Idag har fetvåndan slagit till. I morse tyckte jag att jag kunde ana något rosa när jag torkade mig och blev helt kall. Men jag vet ärligt talat inte om det var inbillning för något klarrött var det inte tal om. Ännu. Men jag är rädd hela tiden. För jag har varit med förr som sagt. Och jag har genomgått sammanlagt tolv behandlingar, varit gravid fem gånger, fått hittills tre missfall och tackolov vår underbara son. Tack Gode Gud för att han finns! Han är ett mirakel. Så jag vet att det går men jag vet också att det kan skita sig.
Två veckor känns som en evighet och jag vill ha facit nu. Är det någon där? Kommer den att stanna? Jag vet att det enda är att vänta men det känns så jobbigt nu, för rädslan att det ska skita sig tar över trots att jag vill vara positiv. Söv ner mig någon.
En jag känner upptäckte nyligen att hon är gravid. Det var inte planerat men hon började ana något. När testet visade positivt var hon i vecka 12. Fatta vad skönt att bara ha passerat så där utan att vara medveten om det. Jag räknar dagar, timmar och vill att det hela ska passera fort men tiden sniglar sig fram.
Idag har jag semester. Prinsen och jag ska göra något kul. Det blir bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
GRATTIS!
Jag kände på mig att det skuöe bli ett + denna gång. Nu h¨åller jag tummarna för dig!
Går det inte att få ta blodprov och se om hcg stiger?
Jag håller mina tummar, det vet du
Jag tror på dig och pyret i magen! Rosa kan det bli av att fingrarna lyser igenom pappret. Det var det det var!!
KRAM *hållertummar*
Jag håller med Maja: se till att få ta blodprover! Två stycken med några dagars mellanrum så att man kan se att det ökar som det skall. Det borde vara världens lättaste för kliniken att skicka en remiss till dig. Och för mig gav det tillfällig lindring i våndan fram till vul.
Kram / Emma
Om du fortfarande tar proggisar så kan du få alla möjliga färger på pappret av det.
Skicka en kommentar