Kanske en chans

Jag fick mens i dag. Fem dagar för tidigt. Det betyder att jag kanske hinner få ägglossning tidigare än beräknat och har en chans att få tillbaka en blastocyst (OM det finns någon som klarar upptining) innan labbet på Linné stänger 20/12. Hoppas.

Rosa bandet

För några veckor sedan hamnade jag en stund i soffan och råkade zappa till Rosa bandetgalan på 3:an. Inslaget handlade om en tjej i min egen ålder och resten var så hemskt att jag började gråta där jag låg. Hela tiden rullade telefonnummer på tv:n med olika summor man kunde ringa för att skänka pengar. Jag knappade in ett nummer för att ge bort en hundring. Efter en stund upptäckte jag att det visst var femhundra jag hade råkat knappa in. Här om dagen kom inbetalningskortet. Visst jag hade kunnat ändra till hundra, summan jag först tänkte. Men så blir jag så här, att de har ju räknat med mina pengar. Det var ju faktiskt femhundranumret jag ringde på, även om jag ringde fel. Så trots att vi har asmycket denna månad med renovering och julklappar så blev de i alla fall femhundra till forkningen. Det är bara en fjärt i rymden men rätt mycket för mig. Men det blev så. Det kunde liksom inte bli på något annat sätt kände jag.

Men det kommer att bli snyggt sedan

Jag vet att det jag nu kommer att gnälla om är ett i-landsproblem, I know.Så här. Jag gillar inte november. Kallt, rått, mörkt och allmänt trist. Jag vill då bara hänga i soffan på kvällarna, med levande ljus och en bunt tidningar. Men. Det är nu mer än sex veckor sedan vi drog i gång renoveringsprojektet på undervåningen. Vardagsrummet är tömt på saker, sofforna står på varandra i hallen. Vi har ätit middag på golvet i jag vet inte hur många veckor, det är iskallt i huset eftersom vi måste vädra hela tiden då det luktar av alla olika lim och lacker. "Men det kommer att bli snyggt sedan" säger folk när jag berättar. Det är dammigt hela tiden, vi städar frenetiskt, dammsuger och moppar men det fina dammet äter sig in. Tvätthögarna är större än någonsin, även det för att allt blir dammigt. Prinsen och jag har sovit borta säkert sex helger sen senaste tiden (tack för att jag har fina nära som ställer upp och låter oss inta deras hem), sambon är aldrig med på våra upptåg och aktiviteter eftersom han måste jobba i huset. Det är aslänge sedan vi tre gjorde något ihop (om man inte räknar med middagarna på golvet) och vi båda (sambon och jag) däckar på kvällarna. Prinsen är jättemammig då sambon tvingas prioritera huset (ja vi måste köra på nu när vi har börjat och kan faktiskt inte pausa) och jag får ta trotsen som nu kommit tillbaka. Sambon är utarbetad och jag allmänt hösttrött, vi har pratat om att ha sex men närmare än så har vi inte kommit på väldigt länge. "Men det kommer att bli snyggt sedan." Jag tjatar om att det är dammigt (jag har astma och är nojig för att Prinsen ska andas in skit) och sambon stressad över att bli färdig. Hela nerevåningen ser kaosartad ut och jag känner mig dum när jag blir irriterad på att för tionde gången säga till Prinsen att han inte kan åla sig fram på det dammiga golvet. Vi är trötta men kör på för vår skull, för att vi vill ha det schysst i huset och för att vi måste ro detta projekt i land. För det kommer att bli fint sedan.

Undran

Kompisens tjej blev gravid i somras. Jag med. Hon är tjock nu. Jag fick ett tidigt missfall. Hon går på koller på MVC. Jag travar vidare till Doktor L. Hon ska snart inhandla barnvagn. Jag ska pröjsa Linné. Hon är tjock. Jag är bara degig. Hon undrar hur tjock hon kommer att bli. Jag tänker på hur tjock jag kunde ha varit. Hon undrar vad det blir. Jag undrar om det blir.

Hugg

På jobbet.
Jag till kollegan: "Visst är väl Calles mamma gravid?" Radarn är omöjlig att stänga av.

Kollegan: "Vet inte, men det är väl dax om de vill ha syskon". Calle är två år. Jag kände hugg i magen. Men det är ju klart, jag bad ju nästan om det.

Boll

Prinsen har fått en hoppboll av en kollega til mig.
"Åh en yoga boll!" utbrister han lyckligt. Fantastiska referensramar trots att varken hans mor eller far yogar.

Köat

I kväll var det premiär på en ny stor matvarubutik här i närheten. Jag som ändå skulle storhandla tyckte att det var en kul grej att testa den butiken. Det var fler än jag som ville handla där kan man säga. Kö på parkeringen, en massa folk i butiken och långa, långa köer till kassorna.
Jag klev in i affären vid halvniosnåret. Jag strosade, sicksackade och plockade det jag skulle ha och lite till. Så hamnade jag efter någon timme till slut i en av kassorna. Jag vet inte hur många det var före mig, men det var ingen chans att jag såg början av kön eller kassörskan. Efter en kort stund ställde de sig bakom mig. Familjen. Jag brukar inte annars kolla så himla noga vilka som står bakom mig i en kö. Men idag blev det så. Jag köade en halvtimme. De utmärkte sig. Det var en mamma. Svarta taighta brallor, ring i näsan, förmodligen i min egen ålder. Två tjejer, döttrar till henne, kanske 18-20 år. Med Pretty womanstövlar, utväxt från gammal hårfärg, parfymer som luktade iglooglass. En av dem med knallrött läppstift. En finnig kille som kallades älskling av en av tjejerna stod också tillsammans med dem och även lilltjejen. En blond flicka med sliten rosa mysdress, trassligt hår och napp, kanske knappt tre år. I kundvagnen mest chips, läsk, skvallertidningar och tvättlappar.
Lilltjejen for fram över golvet medan de stora stod och pratade om Hänt Extra. Så plötsligt lägger sig flickan ner och börjar tjorva. "Jag kan inte gå upp!" vrålade hon. Först ingen reaktion från de andra, sedan en massa komentarer. "Låt henne ligga mamma, hon kan inte bestämma allt. Hon är bara två år." Flickan skrek mer och mer och hennes vuxna pratade vidare, talade om hur jobbig hon var som låg där och skrek. Till slut gick killen i sällskapet fram och pratade lugnt med henne, men han lyfte inte upp henne då de andra sa åt honom att låta bli. "Mamma!" skrek hon gång på gång. Mamman visade först ingen reaktion mer än att sucka och höja på ögonbrynen men gick sedan fram till dottern som låg sparkandes på butiksgolvet, vrålandes så att nappen åkte ut gång på gång. "Lyft inte upp henne mamma!" sa hon med röda läppar. Och mamman lät barnet ligga i kanske drygt fem minuter. Skrikandes på mamma. Klockan var kvart i tio på kvällen och mitt hjärta bultade hårt. Hur fan kan man låta sitt barn ligga och skrika av trötthet på ett golv och vägra ta upp det? När det är man själv som vill gå till den nya butiken och fynda på kvällstid? Så hörde jag hur de vuxna pratade med varandra, att lilltjejen var så jobbig, att det var helt sjukt. Det fanns en tråkig attityd och ett nedlåtande tonfall genomgående när de talade om flickan. Till sist kom killen med förslaget att han skulle ta med sig barnet ut till bilen och så blev det. Kvar blev de andra tre och en av tjejerna sa "Då har folk något att prata om i kväll hur jobbig den där jävla ungen var som låg på golvet och skrek, som vi försökte tygla".

Många gånger är jag en person som säger till. Men jag skippade det ikväll. Kanske var det dumt och lite fegt men jag gjorde det valet där i kassan. För att jag var trött som fan, för att jag inte var framme vid kassörskan och därför hade behövt stå ännu längre med dem bakom mig. Byta kassa var det ju heller inte tal om eftersom det var sjukt långa köer överallt. Nej jag sa inget, men tänkte desto mer. På lilltjejen. Hur har hon det egentligen? Var detta bara en tillfällighet? Har hon bra förebilder hemma? De vuxnas attityder i kön var inte ok. Det jag såg var inte roligt men förmodligen bara en liten glimt av något större.

Bölat

Jag följer inte Idol, har bara ett hum av vad några av deltagarna heter. Så ikväll satte jag på tv:n och drabbades av en gråtklump på momangen. Det var tjejen Mariette, hon snygga, coola med korvar i huvudet. Hon bedyrade sin kärlek och överöste sin tjej med fina ord och rundade av det med att sjunga "Ängeln i rummet" för henne. Och jag började böla för att det var så fint. Efter det var det nästa deltagares tur. En ung tjej som talade om hur mycker hennes farfar betyder för henne. Sedan rev hon av "Himlen är oskyldigt blå" samtidigt som hon spelade piano. Och jag bölade ännu mer. Jag säger bara kärlek. Kärlek.

Tokigt

Tre av barnen hos Prinsens dagmamma ska få syskon. Prinsen är just nu i ett läge när han älskar bebisar, han vill både ta hand om och även leka bebis. Vi pratade lite om bebisar som då sa jag:
"Men mamma har ingen bebis i magen."
Då tittade han på mig och brast ut i ett leende.
"Nej mamma, det var ju länge sedan jag kom ut!"

Ja vad tokig jag är, det var det ju. Sötnos.

Nix

Jag är inte nöjd med svaret jag fick av Doktor O även om det är intressant att en del tolkar det annorlunda än jag, t ex Mary.

Brevet jag skrev till Doktor O var inget ihopkastat med en massa "jag tycker" och annat som anspelar på mina känslor. Det var faktabaserat med datum och Doktor O:s kommentarer i citat. Det var ett brev på tre sidor som tagit mig ett tag att skriva, som fina kollegan M korrigerat, läst igenom och diskuterat med mig. Det var inget hastverk. Detta handlar inte om något hastverk heller. Vi vill ha ett syskon till vårt barn och det har nu gått 1 1/2 år sedan vi påbörjade denna syskonsväng. Jag betalar för detta tillsammans med min sambo, jag tycker att jag bör ha en del att säga till om i behandlingen, jag är ingen nybörjare vi har gjort sex (6)syskonförsök. Vi har tagit del av risker med tvillinggraviditeter, vi har en enda gång fått två embryon och denna gång blev vår älskade son till. Vi har velat ha två embryon tillbaka sedan dag ett (för ett år sedan) på Linné och jag vet att andra får det. Till slut blev vi lovade vid två olika tillfällen med sedan rökta, lurade.

Jag tänker mig in i situationen. Om en förälder på jobbet hade varit missnöjd med något jag personligen gjort hade jag tvingat mig själv att ta det, fejsat det trots att det hade varit asjobbigt. Jag hade pratat med personen enskilt, försökt förklara, bett om ursäkt om jag gjort/sagt något galet. Jag är bara människa, jag kan göra/säga fel. Jag arbetar med människor och Doktor O också. Hur hade det sett ut om jag som pedagog hade sagt: "Jag förstår om jag har svikit er, det är nog bäst om ni vänder er till mina kollegor i fortsättningen." Det skulle kännas som att skaka av sig problemet utan att innan ge alternativ eller någon förklaring.

Ja Doktor O:

a) Erkänner att han har svikit men har tänker inte be om ursäkt för det.
b) Skakar av sig problemet (oss) och låter oss gå till kollegorna.
c) Talar om att brevet finns i journalen. Konstigt borde det annars.

För övrigt är det flera frågor som lämnas obesvarade. Doktor O lovade oss två embryon tillbaka men kunde inte fullfölja det eftersom det inte var han som jobbade den dagen vi skulle till kliniken. Huruvida vårt önskemål tillgodoses kan väl inte bero på hur läkares olika scheman ser ut? Det kan väl inte vara möjligt att olika läkare på samma klinik har olika policy? Dessa frågor bland annat fick inga svar. Man kan ju undra varför.

Nix jag är inte nöjd och tycker inte att det är rimligt att man i denna IVF-karusell ska behöva slå sig fram och stånga sig blodig. Det är inte ok på något sätt.

Behandling 2010

Helt nöjd med svaret jag/vi fick av Doktor O, det det är jag inte. I sället för att ta ansvar för att han faktiskt ljög oss rakt upp i ansiktet lämpar han bara över oss till sina kollegor utan närmare ursäkt. Så vad händer om det endast råkar vara Doktor O som jobbar just den dagen jag måste dra till Uppsala nästa gång? Tänker hn inte hjälpa oss? Jag föstår att han inte kastar våra små frysisar i soptunnan men jag kan inte låta bli att tänka tanken. Jag var i ett dumt läge innan brevet, kände mig sviken. Nu är jag fortfarande i ett dumt läge, jag har sagt hur jag känner och vad jag anser men tillfredsställelsen är ju knappast total ändå. By the way så hinner jag nog inte göra något mer behandling detta år. Hade just mens men bör vänta en månad eftersom jag just tagit vaccin för svininfluensan. Om min mens kommer när den ska och får jag omslag på ägglossningsstickan när jag brukar hinner jag inte få någon fryst för då har kliniken julstängt.

Här är Doktor O:s hela brev:

Bästa Anna-Bell!

Mitt utgångsläge när Ni söker här hos oss är att på bästa möjliga sätt hjälpa Er med att få ett barn till. Bra förutsättningar finns för det.
I och med att jag nu har svikit Er så är det förståligt nog att förtroendet hos Er är lågt eller inget. Det känns därför bättre att Ni planerar nästa behandling med Dr. X eller Dr. Y och Ni känner båda väl sedan tidigare.
Jag hoppas på det bästa för Er och är säker på att Ni kommer att lyckas.

Bästa hälsningar Doktor O

Obs. Ditt brev är sparat i vår journal.

Man tackar för att Doktor O önskar oss det bästa, men hur kan han vara säker på att vi lyckas? Jag tvekar allt mer och mer själv och undrar om detta någongång kommer att gå vägen.

Hej och hå

Jorå. Vissa dagar är lite körigare än andra. Som här om dagen till exempel. Prinsen hade feber för tredje dagen, 39.8. Jag var orolig som jag blir när min pojke inte är bra, satt på sjukan med honom i timtal och fick slutligen höra att det nog var ett virus. Sambon och jag blev osams. Jag är trött på renoveringen. Sambon är trött på att renovera. Han är stressad, jag nojig för att Prinsen ska få i sig damm och skit, han som är hostig. Sambon har jobbat varje dag i en månad, på jobbet och hemma. Jag avskyr att ha dammigt, skitigt. Det plus lite annat smått och gott gjorde att sambon surnade ur och påstod att han inte tänkte renovera mer, utan skita i alltihop. Så kom jag till jobbet efter att ha vabbat. Där var det hönsgård som det är mellan varven. Någon hade varit bekymrad över att jag sjukanmält mig för sent. (Inte till min arbetsplats utan till ett annat ställe vi ska ringa.) Hon hade farit runt med beklagande röst och det fejsade jag sedan. Är det inte konstigt att folk låter så milda när man väl undrar om det varit något problem, de visste ju trots allt på mitt arbete att jag var hemma? Så lite annat där också, på jobbet, som gjorde att jag undrar vad som händer egentligen. Som grädde på moset kom ett brev från Doktor O på Linnékliniken. Svaret på mitt tre sidor långa brev var kort. Han skrev att eftersom vi inte har förtroende för honom längre bör vi vända oss till någon av hans två andra kollegor vid nästa behandling.Punkt. Jaha ja. Var det allt?

Grymt

För ganska exakt tre år sedan var var Prinsen 2 1/2 halv månad och vi började i en föräldragrupp. Där fanns sju andra mammor och vi brukade gå promenader och fika ihop. Den enda som jag håller kontakten med nu är L. L och jag brukar ses lite då och då och för ett par månader sedan när vi sågs berättade hon att hon hade sprungit på V från föräldragruppen. V var gravid. Hon sa det och L såg att hon hade en liten kula på magen.
I dag pratade jag med L igen. Hon talade om att hon åter hade träffat V. L hade undrat om allt var bra och V hade skakat på huvudet. V hade talat om att hon drabbats av cancer, att hon fått beskedet för fyra veckor sedan, att de mist sin lilla dotter som låg i magen. Jag kan inte sluta tänka på det. Att det bara kan behöva vara så hemskt. Fan. Helvete.

Done

Jag har gjort det nu. Postat det tre långa brevet till Linné. Som är adresserat till Doktor O. Där det står att jag känner mig besviken över att vi lovades två embryon tillbaka vid två olika tillfällen. Där det står varför jag tycker att vi bör beviljas två embryon vid nästa behandling. OM det blir någon nästa behandling. För vem vet om de små klarar upptiningen.

Jag har även tagit vaccinet mot svininfluensan nu, jag som har astma och är i riskgruppen men har velat. Efter mycket övervägande fick även Prinsen sprutan. Jag vågar inte låta honom vara utan. Solkatten, du undrade vad jag menar med astmaliknande symptom. Varje gång Prinsen blir förkyld blir han tät i luftrören. Han får ventoline vid dessa tillfällen. Vid flera tillfällen har vi sökt vård (det var innan han fick ventoline) för att han haft tungt att andas. Man kan ju höra på andningen att det är tungt och se att det blir en grop under revbenen när barnet andas. Någon läkare har nämnt att de eventuellt kan var förkylningsastma.

Hur som helst så väntar jag på svar från Linné. För det bad jag om längst ner i brevet, så det hoppas jag verkligen på. Och jag väntar med spänning.