Helgen som försvann

Idag är jag ledsen, arg och besviken. För att helgen inte blev som jag hade tänkt mig, för att jag känner mig snuvad på det som skulle bli mysigt.

Sambon har jobbat de fyra senaste helgerna. Han har mycket och samtidigt är han den som drar in stålarna nu. Jag har varit hemma och råddat. Denna helg skulle Sambon vara ledig. Skönt, tänkte jag. Då blir det lättare för mig, att dela ansvaret för barnen och vi hinner säkert göra lite saker då också. Med göra menar jag ta hand om högar som finns på tomten. Högar som bland annat blev när Sambon klippte (vår enorma) häck förra veckan. Sedan att klippa gräsmattan på framsidan då det ser ut som en äng där.

På torsdagen jobbade Sambon sent. Jag fick ett sms på dagen där det stod att han på fredagen skulle sluta tidigt, redan vid två. Fredagen kom och jag tänkte inte på middagen som annars. Det tar vi när Sambon kommer, tänkte jag. Han kom hem vid fem. För att han hade hjälpt en arbetskompis med en möbel som skulle bäras och för att han, som han själv sa, är tidsoptimist. Både barnen och jag var svinhungriga så jag gav honom en order om att handla hämtmat.

På lördagen var det barnkalas och vi skulle fixa på tomten. Sambon hade lovat mig att ordna lite med våra bilder, något jag är dålig på. I vår familj är det jag som är fotografen, vilket också betyder att jag knappt finns med på några foton alls. Sedan ger jag Sambon ansvaret över att lägga in bilderna och spara dem på ett säkert sätt. Då jag inte har klippt mig på typ ett år (!!!) så tänkte jag hinna med det på lördagen också.

Lördagen började med att Gittan vaknade klockan fem. Ingen av oss orkade gå upp, utan vi lät henne busa i sovrummet. Klockan kvart över sex gick jag upp och gjorde välling.
Jag lade mig på soffan och läste en stund medan Gittan lekte bredvid. Efter någon timme blev Gittan trött och vi båda somnade i soffan. Vi vaknade av att Prinsen ropade på oss. Då var klockan tio! Det ösregnade och Prinsen skulle vara på kalas klockan elva. Sambon gjorde frukost och jag slog in paket och klädde på barnen. Medan Prinsen var på kalaset handlade vi. Sambon blev förvånad över att Gittan inte ville sitta i stolen i kundvagnen. Han handlar aldrig med henne och vet inte att hon plötsligt ställer sig upp för att försöka ta sig ur, att man sedan får jaga henne runt i butiken medan man försöker handla.

Efter handlingen hämtade jag Prinsen medan Sambon gjorde lunch. Sedan dammsög jag medan Sambon och barnen lekte. Jag passade på att åka och klippa mig och var borta i en timme. När jag kom hem klockan kvart över fyra sov både Sambon och Gittan i soffan, medan Prinsen satt bredvid och tittade på film. Jag lagade middag medan de sov vidare. Hemgjorda köttbullar med potatis, gräddsås och lingon. Jag väckte de sovande när maten var klar någon timme senare.

På kvällen var vi hemma. Sambon nattade Gittan och somnade med henne. Jag läste en Bamsetidning för Prinsen och satt sedan uppe en stund själv.

Söndagen kom och hällregnet fortsatte. Prinsen var uttråkad tills det började komma gäster. Vi skulle fira min och Sambons födelsedagar. Sambon var trött (idag också) och låg mest på soffan, hade på sig samma byxor som han sovit i. Jag tog med min mamma och båda barnen för att handla och Sambon var hemma med Ingemar, mammas man. Jag sa att "Jag tar båda barnen med mig om du fixar det där med kameran." När vi kom tillbaka var kameran tömd och Sambon sa att det fattas en massa bilder från hårddisken. Han vet att jag blir hysterisk när bilder försvinner (det har hänt förr) men verkade ändå lugn själv.

Stämningen mellan Sambon och mig var under söndagen inte så värst lysande. Han ville mest ligga i soffan och gjorde endast kaffe när jag sa till honom. Själv gjorde jag tårta och ordnade middag till oss och de gäster som var kvar vid middagstid. Det var bara nära till oss här, och de känner Sambon. Tyckte ändå att det var lite förargligt att han var så slö och också väldigt negativ. Det var liksom att varje tillfälle att hugga togs, från honom men också från mig.

När kvällen kom och vi var ensamma lade han Gittan och jag städade undan. Sedan satt vi med en chipsskål i varsitt rum. Jag tänkte att helgen blev så fel. Jag fick håret klippt, men inte gräsmattan på framsidan. Men det är inte det. Sambon har jobbat en massa, så klart är han trött. Men förväntas det bara att jag ska köra på som vanligt? Jag som hade sett fram emot att få lite undanstökat och kanske att slippa göra middagen. Han har ont i ryggen av vår dåliga säng som vi sover fyra personer i, jag med på morgnarna. Han också på grund av det fysiskt tunga arbete han har. Men jag vill inte att det ska ingå i vårt förhållande att tävla om vem som har mest att fixa med, eller vem som är tröttast. Så jag håller käften. Och jag skulle aldrig gnälla om att det är jobbigt att vara med barnen, även om det så klart kräver en del av en. Jag vill istället att det ska finnas förståelse, uppbackning och en positiv anda mellan oss. Just nu kan jag inte se något av det.

Idag är jag bara trött, tom och ledsen. Jag känner mig oförstådd och faktiskt inget vidare. Och hemma vandrar Prinsen runt i cirklar och har ingen att leka med och jag har inget tålamod och är rädd att han ska väcka Gittan som nu sover. Rädd för att jag behöver en stund för mig själv. Så att jag kan bli en bra mamma igen, med tålamod som inte är sur, utan har nära till skratt.

Jag behövde påfyllning i helgen, att umgås nära. Men allt blev bara platt och fel. Så här sitter jag och undrar vad som hände med helgen som försvann.