Oense

Vi har hamnat i en fas, Prinsen och jag, när vi är oense. Flera gånger om dagen. Han skriker och jag står på mig kring olika saker. Han vrålar och jag blir gråtfärdig. För att det är så ansträngande att ta alla dessa fighter, så tråkigt att ha den här trista rollen. Som mamman som säger nej, som den som sätter gränser, som den som blir sur till sist. Kanske till och med arg eller ledsen. Lilla tonårstiden kallas det visst, att vara sex år. Jag fattar vad som menas och antar att det bara är att köra på, försöka vara lugn, tydlig och extra kärleksfull mellan bråken.