Tomt i villan

Läser en intervju med hockeyproffset Henrik "Zäta" Zetterberg. Han är ju ihop med hon Emma som var med i Robinsson för hundra år sedan.

Läser att hockeyspelaren har skrivit på ett kontrakt för 600 mille och att han och frun bor i ett lyxhus på 1400 kvm. Sedan börjas det prata om barn, paret är över 30 år.

Så här säger "Zäta":

"Hög tid att skaffa barn? Vi har ju varit gifta i ett par år nu så...men mycket kan man önska, men ett nytt litet liv kommer inte till på beställning. Men vi känner ingen panik, utan när den dagen kommer så blir det väldigt välkommet, så kan man väl uttrycka det."

Födelsedag

Födelsedag när Prinsen var på Skansen med dagmamman,när Gittan hade ögoninflammation. När höggravida vännen L var här på snabbfika och jag softade hemma. När Sambon kom hem och var stressad, av för mycket jobb, för långa bilköer och en arbetsplats på fel sida om stan. När han gav mig tre röda rosor och sa att det var från en var i familjen, Prinsen, Gittan och honom själv. Födelsedag när jag gjorde rabarberpaj med glömde att ugnen ännu är trasig för att det brann i proppskåpet här om dagen, när jag fick dra till en kompis och grädda. När Sambon somnade med barnen och jag fick en stund med min bok på soffan. Det har varit en vanlig dag men ändå inte. I dag blev jag plötsligt ett år äldre.

Oense

Vi har hamnat i en fas, Prinsen och jag, när vi är oense. Flera gånger om dagen. Han skriker och jag står på mig kring olika saker. Han vrålar och jag blir gråtfärdig. För att det är så ansträngande att ta alla dessa fighter, så tråkigt att ha den här trista rollen. Som mamman som säger nej, som den som sätter gränser, som den som blir sur till sist. Kanske till och med arg eller ledsen. Lilla tonårstiden kallas det visst, att vara sex år. Jag fattar vad som menas och antar att det bara är att köra på, försöka vara lugn, tydlig och extra kärleksfull mellan bråken.

37

Inom en väldigt snar framtid fyller jag år. Jag blickar tillbaka hur livet var under en del tidigare födelsedagar.

7: Jag hade ärvda kläder och stor glugg där framtänderna hade suttit. Syrran var tonåring och lyssnade på punk, hade kläder med nitar och kedjor och kokade sockervatten till håret på morgonen. Pappa hade dragit för sex år sedan och mamma träffat Ingemar, som hon fortfarande hänger ihop med. Jag skulle börja ettan och var en blyg tjej som grät mycket, när andra barn var dumma, för att jag inte vågade säga till.

17: Jag var tillsammans med min första riktiga kärlek. Han var en lyssnare av stora mått och tur var väl det för i denna veva fick jag ätstörningar. Jag vägde 53 kilo och hatade mig själv, tyckte att jag var fet och ful, att rumpan och låren var äckliga. M, killen jag var ihop med, talade om hur fin jag var och till slut blev jag frisk efter en kamp med många jobbiga tankar. (Jag kommer alltid att vara tacksam i hjärtat gentemot M som fanns vid min sida.)Jag bodde hemma hos mamma och Ingemar men sov ofta hos M och hans familj. Vi hade sex på samma våning som M:s familj sov på, och fattade nog inte att föräldrarna förmodligen hörde. Vi pratade om oss, om livet, om framtiden. Sedan gjorde vi slut efter 1 1/2 år. Jag minns faktiskt inte varför.

27: Jag hade träffat Sambon några år tidigare och vi bodde i en minimal etta med kokvrå innanför tullarna, i Stockholm. Han hade redan då eget företag och jag körde racet i krogsvängen. Jag längtade efter barn, medan han tyckte det kunde vänta. Vi tog dagen som den kom under helgerna, tränade en massa, var flitiga restaurangbesökare och åt frukost på café.

37: Jag bor i en villa tillsammans med Sambon och våra två barn. Vi har det bra, men ibland vill jag lägga ut karln på Blocket. Jag tror däremot att alla som har varit tillsammans länge hamnar i svackor. Sambon har humor (lite väl svart dock ibland) och är lite oväntad. Jag tror att det är en av anledningarna till varför jag älskar honom och att det faktiskt ännu håller.

47: Det känns nästan läskigt att tänka så långt på framtiden, men jag gör det ändå. Drömmer och gissar. Jag tror att jag ännu lever med Sambon, att vi har haft en fetsvacka men kommit igenom det och gift oss. Att Prinsen är en social femtonåring som älskar att åka moppe, en som han har trimmat i smyg, och att han har kysst sin första tjej, (eller kanske kille?)Gittan är en aktiv elvaåring som har fastnat för ridning, så Sambon hänger i stallet en massa eftersom jag är allergisk. Jag arbetar kvar på förskola men har ett ben även i en annan bransch, något kreativt som har med skrivande eller skapande att göra. Vi har bytt bostad eftersom vi inte kunde nöja oss med det hus vi har idag. Vi hade en bra möjlighet att flytta till ett större och nyare hus, och då vi hade råd tog vi chansen. Vi har börjat resa allt mer då barnen är större. Annars har vi inte så många gemensamma aktiviteter, Sambon och jag, vilket både oroar mig och känns rätt skönt.

Bråk

Igår var det bråkigt hemma. Prinsen är i en trotsperiod. Han är snart sex år, vill bestämma det mesta och lyssnar inte något vidare på mig. Jag var trött efter att ha stuffat på konferensen. (Mitt eget fel, jag vet.) Sambon var sen (tre timmar) från jobbet men ringde inte hem och meddelade det. Gittan var klängig och jag till och med bajsade med henne i knät. Prinsen fick några utbrott med tillhörande gråt och skrik. Ett när hans kompis var här, för att kompisen fick mer kaka. Det ska vara rättvist. Men man behöver inte riva upp himmel och jord för en kakbit tyckte jag. Började med dåliga metoder, som att hota med att ta bort veckopengen, tala om att kompisar inte vill leka om man tokskriker.

Sambon kom hem när jag skulle lägga båda barnen, som skrek. Prinsen och jag tjafsade om ett presentinköp. Jag tyckte inte att det var lämpligt att Prinsen skulle följa med och inhandla presenten då klockan var 21.15. Men det ville han prompt. "Jag köper en bil som du sa att O gillar att leka med" sa jag och Prinsen skrek allt högre. "Och varför har du inte ringt?" sa jag till Sambon och stirrade vrångt på honom. "Kolla din jävla mobil. Du svarar ju fan aldrig!" svarade han ursinnigt. Sedan talade han om att jag skulle lämna rummet för att han inte orkade se mig.

Det gjorde jag. Lämnade rummet medan Gittan gallskrek. Sedan började jag gråta och i samma veva kom Prinsen ner. "Mamma, så farligt är det väl inte!" sa han. "Du behöver väl inte gråta!" "Men jag är så trött och jag orkar inte med bråk. Jag har tjatat på dig halva dagen och du lyssnar inte utan bara skriker och pappa är arg" sa jag och grät mer. "Mammor kan också bli trötta."

Vi somnade med huvudena ihop, Prinsen och jag. Under en filt på soffan. Innan hade jag läst en bok, om djuren i Sysselstad och talat om att det inte var Prinsens fel, att det bara blir fel ibland. Klockan 01.00 vaknade jag och bar min son till sängen, innan jag själv dunsade ner bredvid Sambon.

Ps. Sambon hade ringt. De missade samtalen fanns där såg jag sedan. Förresten tror jag inte att det är bra för någon att Sambon jobbar så mycket. (De röda dagarna som varit den senaste tiden och de tre senaste helgerna.) Inte för honom, inte för mig och barnen. Inte för familjesammanhållningen eller för förhållandet.

Presenten till kalaset inhandlades i morse.

Konferens

Först vill jag börja med att tacka alla sex personer som har svarat på inlägget under. Jag vet att några till läser, men om det så "bara" vore för er sex, skulle det vara värt att fortsätta blogga. Och det ska jag.

I början av veckan har jag varit på konferens med jobbet. Det var spännande och lite halvläskigt i början. Eftersom mitt gamla jobb och det nya finns i samma organisation så var liksom båda gängen där. Jag var alltså tvungen att välja var jag skulle sitta vid arbetet och vid fikat som exempel. Men jag gick in för att vara trevlig mot alla, mingla på och det hela löste sig naturligt.

Det gick fint att lämna Prinsen och Gittan med Sambon, men jag kände mig amputerad. Att vara utan barnen i ett och ett halvt dygn var som att sakna en kroppsdel. Men det funkade bra ändå. Jag måste faktiskt erkänna att det var rätt nice att ligga i mitt rum med havsutsikt och läsa i en hel timme, att käka ostört och att prata vuxensaker.

På kvällen hade ett annat företag som bodde på samma hotell hyrt en DJ, så jag och några andra tjejer (som jag inte kände innan) drog dit. Jag drack inte en droppe alkohol på hela kvällen, för jag hade ingen lust, men jag dansade i tre timmar och gick och lade mig klockan halv två. Svinkul hade vi det!

I höst kommer jag att arbeta i ett arbetslag där det är 14 barn, vilket känns otroligt lyxigt. Ropar inte hej för jag fattar att de (ledningen) säkert kommer att peta in några barn till. Mina kollegor är i mogen ålder, båda är 60 plus och har jobbat med varandra sedan 90-talet. Men det känns bra. Innan vi skildes åt för att åka hem kramade den ana kollegan om mig, tittade och sa "Det kommer att bli fint det här. Det känns bra!" Jag tror att hon menade det.

Varför man har en blogg, vem är du?

Blogg. Jag minns första gången jag hörde ordet och jag minns att jag sa till polaren P "Det finns något som heter blogg". Jag kollade upp vad det var och bloggarna på nätet blev allt fler, poppade upp som svampar ur jorden.

Min blogg kom till i januari 2007, när Prinsen var fem månader. Mest för att jag tänkte att det var en grej för mig, jag som gillar att skriva. En plats att ventilera mina tankar och känslor på. Ett ställe där det är ok att spy ut allt, ocensurerat.

Jag skrev om ditten och datten i början. Men bloggen fick en helt annan funktion när vi började med syskonförsök i maj 2008. Under tiden det tog att bli gravid med Gittan (tre år) fick jag ett otroligt stöd av mina bloggläsare. Det är en evig tacksamhet, från botten av mitt hjärta.

Genom åren har jag haft både få och lite fler läsare, som mest när vi höll på med IVF. Att flest ville läsa min blogg då är kanske för man själv satt i samma båt, för att man undrade hur det skulle gå. I dag har jag några tappra som hänger kvar från förr (man tackar för det!) och en del nya läsare (roligt att ni vill läsa här!)

Så varför har jag en blogg? Det är fortfarande för att jag vill ventilera och för att jag har ett behov av att skriva. Och ja, jag erkänner. Det är fan så mycket roligare att få respons än att inte få det. Att få en åsikt tillbaka, några ord, ett par rader. Tack till er som ännu orkar kommentera. Tack till Tudorienne för raden under mitt inlägg om GAD. Så lite men ändå så betydelsefullt, för det kändes så personligt det jag skrev.

Så varför har jag inga bilder? Det är det där med att ventilera igen, att det är orden som känns viktiga och för att jag inte orkar. För att jag skulle känna mig stressad av att ha en bilderblogg och behöva tänka på det. Det blev inga magbilder när jag var gravid, för att det kändes fel att lägga ut. Mest magiskt för mig och kanske stötande för andra.

Så vem är du som (fortfarande) läser här? Varför gör du det, trots att jag varken är gravid eller gör IVF. Trots att jag sällan bjuder på bilder. När hittade du hit och hur? Vad är bra med min blogg och är det något du saknar?

Tjing från Anna-Bell i en regnig förort utanför Hufudstaden