Han sitter under äppelträdet i sin sandlåda. Tar den gula spaden och öser sand i hinken. Han tittar upp på mig, liksom kikar under sin solhatt.
"Gäva" säger han och fortsätter att ösa.
Plötsligt reser han sig upp, traskar över gräsmattan och bort till häcken. Han böjer sig ner och plockar något. Han kommer springandes mot mig, sträcker ut sina armar.
Han stannar framför mig.
"Mamma. Boppa" säger han och visar en jordgubbe.
Han stoppar den i munnen. Ler mot mig och hans bruna ögon glittrar.
Det är den bästa dagen i världen. Det är det alltid med honom.
"Prinsen" säger jag. "Du är världens finaste!"
"Mera boppa" säger han, lämnar mig och jag ser hur han springer iväg över gräsmattan igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Snyft, snörvel.
Finaste.
Åh så fint! Åh så söt!
jättefinaste!
och, när jag ändå kör kommentarsmarathon: jag var på Octavia för undersökningar och fick väldigt bra intryck av läkaren där (lite karg, men kunnig och klar). valde sedan Sophiahemmet, men det var av andra skäl :)
Åh, underbara stund!
Skicka en kommentar