Skitdag

I morse kom det blod. Mycket och klumpar. Sedan åkte vi på konfirmation. Prästen pratade om föräldrarollen, att man tappar tålamodet ibland och att det är ok men att man måste våga berätta för sina barn och även för andra att de är viktiga, tala om att man älskar dem. Jag ville bara gråta där i bänkraden när jag tittade på Prinsen som ålade i kyrkbänken. Jag tänkte på inredning och annat neutralt och började bläddra i psalmboken istället. Så drog de igång orgeln och jag höll på att börja grina igen så jag fick kolla ännu en gång på psalmer och stirra på krucifixet för att få bort tårarna ur ögonen. Frivilliga fick gå fram till nattvard och jag tog med mig Prinsen. Tänkte att jag kunde behöva en bön. Prinsen tyckte att det var fel att han fick så liten bit oblat och började skrika och protesterna när vi återigen satt oss i bänkraden.

Fikat hölls hos den som hade konfirmerat sig. Där var ingifta släktingar till sambon som jag inte känner. En kvinna i 45-års åldern (med två stora döttrar) undrade hur gammal Prinsen är. "3 1/2. Då är det väl dags för syskon snart!"sa hon "Det får vi se" sa jag ville slå henne. Puckla på henne där i soffan, mosa hennes fejs. Men jag satt fogat kvar och tog upp tråden, ledde in samtalet på det vi pratade innan.

Fikat var mitt i Prinsens sovtid och vi käkade på, lät honom roa sig och skippade sömnen. Jag åt för mycket, började må illa, irriterade mig på 45-åringen och blödde klumpar på toan. Jag kröp upp nära sambon i soffan som talade om att vi ska ha en stor soffa när vi köper en ny. Kände mig bortstött och satte mig längre bort.

Prinsen somnade i bilen på väg hem vid fyrasnåret. Alldeles för sent. Han sov i en halvtimme och sedan var allt kajko. Ingen sovning vid sovdags och sedan sovning sent, det är ingen bra grej. Jag gick upp vid halv åtta med vällingflaskan. Vi läste böcker och sedan låg jag kvar bredvid honom i mörkret. Började tänka på det som inte blev. Ingen bebis i augusti. Inte fyra år mellan barnen. Ingen som kan ha Prinsens fina kläder som ligger i märkta lådor i förrådet, ingen som ska ligga i den bruna vagnen. Grät tyst men Prinsen märkte. "Mamma" viskade han. "Varför är du ledsen? Du har tårar:" Han kände på min kind med sin lilla hand. "Mamma är bara trött älskling. Det är ingen fara." Efter en stund gick jag ner till nerevåningen. Prinsen var fortfarande vaken, sambon pratade i telefonen. Så följde ett virr varr. Prinsen som skrek och gapade att han inte ville sova, jag som åter gick upp och nattade. Sambon som åkte och handlade, jag hade ännu inte ätit middag för jag mådde ännu illa av all cheesecake jag ätit på konfirmationsfikat. Jag gick ner igen och ännu en till vända till Prinsen som tjorvade. Så kom sambon hem och gick till Prinsen och pratade sedan i telefonen en vända, Prinsen var ännu vaken. Så fick jag ett bryt och började grina i min ensamhet, i soffan i vardagsrummet bredvid den stora kuddkojan. Det var ledsengråt som kom ut, förtvivlan, tårar som rann som en flod nedför kinderna. Tårar jag sparat, som inte har används trots misslyckade försök. Som har lagrats från de gånger jag bara har torkat av mig skiten lite snabbt och tänkt att det är bara på´t igen. Allt bubblade upp medan Prinsen sovvägrade och sambon pratade i telefonen. Efter en lång stund kom sambon in i vardagsrummet. Han undrade hur det var och gick sedan upp till Prinsen. "Jag vill inte sova!" skrek Prinsen som satt sig i sitt rum och tagit fram legot. "Gör inte det då. Du kan leka hela natten" sa sambon och borstade tänderna, lade sig i protest med täcket över huvudet och rävsov tills han somnade på riktigt. Själv torkade jag mina tårar, tog med mig Prinsen till sängen och kliade honom på ryggen tills han somnade. Så kände jag mig så ensam. I föräldrarollen. Men min ledsenhet. Så jag grät lite till.

I morgon har vi inskolningar på jobbet. Jag är en av de som ska vara ansvarig för det. Jag ska vara pigg och glad, möta förväntansfulla föräldrar och nya barn. Jag kan ärligt säga att jag inte har den minsta lust med det. Helst skulle jag bara vilja ligga och kolla på dvd hela dagen. Inte vara alert och trevlig.

Det blev inget med det sjunde syskonförösket, inget med det jag drömde om. Det som skulle bli en liten syster eller bror är på väg att rinna ur mig och jag undrar varför. Vi har goda odds säger de på kliniken. Om man får missfall är det ofta något fel på embryot. Men vad fan fastnar det ett tag för? Varför blir jag gravid? Om det var så kassa embryon borde det inte ta sig överhuvudtaget tycker jag. Missfallsutredningen visade att det inte är något fel på oss. Vi har inga kromosomavvikelser, jag har en livmoder där inga konstigheter upptäcktes. Så vad kan det vara? Samtidigt som jag är jävligt ledsen är jag också frustrerad. Jag har varit gravid sammanlagt fem gånger. Jag har fått fyra missfall. Vad är problemet?

Jag tänker inte gå till Doktor L:s klinik imorgon för att mäta hcg. Det är kört nu. Spelet är över. Hoppet ute. I morgon ska jag vara duktig och gå till jobbet, ta hand om nya små barn eller så ska jag sätta mina kollegor i skiten, vara hemma och slicka mina sår. Jag har inte bestämt mig ännu.

Tack alla fina för att ni hållit era tummar. Det räckte tyvärr inte denna gång. Inte heller hjälpte mina böner. Jag ville snacka om det med honom där uppe idag när jag ändå var i kyrkan, men jag sket i det. Det var liksom ändå inte någon idé kände jag. Men om jag ber lite mer inför nästa gång och äter bättre mat och tränar lite, kanske går på akupunktur. Då. Kanske. Eller så är det bara så att vi inte kan få något mer barn. Att Prinsen blir ensambarn. Så kan det vara. Och det gör ont att tänka på. Jävligt ont. I alla fall idag.