Jag vågar inte längre

Förr var jag en sådan som sa till. På bussen. I allmänhet. Om någon hade en okopplad hund eller rökte på tunnelbanan. Inte en polis men en medmänniska som ville påverka. Göra klimatet bättre. Bry sig. Jag säger inte till nu mer. Jag vågar inte. Tror att de kan hoppa på mig eller ännu värre Prinsen. Jag har barn och jag är sårbar.

Igår var det en snubbe på bussen som verkade konstig. Han pratade högt och med alla utan att lukta sprit. Han hoppade som värsta basketspelaren och slog på den där luckan i taket för att det var varmt. Han ville ha luft och luckan gick upp då han hoppade och slog med all kraft. Så satte han sig bakom oss. Självklart. Och började prata en massa. Prinsen som satt i mitt knä var intresserad av honom och lutade sig åt hans håll. Vilken respons Prinsen fick. Snubben pratade och pratade med Prinsen men av min bedömning verkade han rätt snäll, snubben. Bara lite konstig.

Jag vill inte vara trångsinnt. Jag vill vara öppen. Men om någon faller utanför ramarna som denna människa gjorde vill jag kolla läget lite. Jag har lätt för att möta människor som är handikappade eller utvecklingsstörda. Det som skrämmer mig är när folk tenderar till att bli aggressiva, då man kan misstänka att de är påtända. Då blir det läskigt. Jag såg en kille en gång som fick abstinens på pendeln, som var på väg att klättra på väggarna, som rev sig själv. Då blev jag rädd. Jag vill inte möta någon järnspettsman eller andra galningar som man läser om i tidningarna.

Denna snubbe, han som hoppade som en basketspelare, var nog rätt oförarglig. Han bara babblade en massa om alla tänkbaka saker med varenda människa som råkade titta på honom. Han bara hoppade och slog på luckan i taket och därmed var han utanför normen. Han var nog rätt snäll. Men hade han blivit aggressiv eller hade han tänt en cigg så hade inte jag sagt till i alla fall. Inte nu mer. Jag hade snabbt satt Prinsen i vagnen, hoppat av vid närmsta busshållsplats och väntat på nästa buss. För jag säger inte till längre. Jag vågar inte.

Det hände inget mer denna gång. Snubben hoppade av innan mig och Prinsen. Han vände sig om innan han steg av, tittade på mig. "Ha en trevlig dag! sa han och log. "Det samma" sa jag.