Att ha sex nu när jag är tvåbarnsmor, är inte samma sak som innan vi fick barn. När man kunde bli lite så där sugen i sängen, för att vi låg nära. När man började gosa lite och tänkte att det skulle vara nice att ligga. (Nu talar jag förstås inte om IVF-tiden när det var rejäl torka.)
Nu för tiden är sängen inget alternativ. För där ligger det ofta barn och ligger det inte någon i vår säng så finns det i alla fall någon liten i vårt sovrum. Nej, i sängen sover man. Och letar efter nappar.
Att ha sex nu när jag är tvåbarnsmor kan vara att bli förförd när matkassarna ska plockas upp. Att hamna i badrummet för att det finns sovande barn i sängen och på soffan. Att tro att toan ska knäckas och därför tumla vidare till golvet. Att mitt under akten få höra mannen säga att "Det luktar bajs!" Jag tror att jag skrattade en kvart när jag insåg att vi befann oss precis vid blöjhinken. Naken och tokskrattande låg jag på klinkersplattorna och jag tänkte att så här kan man bara göra när man är trygga med varandra. Att ha sex nu för tiden kan innebära att karln har sår på knäna efteråt och jag skavsår på ryggen.
onsdag 4 juli 2012
torsdag 28 juni 2012
Mamma
Idag var jag hos mamma och Ingemar med barnen. Prinsen och Gittan rejsade runt bland hängande dukar och porslinssaker. Jag sprang efter med en av mammas damtidningar i handen, för jag var optimistisk nog att tro att jag skulle hinna bläddra lite. Vi käkade lunch hos mamma och Ingemar, och mellis och middag.
Jag vet att jag vissa gånger klagar på mamma, för att hon lätt blir tjatig, för att hon hetsar om städning. Sanningen är att jag älskar min mamma, att hon står min nära. Jag skulle kunna komma över mitt i natten om jag ville, skulle kunna ringa och be henne och Ingemar komma förbi när som helst om det krisade. De finns alltid för mig och det känns både tryggt och fantastiskt. Mamma och Ingemar är två av de personer som genuint bryr sig om mina barn. De ringer om jag har varit på bvc med Prinsen eller Gittan, hör av sig om barnen är sjuka, skickar kort på namnsdagar. De ringer och säger att de längtar om de inte har sett barnen på en vecka eller två. Det är värt massor.
Idag när vi pratade om något, mamma och jag, sa hon något i stil med. "Om femton år kanske, om jag fortfarande lever då." Magen knyt sig och jag kunde inte lyssna på fortsättningen. "Det får du se till att göra!" sa jag och kände mig gråtfärdig.
Jag kan inte tänka mig att vara utan min mamma och ibland tänker jag på Sambon och hans relation till sin mamma. Sambon har dragit sig undan, tagit ett stort kliv bort från henne så de har inte pratat på en massa år. För att hon var på ett sätt han inte kunde acceptera, och jag förstår honom. Om mitt (vuxna) barn hade vänt mig ryggen hade jag protesterat, bett på mina bara knän, frågat vad jag skulle göra för att kunna rädda situationen. Hon har inte gjort något av det.
Min mamma är betydelsefull för mig, för min familj. Och det ska hon få veta. Det är så himla svennebananaktigt att inte tala om, att inte visa. Så det ska jag tametusan göra. Undrar om jag ska satsa på ett blombud.
Jag vet att jag vissa gånger klagar på mamma, för att hon lätt blir tjatig, för att hon hetsar om städning. Sanningen är att jag älskar min mamma, att hon står min nära. Jag skulle kunna komma över mitt i natten om jag ville, skulle kunna ringa och be henne och Ingemar komma förbi när som helst om det krisade. De finns alltid för mig och det känns både tryggt och fantastiskt. Mamma och Ingemar är två av de personer som genuint bryr sig om mina barn. De ringer om jag har varit på bvc med Prinsen eller Gittan, hör av sig om barnen är sjuka, skickar kort på namnsdagar. De ringer och säger att de längtar om de inte har sett barnen på en vecka eller två. Det är värt massor.
Idag när vi pratade om något, mamma och jag, sa hon något i stil med. "Om femton år kanske, om jag fortfarande lever då." Magen knyt sig och jag kunde inte lyssna på fortsättningen. "Det får du se till att göra!" sa jag och kände mig gråtfärdig.
Jag kan inte tänka mig att vara utan min mamma och ibland tänker jag på Sambon och hans relation till sin mamma. Sambon har dragit sig undan, tagit ett stort kliv bort från henne så de har inte pratat på en massa år. För att hon var på ett sätt han inte kunde acceptera, och jag förstår honom. Om mitt (vuxna) barn hade vänt mig ryggen hade jag protesterat, bett på mina bara knän, frågat vad jag skulle göra för att kunna rädda situationen. Hon har inte gjort något av det.
Min mamma är betydelsefull för mig, för min familj. Och det ska hon få veta. Det är så himla svennebananaktigt att inte tala om, att inte visa. Så det ska jag tametusan göra. Undrar om jag ska satsa på ett blombud.
onsdag 27 juni 2012
Bajsblogger
Blogger gjordes om för ett tag sedan och det funkar inte för mig. Så inläggen blir konstiga och jag är oteknisk. Bland annat försvinner styckesindelningarna, så att texten blir kompakt. Om det finns någon där som fattar vad jag och min bligg har för problem, hur vi ska göra, så säg gärna till.
Hälsningar från oteknisk Anna-Bell
Att handla leksaker
Vi handlar leksaker till Prinsen ibland. Bara så där. Kanske en ny vattenspruta, en mindre legobyggsats eller något annat som inte kostar många hundralappar. För att Prinsen, som andra barn, gillar leksaker.
Många gånger när vi tittar på leksaker eller kanske köper något säger Prinsen "En sån där har Jonte!" Jonte är en sexårig kille som Prinsen brukar leka med. Jonte verkar få det mesta i leksaksväg.
Jag tycker att barn ska uppskatta det de får. Att det inte bara ska vara slit och släng. Att man kan få allt det man pekar på. På en gång. Jag tycker att man kanske kan längta lite. Spara några veckopengar för att till slut kunna handla det man verkligen vill ha.
Jag tror att Prinsen fattar att Jonte får leksaker nästan varje gång de handlar. Själv säger jag nej för det mesta, men ja ibland. "Men han blir ju så glad" motiverar Jontes föräldrar. "Och det kostar ju inte så mycket."
För mig handlar det egentligen inte om pengar. Utan om att jag tror att barn som får leksaker varje vecka, som bara pekar med fingret en sekund, till slut blir odrägliga. Att man liksom gör dem en björntjänst.
Det är trist att vara en nejsägare, men om man aldrig får ett nej som barn, när man inte får öva morgångar på sina föräldrar, hur ska man då göra när man blir större?
Kanske att Prinsen tycker att jag har kortare tyglar än andra föräldrar. Som bara tillåter tv-spel en dag i veckan och som inte överöser med godis jämt och ständigt. Men jag hoppas att han en dag förstår att jag gjorde det som jag tyckte var det bästa, godis på lördagen och kanske något litet mellan. Regler gällande spelandet så att det inte ballar ur och blir för mycket. För mycket tjat (från både Prinsen och mig)och för mycket intryck av tv-spel.
Jag vill inte att Prinsen ska lära sig att man kan köpa lycka, att bara man få en ny leksak så blir det frid och fröjd. Jag vill ge honom annat. Som tid, upplevelser, små som stora, bra samtal och lek. Och leksaker. Men inte hela tiden.
måndag 18 juni 2012
Helgen som försvann
Idag är jag ledsen, arg och besviken. För att helgen inte blev som jag hade tänkt mig, för att jag känner mig snuvad på det som skulle bli mysigt.
Sambon har jobbat de fyra senaste helgerna. Han har mycket och samtidigt är han den som drar in stålarna nu. Jag har varit hemma och råddat. Denna helg skulle Sambon vara ledig. Skönt, tänkte jag. Då blir det lättare för mig, att dela ansvaret för barnen och vi hinner säkert göra lite saker då också. Med göra menar jag ta hand om högar som finns på tomten. Högar som bland annat blev när Sambon klippte (vår enorma) häck förra veckan. Sedan att klippa gräsmattan på framsidan då det ser ut som en äng där.
På torsdagen jobbade Sambon sent. Jag fick ett sms på dagen där det stod att han på fredagen skulle sluta tidigt, redan vid två. Fredagen kom och jag tänkte inte på middagen som annars. Det tar vi när Sambon kommer, tänkte jag. Han kom hem vid fem. För att han hade hjälpt en arbetskompis med en möbel som skulle bäras och för att han, som han själv sa, är tidsoptimist. Både barnen och jag var svinhungriga så jag gav honom en order om att handla hämtmat.
På lördagen var det barnkalas och vi skulle fixa på tomten. Sambon hade lovat mig att ordna lite med våra bilder, något jag är dålig på. I vår familj är det jag som är fotografen, vilket också betyder att jag knappt finns med på några foton alls. Sedan ger jag Sambon ansvaret över att lägga in bilderna och spara dem på ett säkert sätt. Då jag inte har klippt mig på typ ett år (!!!) så tänkte jag hinna med det på lördagen också.
Lördagen började med att Gittan vaknade klockan fem. Ingen av oss orkade gå upp, utan vi lät henne busa i sovrummet. Klockan kvart över sex gick jag upp och gjorde välling.
Jag lade mig på soffan och läste en stund medan Gittan lekte bredvid. Efter någon timme blev Gittan trött och vi båda somnade i soffan. Vi vaknade av att Prinsen ropade på oss. Då var klockan tio! Det ösregnade och Prinsen skulle vara på kalas klockan elva. Sambon gjorde frukost och jag slog in paket och klädde på barnen. Medan Prinsen var på kalaset handlade vi. Sambon blev förvånad över att Gittan inte ville sitta i stolen i kundvagnen. Han handlar aldrig med henne och vet inte att hon plötsligt ställer sig upp för att försöka ta sig ur, att man sedan får jaga henne runt i butiken medan man försöker handla.
Efter handlingen hämtade jag Prinsen medan Sambon gjorde lunch. Sedan dammsög jag medan Sambon och barnen lekte. Jag passade på att åka och klippa mig och var borta i en timme. När jag kom hem klockan kvart över fyra sov både Sambon och Gittan i soffan, medan Prinsen satt bredvid och tittade på film. Jag lagade middag medan de sov vidare. Hemgjorda köttbullar med potatis, gräddsås och lingon. Jag väckte de sovande när maten var klar någon timme senare.
På kvällen var vi hemma. Sambon nattade Gittan och somnade med henne. Jag läste en Bamsetidning för Prinsen och satt sedan uppe en stund själv.
Söndagen kom och hällregnet fortsatte. Prinsen var uttråkad tills det började komma gäster. Vi skulle fira min och Sambons födelsedagar. Sambon var trött (idag också) och låg mest på soffan, hade på sig samma byxor som han sovit i. Jag tog med min mamma och båda barnen för att handla och Sambon var hemma med Ingemar, mammas man. Jag sa att "Jag tar båda barnen med mig om du fixar det där med kameran." När vi kom tillbaka var kameran tömd och Sambon sa att det fattas en massa bilder från hårddisken. Han vet att jag blir hysterisk när bilder försvinner (det har hänt förr) men verkade ändå lugn själv.
Stämningen mellan Sambon och mig var under söndagen inte så värst lysande. Han ville mest ligga i soffan och gjorde endast kaffe när jag sa till honom. Själv gjorde jag tårta och ordnade middag till oss och de gäster som var kvar vid middagstid. Det var bara nära till oss här, och de känner Sambon. Tyckte ändå att det var lite förargligt att han var så slö och också väldigt negativ. Det var liksom att varje tillfälle att hugga togs, från honom men också från mig.
När kvällen kom och vi var ensamma lade han Gittan och jag städade undan. Sedan satt vi med en chipsskål i varsitt rum. Jag tänkte att helgen blev så fel. Jag fick håret klippt, men inte gräsmattan på framsidan. Men det är inte det. Sambon har jobbat en massa, så klart är han trött. Men förväntas det bara att jag ska köra på som vanligt? Jag som hade sett fram emot att få lite undanstökat och kanske att slippa göra middagen. Han har ont i ryggen av vår dåliga säng som vi sover fyra personer i, jag med på morgnarna. Han också på grund av det fysiskt tunga arbete han har. Men jag vill inte att det ska ingå i vårt förhållande att tävla om vem som har mest att fixa med, eller vem som är tröttast. Så jag håller käften. Och jag skulle aldrig gnälla om att det är jobbigt att vara med barnen, även om det så klart kräver en del av en. Jag vill istället att det ska finnas förståelse, uppbackning och en positiv anda mellan oss. Just nu kan jag inte se något av det.
Idag är jag bara trött, tom och ledsen. Jag känner mig oförstådd och faktiskt inget vidare. Och hemma vandrar Prinsen runt i cirklar och har ingen att leka med och jag har inget tålamod och är rädd att han ska väcka Gittan som nu sover. Rädd för att jag behöver en stund för mig själv. Så att jag kan bli en bra mamma igen, med tålamod som inte är sur, utan har nära till skratt.
Jag behövde påfyllning i helgen, att umgås nära. Men allt blev bara platt och fel. Så här sitter jag och undrar vad som hände med helgen som försvann.
Sambon har jobbat de fyra senaste helgerna. Han har mycket och samtidigt är han den som drar in stålarna nu. Jag har varit hemma och råddat. Denna helg skulle Sambon vara ledig. Skönt, tänkte jag. Då blir det lättare för mig, att dela ansvaret för barnen och vi hinner säkert göra lite saker då också. Med göra menar jag ta hand om högar som finns på tomten. Högar som bland annat blev när Sambon klippte (vår enorma) häck förra veckan. Sedan att klippa gräsmattan på framsidan då det ser ut som en äng där.
På torsdagen jobbade Sambon sent. Jag fick ett sms på dagen där det stod att han på fredagen skulle sluta tidigt, redan vid två. Fredagen kom och jag tänkte inte på middagen som annars. Det tar vi när Sambon kommer, tänkte jag. Han kom hem vid fem. För att han hade hjälpt en arbetskompis med en möbel som skulle bäras och för att han, som han själv sa, är tidsoptimist. Både barnen och jag var svinhungriga så jag gav honom en order om att handla hämtmat.
På lördagen var det barnkalas och vi skulle fixa på tomten. Sambon hade lovat mig att ordna lite med våra bilder, något jag är dålig på. I vår familj är det jag som är fotografen, vilket också betyder att jag knappt finns med på några foton alls. Sedan ger jag Sambon ansvaret över att lägga in bilderna och spara dem på ett säkert sätt. Då jag inte har klippt mig på typ ett år (!!!) så tänkte jag hinna med det på lördagen också.
Lördagen började med att Gittan vaknade klockan fem. Ingen av oss orkade gå upp, utan vi lät henne busa i sovrummet. Klockan kvart över sex gick jag upp och gjorde välling.
Jag lade mig på soffan och läste en stund medan Gittan lekte bredvid. Efter någon timme blev Gittan trött och vi båda somnade i soffan. Vi vaknade av att Prinsen ropade på oss. Då var klockan tio! Det ösregnade och Prinsen skulle vara på kalas klockan elva. Sambon gjorde frukost och jag slog in paket och klädde på barnen. Medan Prinsen var på kalaset handlade vi. Sambon blev förvånad över att Gittan inte ville sitta i stolen i kundvagnen. Han handlar aldrig med henne och vet inte att hon plötsligt ställer sig upp för att försöka ta sig ur, att man sedan får jaga henne runt i butiken medan man försöker handla.
Efter handlingen hämtade jag Prinsen medan Sambon gjorde lunch. Sedan dammsög jag medan Sambon och barnen lekte. Jag passade på att åka och klippa mig och var borta i en timme. När jag kom hem klockan kvart över fyra sov både Sambon och Gittan i soffan, medan Prinsen satt bredvid och tittade på film. Jag lagade middag medan de sov vidare. Hemgjorda köttbullar med potatis, gräddsås och lingon. Jag väckte de sovande när maten var klar någon timme senare.
På kvällen var vi hemma. Sambon nattade Gittan och somnade med henne. Jag läste en Bamsetidning för Prinsen och satt sedan uppe en stund själv.
Söndagen kom och hällregnet fortsatte. Prinsen var uttråkad tills det började komma gäster. Vi skulle fira min och Sambons födelsedagar. Sambon var trött (idag också) och låg mest på soffan, hade på sig samma byxor som han sovit i. Jag tog med min mamma och båda barnen för att handla och Sambon var hemma med Ingemar, mammas man. Jag sa att "Jag tar båda barnen med mig om du fixar det där med kameran." När vi kom tillbaka var kameran tömd och Sambon sa att det fattas en massa bilder från hårddisken. Han vet att jag blir hysterisk när bilder försvinner (det har hänt förr) men verkade ändå lugn själv.
Stämningen mellan Sambon och mig var under söndagen inte så värst lysande. Han ville mest ligga i soffan och gjorde endast kaffe när jag sa till honom. Själv gjorde jag tårta och ordnade middag till oss och de gäster som var kvar vid middagstid. Det var bara nära till oss här, och de känner Sambon. Tyckte ändå att det var lite förargligt att han var så slö och också väldigt negativ. Det var liksom att varje tillfälle att hugga togs, från honom men också från mig.
När kvällen kom och vi var ensamma lade han Gittan och jag städade undan. Sedan satt vi med en chipsskål i varsitt rum. Jag tänkte att helgen blev så fel. Jag fick håret klippt, men inte gräsmattan på framsidan. Men det är inte det. Sambon har jobbat en massa, så klart är han trött. Men förväntas det bara att jag ska köra på som vanligt? Jag som hade sett fram emot att få lite undanstökat och kanske att slippa göra middagen. Han har ont i ryggen av vår dåliga säng som vi sover fyra personer i, jag med på morgnarna. Han också på grund av det fysiskt tunga arbete han har. Men jag vill inte att det ska ingå i vårt förhållande att tävla om vem som har mest att fixa med, eller vem som är tröttast. Så jag håller käften. Och jag skulle aldrig gnälla om att det är jobbigt att vara med barnen, även om det så klart kräver en del av en. Jag vill istället att det ska finnas förståelse, uppbackning och en positiv anda mellan oss. Just nu kan jag inte se något av det.
Idag är jag bara trött, tom och ledsen. Jag känner mig oförstådd och faktiskt inget vidare. Och hemma vandrar Prinsen runt i cirklar och har ingen att leka med och jag har inget tålamod och är rädd att han ska väcka Gittan som nu sover. Rädd för att jag behöver en stund för mig själv. Så att jag kan bli en bra mamma igen, med tålamod som inte är sur, utan har nära till skratt.
Jag behövde påfyllning i helgen, att umgås nära. Men allt blev bara platt och fel. Så här sitter jag och undrar vad som hände med helgen som försvann.
söndag 17 juni 2012
Sista dagen
I fredags var det sista dagen Prinsen var hos dagmamman.
Jag minns när Prinsen började hos B. Han var 1 1/2 år och skolades in av Sambon medan jag var ny på jobbet. Ny och jobbade med andras barn när jag allra helst ville vara hemma med mitt eget.
Jag gillar B skarpt, det har säkert framgått. Jag känner en stor tacksamhet gentemot henne och tänker på allt hon har gett Prinsen. Uppmärksamhet, trygghet och mod. Hon har sett honom, tröstat, skrattat tillsammans med honom, visat honom rätt och fel, funnits för honom när vi har varit på jobbet.
I fredags, på morgonen, plockade vi lupiner tillsammans, till B som älskar det. Lila och det blev en stor bukett. Jag lämnade Prinsen tillsammans med blommorna och med en present till B. I Prinsens ryggsäck fanns det även glass som han ville bjuda sina kompisar på.
I augusti kommer Prinsen att börja i skolan. Det kommer att bli bra för honom. Med många kompisar, med nya utmaningar. Gittan ska börja hos fantastiska B i höst. Men ändå kände jag gråtklumpen i halsen när jag skulle hämta Prinsen i fredags. För att det var sista gången jag hämtade Prinsen hos henne. Jag kände mig nedstämd för att en era är över.
Jag körde flera extra varv med bilen, med kall luft i ansiktet, innan jag åkte till B för att hämta Prinsen på eftermiddagen. Men trots att jag tänkte bita ihop började jag gråta när jag såg B. "Det känns så sorgligt" sa jag. "Han har liksom gått hos dig i nästan 4 1/2 år". "Sluta" sa hon, "innan jag börjar också".
B hade packat Prinsens saker, tömt hans låda och lagt ner hans pärm med foton och teckningar. Hon överräckte ett paket till Prinsen, en avslutningspresent, och jag försökte att skärpa mig när vi sa hej då och trevlig sommar. Sedan grät jag hela vägen hem.
När jag kom hem läste jag i pärmen där hon hade skrivit "Åh vad jag är glad över att du har varit mitt dagbarn! Underbara fina Prinsen. Ha det så roligt i skolan nu. Pussar och kramar från dagmamman B." Och då började jag gråta igen och ännu mer på kvällen när Prinsen sa "Mamma, idag grät B. Hon sa att det känns så sorgligt".
Fina B. Jag är så lycklig över att Prinsen fick gå just hos dig, få vara hos dig som har en sådant fint sätt och en sådan bra barnsyn. Tack för allt. Vi ses i höst när Gittan börjar. Ha en underbar sommar!"
Jag minns när Prinsen började hos B. Han var 1 1/2 år och skolades in av Sambon medan jag var ny på jobbet. Ny och jobbade med andras barn när jag allra helst ville vara hemma med mitt eget.
Jag gillar B skarpt, det har säkert framgått. Jag känner en stor tacksamhet gentemot henne och tänker på allt hon har gett Prinsen. Uppmärksamhet, trygghet och mod. Hon har sett honom, tröstat, skrattat tillsammans med honom, visat honom rätt och fel, funnits för honom när vi har varit på jobbet.
I fredags, på morgonen, plockade vi lupiner tillsammans, till B som älskar det. Lila och det blev en stor bukett. Jag lämnade Prinsen tillsammans med blommorna och med en present till B. I Prinsens ryggsäck fanns det även glass som han ville bjuda sina kompisar på.
I augusti kommer Prinsen att börja i skolan. Det kommer att bli bra för honom. Med många kompisar, med nya utmaningar. Gittan ska börja hos fantastiska B i höst. Men ändå kände jag gråtklumpen i halsen när jag skulle hämta Prinsen i fredags. För att det var sista gången jag hämtade Prinsen hos henne. Jag kände mig nedstämd för att en era är över.
Jag körde flera extra varv med bilen, med kall luft i ansiktet, innan jag åkte till B för att hämta Prinsen på eftermiddagen. Men trots att jag tänkte bita ihop började jag gråta när jag såg B. "Det känns så sorgligt" sa jag. "Han har liksom gått hos dig i nästan 4 1/2 år". "Sluta" sa hon, "innan jag börjar också".
B hade packat Prinsens saker, tömt hans låda och lagt ner hans pärm med foton och teckningar. Hon överräckte ett paket till Prinsen, en avslutningspresent, och jag försökte att skärpa mig när vi sa hej då och trevlig sommar. Sedan grät jag hela vägen hem.
När jag kom hem läste jag i pärmen där hon hade skrivit "Åh vad jag är glad över att du har varit mitt dagbarn! Underbara fina Prinsen. Ha det så roligt i skolan nu. Pussar och kramar från dagmamman B." Och då började jag gråta igen och ännu mer på kvällen när Prinsen sa "Mamma, idag grät B. Hon sa att det känns så sorgligt".
Fina B. Jag är så lycklig över att Prinsen fick gå just hos dig, få vara hos dig som har en sådant fint sätt och en sådan bra barnsyn. Tack för allt. Vi ses i höst när Gittan börjar. Ha en underbar sommar!"
torsdag 14 juni 2012
Lugn
På Söder med barnen idag. Älskade Söder som ligger mig så varmt om hjärtat. Men idag var det så där. Med en massa buller, vägarbeten, avgaser, folk som rökte och som trängdes. Jag gjorde det jag skulle. Var hos öronläkaren med Prinsen. Ena hans rör som sattes in när han var knappt två år, togs ut. Det andra satt fast så vi ska tillbaka efter sommaren. Sedan käkade vi burgare i solen. Prinsen dealade till sig en lite legolåda, "Eftersom jag var så duktig hos doktorn!" sa han. Sedan åt vi glass på Medis och letade efter en buske när Prinsen blev kissnödig. Gittan blev väckt på tok för tidigt inne på BR, för två barn skrek. (Jag vet, nästa gång är det mina som skriker.) Sedan åkte vi hem. Och det var så skönt att komma hem. Till ett lugn. Där det inte susar bilar hela tiden. Där det faktiskt luktar blommor och inte avgaser.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
