Japp. Granntanten på 92 år. Hon med brevet som skulle rekommenderas Brevet som jag tabbade mig med och skickade det med vanlig post. Granntanten som jag var tjenis med men som sedan surnade ur. Den grannen har jag mött här om dagen. För första gången efter brevhändelsen.
Jag kom ut ur porten med Prinsen i vagnen då jag fick syn på henne. Hon kom gående mot mig, höll armkrok med hemhjälpen. "Hej" sa jag och log då hon var nära. "Hej" sa hon och nickade med huvudet. Sedan gick hon vidare. Pratade inte mer med mig. Tittade inte på Prinsen. Hon är sur. Fortfarande. Fetsur på mig är hon.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Du skulle sagt:
"Åh vad du är modig som går ut! Visst har du också hört om den där maskerade mannen som har slagit ner och rånat pensionärer just här i området? Du är verkligen modig som vågar strunta i det, själv är jag lite rädd för att gå ut faktiskt..."
Hm... jag har alldeles för lätt att tänka ut elaka saker...
:-)
Synd för tanten, hon missade en trevlig pratstund och synen av en gullunge. Hon har det säkert jättetrist.
Men åh, vad trångsynt hon är!!! Jag ahr väntat påa tt du ska skriva något om detta, brevet måste ju ändå ha kommit fram nu och tantskrället borde ju ha bett dig om ursäkt tycker jag... Men låt henne sura. Det är hon som förlorar på det!! Det är nästan så jag hoppas hon ska be dig om hjäl ogen så att du får chans att riktigt snyggt men iskallt avvisa henne :) Är jag elak, aj troligtvis, men det är hon också!
Skicka en kommentar