Berättat

Jag sov oroligt i natt, hade jobbiga tankar och drömmar. När jag vaknade var ögonen så svullna att ögonlocken såg ut som tjocka mandarinklyftor för att jag grät så mycket igår. Det är som att jag har samlat på mig, sparat, lagrat och att allt nu brister och bubblar upp till ytan.

Jag har hört talas om att folk renoverar ihjäl sina förhållanden. Min sambo jobbar nästan jämt. Hemma för att vi renoverar, borta för att vi ska få pengar till renoveringen. Detta medan vi befinner oss i IVF-karusellen. Det är liksom att vi har två stora grejer vi håller på med men att han är mest engagerad i renovering och jag i barnskaffande. Som att vi kämpar och drar, båda målinriktat och med tanken att det är för vår skull. Att vi vill ha ett fint hus, att vi vill ha ett barn till. Jag hör själv att det kanske låter som att vi aldrig är nöjda. Det handlar inte om det. Vi köpte ett renoveringsobjekt för att det bliev billigare än att köpa ett fräscht hus. För att mannen är händig. Och jag är nöjd med att vara mamma till ett barn. Hur skulle jag inte kunna vara det, jag som fått chansen, jag som har världens finaste. Tusen gånger har jag skrivit om att det inte är det det handlar om. Att jag är missnöjd. Jag vill bara att vår son ska få ett syskon att dela sin barndom med. Vissa får allt de pekar på utan ansträngning. Bra cash utan utbildning, bra boende för att andra i släkten har försett en med pengar, barn som kommer när man pippar en gång. Det är olika. Räcker det inte med att man måste kämpa för det man vill ha? Ska man också behöva höra att man ska vara nöjd ändå? "Ni har ju ett hus, var glada för det!" "Jo men vi gillar att vra hemma, vi vill ha en trevlig hem..." "Men ni har ju barn, var glada för det." "Så klart vi är glada, han är mitt allt på jorden. Men jag vill ge honom ett syskon och gör vi inte IVF så har vi ingen chans till det. Funkar det inte att få ett barn till kommer jag att bli ledsen, men inte alls så ledsen som innan jag blev mamma. Hur skulle jag kunna bli det? Prinsen kommer att växa upp och bli en bra människa utan syskon också, jag vet det. Men måste jag få dåligt samvete för att jag önskar mig ett barn till?"

Jag vill passa på och tacka er fina för allt ert stöd. Det värmer i hjärtat att veta att ni finns där ute ooch förstår. Tack Frida för tips om vad man kan ta för mediciner för att hindra att få missfall. Jag ska ringa Linné idag och prata om det.

Idag har jag berättat för dagmamman förrsten. Jag ringde i morse med gråten i halsen och talade om att jag var hemma för att det hänt en grej. Jag frågade om Prinsen fick komma några timmar och leka och det gick bra. Så berättade jag om missfallet, att det hänt flera gånger, om att vi håller på med IVF för att föröka få ett syskon, om konfirmationen och kärringen som frågade om det inte är dags för syskon, om att Prinsen är att mirakel, om att jag tackar min lyckliga stjärna för att han finns. Så grinade jag och hon sa att hon förstod att det var jobbigt. Så sölade vi på morgonen, Prinsen och jag. Sedan sminkade jag mina uppsvullna ögon och åkte till dagmamman. Jag fick en kram av henne och började gråta igen. Gick till bilen och rotade i väskan efter en VABB-lapp för att sluta grina och skärpa mig. Hon sa "Men titta vilken fin kille du har! Du är mamma, du får tänka på det du har." Och det gör jag. För har är mitt allt, han ger mig styrka, kraft och mod. Så pussade han mig hej då, på vändplanen med en stjärtlapp i handen, med sina kompisar runt omkring sig och jag sa att jag älskar honom. Sedan åkte jag hem igen och grät i bilen. För att jag är så glad att han finns, för att jag är så ledsen för att det sket sig. För att jag är så labil just nu.