt på vilket café vi var på samma dag vi åkte in till sjukhuset, på hur vi två satte oss i bilen och lämnade hemmet för att nästa gång vi kom in i lägenheten vara tre. Det är häftigt att tänka på.

Jag tänker på vilka människor som var på förlossningen; på den morska barnmorskan som fick mig att ta till krafter jag inte trodde fanns, på barnmorskan Totte som hjälpte mig att få ut Prinsen genom att hänga på min mage, på den gulliga undersköterskan som strök mig över håret i allt töcken.

Jag blir allvarlig då jag tänker på hur rädd jag var de första 20 minuterna då Prinsen hade kommit ut. Då jag låg där ensam och vimsig i huvudet och undrade vad som hänt. Då jag inte visste någonting. Livrädd och svamlandes.

Jag tänker på när moderkakan kom ut. Barnmorskan höll upp den, sa att den var fin, att den liknade ett hjärta. Jag minns att jag tänkte att "Jag har älskat mitt pyre i magen så mycket att det mesta förmodligen är hjärtformat där inne". Troligtvis var det så.

Jag blir lycklig då jag tänker på hur jag låg på uppvaket efter operationen. Då jag vaknade under det stora fönstret och fick syn på en klarblå himmel med fluffiga moln och att sedan sambon kom med Prinsen i famnen. Jag har ingen tidigare klar bild av det första mötet med Prinsen. Det är detta som är mitt första starka minne. Det var så skönt att få se honom, hålla honom. Blir så gråtmild då jag tänker på det. Så bubblande glad blir jag då jag tänker på det, för det var då jag verkligen förstod att jag blivit mamma, att han äntligen hade kommit till oss. Finaste. Prisnosing. Min älskling. Mitt allt på jorden. Nio månader sedan.

Fredagsmys

Prinsen körde stora racet på golvet i går kväll då han var fullkomligt vild och jagade olika leksaker med skohornet. Sambon och jag satt på första parkett i soffan och skrattade åt honom.
Sambon hade gjort god mat, han är en bra kock min käresta. Lax med chevréostcreme, grönsaker och färskpotatis. Jag åt i soffan och fortsatte att titta på Prinsen. Sambon satt i köket med Com Hem i örat. Det kan vara så här. Det blir lite hur som helst. Måltiden kan intagas i stort sett vilket rum som helst men jag stör mig inte på det. Ibland äter man lugnt i köket och samtalar. Ibland tittar man på världens sötaste pojke som kör race på golvet med skohornet i högsta hugg.

Klockan 21.00 somnade Prinsen, två timmar senare än vanligt. Han hade haft en uppesittarkväll. Vad att göra då prinsen är pigg och glad? Gillar rutiner men det funkar inte att följa dem slaviskt. Inte hos oss.

Däckade sedan i soffan med en hyrd dvd-film. Kan varmt rekommendera The holiday. En romantisk komedi med Jude Law. En feel-good-film som man låg och smålog när man såg. Lyckades faktiskt hålla mig vaken hela filmen för en gångs skull och stapplade in till sovrummet vid 23.30 för att krascha med huvudet i kuddhögen.

Tre veckor kvar

Ja i morgon är det tre veckor kvar tills flyttlasset går. Tre veckor kvar tills vi lämnar lägenheten i utkanten av stan och flyttar in i det vita huset i förorten. Jag längtar och jag har separationsångest. Känner separation för att lämna det gamla och invanda. Att hitta överallt, veta var närmaste postlåda och kvällsöppna affär är. Finns det kvällsöppna affärer i förorten förresten? Separation för att jag har lärt känna tjejer i närheten som har barn i samma ålder som Prinsen, där jag bara kan knacka på om jag vill. Tänk om det inte finns någon vettig människa att hänga mer där borta där vi ska bo. Känner nostalgi över det som har hänt i vår lägenhet, allra helst då jag tänker på allt som har med Prinsen att göra. Det var inne i det lilla badrummet som jag gjorde graviditetstestet, det var hit vi åkte då vi lämnade BB då Prinsen var nyfödd Ja separation och nostalgi.

Men jag längtar också. Efter att göra om i det mysiga huset, gå med sambon i inredningsaffärer, fixa till Prinsens rum. Längtar efter att sitta på tomten på en filt under ett parasoll tillsammans med Prinsen. Jag tänker på att grilla. Grilla grilla grilla. Det ska vi göra hela sommaren lång. Jag längtar efter tvättmaskinen också. Det finns en sådan i badrummet där så klart. I kväll då jag sprang upp och ner med proppfulla tvättpåsar i händerna längtade jag efter den maskinen.

Det ska bli spännande. Kul att se vad området i förorten har att erbjuda. Just nu känns det overkligt för vi har inte börjat packa än. Men det är snart. Tre veckor kvar bara.

Osams om en struts

Jag har städat på vinden eftersom vi ska flytta om några veckor. Jag hittade en hel massa roliga saker som väckte minnen till liv. Bland annat en hel kasse med gamla kassettband. Lägligt nog hade Prinsen några dagar tidigare fått en bandspelare för både CD och kassettband av sin mormor. Kultigt. Sambon undrade vad jag höll på med en dag då han kom hem och jag stod i vardagsrummet och dansade till lambada med Prinsen på armen.

Jag hittade också en gammal sparbössa där på vinden. En struts med ett gult ägg. Lyfter man den i halsen så kan man stoppa i pengar ner i ägget. Fick den av någon kompis på 90-talet. Jag tog med strutsen ner i lägenheten. "Kolla vilken sparbössa. Behövde inte du en sparbössa förresten?" sa jag till sambon. Han stirrade med stora ögon. "Du skämtar! Vilken ful! Släng den!" "Slänga" sa jag. "Ska jag slänga den? Men den är ju inte trasig på något sätt". "Men Anna-Bell den är skitful. Du tar inte med den till huset i förorten!" "Inte?" "Men har du saknat den de senaste tio åren?" undrade sambon. "Nje. Det är klart jag inte har" svarade jag.

Så fortsatte en diskussion om huruvida strutsen skulle med eller inte. Egentligen tycker jag också att den är ful men det var liksom som att där fanns någon slags hat-kärlek. Men att ställa fram strutsen i något av rummen i det nya huset? Nej det skulle aldrig hända. Sambon var nästan sur på riktigt och predikade om hur mycket skräp han burit med sig när vi flyttade till detta hem. "...ett gammalt bort, en trasig gungstol, halva din mormors hem..."Sant! Själv satt jag bara och försökte hålla mig för skratt eftersom jag tyckte att situationen blev komisk.

Nej. Jag behöver ingen struts. Det gör jag inte. Han är hel strutsen men han fyller inte sin funktion eftersom han skulle ligga i en låda i ett förråd. Från en låda till en annan låda, ett gammalt förråd och sedan ett nytt,liksom. Tog därför beslutet att strutsen ska få en ny ägare (om någon vill ha honom). Om några veckor ska jag stå på en loppis med mitt gamla bråte. Det ska bli spännande att se om det är någon som vill ha en gammal sparbössa från 90-talet som ser ut som en struts som just poppat upp ur ett gult ägg.

Könskvotering på dagisnivå

Mötte grannen här om dagen. Han hade varit med sin dotter, 15 månader, och besökt en förskola i området. Det är ett föräldrakoperativ med 14 barn på 4 personal. Hemlagad mat. Engagerade föräldrar. Enligt grannen. "De tyckte att vår dotter passade in i profilen. De söker en tjej i hennes ålder" sa han. "Passade in?" sa jag. "Ja, de vill inte ha in vilka barn som helst" svarade han. Har man ett utåtagerande barn eller ett barn med särskilda behov har man inget att hämta där förstod jag. Ett sådant barn skulle kunna rucka den lilla gruppen. Hemskt att sortera barn så. "Men vadå en tjej?" undrade jag. "De vill ha en tjej till gruppen"svarade grannen. "Tänk om Prinsen bara skulle leka med tjejer på dagis, om han inte hade någon kille att leka med" fortsatte han. "Jo men sådant faller sig ju naturligt. Sorterar man små barn efter kön så är det ju som att vi vuxna säger att pojkar leker med pojkar och flickor med flickor" svarade jag. "Jag tycker att det är bra,deras system" svarade grannen och jag anade att han var stolt över att hans barn passade in i profilen med kön och allt. "Jag tycker att det är trams" sa jag. "Riktigt tramsigt är det!"

Samma sak hände vännen K. Hon tackade nej till en plats på en privat förskola. Hennes dotter hade redan börjat hos en dagmamma. Vännen K´s kompis H med barn i samma ålder ville ha platsen som K tackade nej till. Då H ringde till förskolan fick hon veta att hon inte kunde få platsen. De behövde en flicka till gruppen. H har en pojke.

Jag vill inte att Prinsen ska gå på en förskola där personalen tänker så inrutat. Jag vill att Prinsen ska gå på en förskola där personalen klarar av av en barngrupp kan bestå av sex flickor och tio pojkar. Att personalen fixar att skapa en god stämning och en bra dynamik oavsett vilka kön det är på barnen. Något annat är för mig helt otänkbart.