Mamma

Idag var jag hos mamma och Ingemar med barnen. Prinsen och Gittan rejsade runt bland hängande dukar och porslinssaker. Jag sprang efter med en av mammas damtidningar i handen, för jag var optimistisk nog att tro att jag skulle hinna bläddra lite. Vi käkade lunch hos mamma och Ingemar, och mellis och middag.

Jag vet att jag vissa gånger klagar på mamma, för att hon lätt blir tjatig, för att hon hetsar om städning. Sanningen är att jag älskar min mamma, att hon står min nära. Jag skulle kunna komma över mitt i natten om jag ville, skulle kunna ringa och be henne och Ingemar komma förbi när som helst om det krisade. De finns alltid för mig och det känns både tryggt och fantastiskt. Mamma och Ingemar är två av de personer som genuint bryr sig om mina barn. De ringer om jag har varit på bvc med Prinsen eller Gittan, hör av sig om barnen är sjuka, skickar kort på namnsdagar. De ringer och säger att de längtar om de inte har sett barnen på en vecka eller två. Det är värt massor.

Idag när vi pratade om något, mamma och jag, sa hon något i stil med. "Om femton år kanske, om jag fortfarande lever då." Magen knyt sig och jag kunde inte lyssna på fortsättningen. "Det får du se till att göra!" sa jag och kände mig gråtfärdig.

Jag kan inte tänka mig att vara utan min mamma och ibland tänker jag på Sambon och hans relation till sin mamma. Sambon har dragit sig undan, tagit ett stort kliv bort från henne så de har inte pratat på en massa år. För att hon var på ett sätt han inte kunde acceptera, och jag förstår honom. Om mitt (vuxna) barn hade vänt mig ryggen hade jag protesterat, bett på mina bara knän, frågat vad jag skulle göra för att kunna rädda situationen. Hon har inte gjort något av det.

Min mamma är betydelsefull för mig, för min familj. Och det ska hon få veta. Det är så himla svennebananaktigt att inte tala om, att inte visa. Så det ska jag tametusan göra. Undrar om jag ska satsa på ett blombud.