Sovandet

Bara för att jag skrev inlägget tidigare idag att Gittan har svårt att komma till ro så sov hon som en stock idag. I vagnen på altanen. Utan att den rullade! Jag hann fixa jättemycket!

Paprika: Det känns jättekul och fantastiskt att vi får dela denna erfarenhet med dig. Att äntligen ha blivit tvåbarnsmor, med allt vad det innebär.

Kattmamman: Jag vet att man älskar sina barn även om man erkänner att det är jobbigt ibland. Jag har bara så svårt att släppa tanken på hur det var innan. Då jag våndades och inte visste om jag skulle få ännu ett barn till. Men ja, det är klart att man får känna att det inte är helt lätt ibland.

Namnceremoni

Vi valde att döpa Prinsen. Eller jag gjorde det. Sambon ville inte. Han är inte kyrklig alls och inte jag heller egentligen. Jag ville mer för att jag kände mig frälst på nåt vis som fått Prinsen, och för traditionens skull. Dopet blev kaosartat. (Finns att läsa om i ett av mina allra första blogginlägg). Jag vill aldrig mer utsätta mig för något sådant igen. Vi har därför bestämt att vi ska ha en namnceremoni för Gittan istället.

Jag har börjat spåna lite men har inte hunnit göra någon inbjudan då jag knappt hinner nudda darorn just nu. Men vad tror ni om den här dikten som jag skrev ner här om dagen? Tänkte att jag själv ska läsa den. Har ni andra förslag eller tips att tänka på när man ska ha namnfest? Har själv aldrig varit på någon sådan.

Till Gittan

I glädje och sorg ska vi finnas för dig,
när ditt liv är lätt eller brokigt.
Vi ska älska dig var eviga dag,
även om du gjort något tokigt.

Vi ska guida dig i livet,
visa genom handling och ord.
Vi ska ge dig ge dig frihet att utforska,
allt det vackra på vår jord.

Tänk att du kom till oss älskade Gittan,
att det var dig vi väntade på.
En kärlek och lycka som ej kan förklaras,
för stor för att kunna förstå.

Vardagen

Vardagen lunkar på. Mycket handlar om att få Gittan att sova. På morgonen vaknar hon vid sju och är sedan pigg och glad i cirka en timme. Då ser jag till att Prinsen och jag själv blir i ordning. Sedan blir Gittan jättetrött och skriker. Då vill hon sova antingen vid mitt bröst (och jag kan inte lägga ifrån mig henne sedan), i en rullande bil eller i en rullande vagn. Så klart att jag skulle kunna sitta med en sovande Gittan på min arm hela dagen. Tror att jag gjorde det ibland med Prinsen. Men det är annorlunda nu. Vi bor dubbelt så stort nu som när Prinsen var nyfödd. Även om jag försöker tänka att städning inte är viktigt känns det bra att ha någorlunda ok då man är hemma så mycket som jag är. Prinsen måste också få sitt. . Jag är ute mycket och rullar med vagnen. Det funkar strålande. På kvällarna har Gittan svårt att komma till ro också. Vissa gånger lägger vi oss vid åtta. Hon är lugn på nätterna, ligger tätt intill mig och käkar kanske ett par, tre gånger så där.

När folk frågar mig om Gittan är snäll vet jag inte vad jag ska svara. Klart att hon är snäll. Det är en bebis. Men hon har svårt att komma till ro. Och på något sätt får jag dåligt samvete när jag säger det. För jag vill inte att folk ska tro att jag klagar. Att jag tycker att det är jobbigt. Efter att ha varit i IVF-helvetet vet jag att man ska vara tacksam och det är jag. Jag älskar min bebis, min fina Gittan. Jag ser det som en fas, att just nu är det svårt för henne att komma till ro. Därmed kan jag själv inte göra något annat än att försöka få henne nöjd. Det tar timmar och dagarna rinner förbi. Det lär bli annorlunda när hon blir äldre.

Idag kommer mamma och hennes man och ska rulla vagn. Orkar inte se tvätten, disken och dammtussarna mer. Ska köra ett race med dammsugaren.

Äckliga tuttar

I väntrummet på BVC satt jag och ammade här om dagen. Det var lugnt och skönt, jag hade tagit en tidning från hyllan som jag samtidigt satt och bläddrade i. Väntrummet var tomt men helt plötsligt dök det upp en kille i fyraårsåldern. Hans mamma var inne på ett rum med en BVC-sköterska och hans två bröder. Den fyraåriga pojken kom fram till Gittan och mig. Ställde sig nära.

Killen: Varför sitter du här?

Jag: Min bebis måste ha mat. Hon är hungrig.

Killen: Kan ni inte gå hem istället?

Jag: Vi ska göra det när hon ha ätit färdigt.

Killen: (Pekar på Gittan. Tar på hennes huvud.) Hon är ful.

Jag: Det är hon inte alls det.

Killen: Dina tuttar är äckliga.

Jag: Det är de inte alls det.

Sedan började han fara runt i rummet och skrek för full hals att mina tuttar var äckliga, luktade fläsk. Mamman märkte vad jag vet inget där inne på rummet. Själv valde jag att ignorera. Kollade intensivt vidare i tidningen och ammade på. Då, plötsligt kom killen och drog tidningen ur min hand och sprang iväg med den. Där satt jag kvar utan tidning och istället för att tänka "Stackars kille som så intensivt vill ha uppmärksamhet" tänkte jag "Snorunge". Jag kunde bara inte låta bli.

Göra slut

Jag funderar på att göra slut. Med facebook. Det var häftigt första gången jag gick in där och såg alla för mig kända människor och jag tycker att det är bra att man kan kommunicera där. Men när jag kommer på mig själv med att gå in på facebook för femte gången under en dag undrar jag själv. Varför gör jag det? Vad är det som intresserar mig? Kan jag inte göra något vettigare med tiden? Jo det kan jag och det är därför jag funtar på att dumpa FB. För jag tycker egentligen att det är lite galet att jag håller på och ändrar status par tionde minut. Why, egentligen? Men så till det gamla vanliga. Sepatationsångesten. För jag gillar ju att kolla in vad folk gör och själv skriva ett par rader. Det känns liksom svårt att bara lägga ner också. Vad beror det på? Är jag FB-beroende eller?!

Tvåsiffrigt

Älskade finaste Gittan,

Idag mitt på dagen blev du precis tio veckor. Dessa veckor har varit omvälvande och fulla av kärlek. Det känns självklart att du är hos oss fastän kampen var lång och fick oss att undra om du skulle komma. Men den tomma platsen i vår familj är nu fylld och det känns väldigt härligt. Lilla hjärtat, det är fantastiskt att få vara förälder till dig och det är otroligt magiskt att du kom. Jag kan inte sluta förundras över det.

Mamma älskar dig.

BVC

Jorå. Besöket på BVC gick fint. Gittan sov i babyskyddet, vaknade, ammade, bajsade, fick ny blöja och låg och "pratade" på en madrass på golvet. Hon har börjat med det, älsklingen. Tänk att hon kan le och göra bebisljud. Hjärtat smälter.
Mammorna verkade trevliga, en väldigt babblig, någon lite tystare, de flesta mittimellan. Undrar hur jag uppfattas. Det kan jag tänka på ibland. Inte för att jag bryr mig om folk tycker att jag verkar blyg eller mer på. Det är bara intressant. Vi fick kolla på en film om att få syskon. Jag tänkte hela tiden på hur nära det var att Prinsen fick vara ensambarn. Sedan klagade en mamma på hur hemskt lite det stora barnet får vara på förskolan (20 h/v) och det är intressant att lyssna. Jag har liksom perspektiv från två håll. Mamman och förskolläraren. En bebis hostade och snorade och hyppon i mig undrade varför de var där. Nästa vecka ska vi på promme.

Grupp

I dag ska jag träffa andra mammor med bebisar på BVC. De har gjort en grupp för omföderskor och jag har tackat ja till att vara med i gruppen.

De två stora frågorna är:

1. Vad kommer det att vara för folk där? Alltid intressant. Några man kan ta en promme med då och då hoppas jag.

2. Kommer Gittan att sova i sitt babyskydd under den timmen vi är där? Hoppas det för får hon inte sova ca tre timmar på förmiddagen blir det fel och skrik tills hon somnar/somnar om, vanligtvis i vagnen eller bilen.

Spännnade värre.

Turné

Om ni såg någon som körde volvo i Uppsala mitt på dagen i torsdags, med tårarna rinnande nedför kinderna kan det ha varit jag. Jag har varit på turné nu. Har delat ut choklad, kort på Gittan + Prinsen och ett brev. Det blev känslosamt på avdelningen där jag gjorde snittet. Då fick jag bita mig i läppen för att inte tårarna skulle komma. Men när jag kom in på Linné brast det och jag grät. Av minnen, av lycka och av tacksamhet. Först kände jag mig som en bov som kom in på själva fertilitetskliniken med en bebis och det sa jag också till personalen. "För jag vet hur det är att sitta där själv" sa jag och nickade mot soffan i väntrummet. En gullig syrra sa att det är vanligt att folk kommer till dem och visar upp bebisen och jag vet inte hur jag skulle ha löst mitt uppdrag annars.

Nedan är brevet de fick. Jag har ändrat alla namn och tagit bort ett foto.

Förorten mars 2011

Tack!

Min sambo och jag har nyligen fått en dotter, vår son har blivit storebror, och jag vill på detta sätt tacka alla inblandade. Vi har en lång historia bakom oss och jag tycker att det känns platt att endast skicka ett ”tack” utan att nämna vår bakgrund och framföra den tacksamhet jag känner. Så jag gör nu på detta sätt, ger samma brev till alla underbara personer som hjälpt oss genom den långa vägen till ännu ett barn. Ger också till er som har funnits där i samband med graviditeten och när vår dotter kom.

I mars 2004 fick min sambo och jag besked om att vi förmodligen inte skulle kunna få några biologiska barn utan medicinsk hjälp. Det var där vår kamp för att få barn började på riktigt. Efter att ha väntat i drygt ett år på vår tur hos Fertilitetsenheten på Karolinska sjukhuset i Huddinge stod vi först i kön. Vi hade medan vi väntat gjort två behandlingar på Sophiahemmet i Stockholm, en hel IVF och ett frysförsök. Båda misslyckades. Det första IVF-försöket på Huddinge sjukhus ledde till ett positivt graviditetstest men sedan ett tidigt missfall. Vi använde sedan frysta embryon som vi hade turen att få och efter att ha misslyckats med ännu ett frysförsök ledde vårt nästa försök till ännu ett positivt test. Vår underbara son föddes efter totalt fem behandlingar och ett tidigt missfall i augusti 2006.
När vår son var 1 ½ år, på våren 2008, började vi prata om syskon och bestämde oss för att använda de två frysta embryon som vi hade kvar i frysen på Huddinge. Det första vi tog ledde ingen vart och heller inte det andra som även det blev ett tidigt missfall. Vi tog en paus under sommaren och vände oss sedan till Carl von Linnékliniken i Uppsala där vi köpte ett trepack IVF. På Linnékliniken gjorde vi under 15 månader sammanlagt sex behandlingar, varav tre var hela IVF-försök och tre med frysta embryon. På valborgsmässoafton 2010 var jag i Uppsala innan jag mötte upp min sambo och vår son vid brasan. Jag hade fått tillbaka en blastocyst och efter drygt en vecka gjorde jag ett graviditetstest som var positivt. Efter sammanlagt åtta syskonförsök och tre tidiga missfall föddes vår fina dotter i början av januari 2011.

Johan Jansson, endokrinolog:

När vi gjorde vår fertilitetsutredning i början av 2004 framkom det att jag har en kronisk inflammation i sköldkörteln och att detta i sin tur kan påverka fertiliteten. Tack för att du under hela resan har haft blykoll på mina värden!

Carl von Linnékliniken i Uppsala:

Jag vill tacka alla på Carl von Linnékliniken som har varit inblandade i omhändertagandet av oss. Tack till alla gulliga sjuksköterskor och barnmorskor, till specialistläkare Doktor B som gav sig tid att svara på alla mina frågor jag hade efter att ha genomgått sju syskonförsök, varav fem på Carl von Linnékliniken. Jag började bli smått desperat och sökte information på nätet och via bekanta om olika mediciner som eventuellt skulle kunna stärka en graviditet. Jag fick slutligen trombyl utskrivet på Linné även om det påpekades att var efter mitt eget önskemål. Jag vill också tacka Doktor O. På våren 2009 hade min sambo och jag önskemål om att få tillbaka två embryon. Det sa du ja till och sedan ändrade dig, vilket som du vet gjorde mig besviken. När jag var på Linnékliniken på valborgsmässoafton 2010 var det du som arbetade. Innan insättningen av den fina blastocysten talade du om att den hade delat sig många gånger och när den väl var på plats tittade du på mig och sa ”Det här är guldägget”. Så rätt du hade! Jag vill också tacka alla embryologer som arbetar på lab. Det känns svindlande att någon har suttit och sammanfört spermier och ägg, att någon har valt just denna lilla från frysen som blev till vår fina dotter.

Doktor L, Stockholm:

Tack till dig Doktor L, samarbetsläkare till Carl von Linnékliniken. Jag gick till dig och gjorde allt förutom själva äggplocken och återföringarna. Efter att själv ha efterfrågat en missfallsutredning såg du till att det gjordes en sådan och där såg man inga avvikelser. Det var på en ultraljudsskärm hos dig jag för första gången fick se den lilla som skulle bli vår fina tjej. Det var i vecka 7+0 och det var underbart att se hjärtljuden. Jag minns att jag pussade den svartvita ultraljudsbilden jag fick med mig hem.

Maria Hansson, barnmorska på Förortens barnmorskemottagning:

Jag skrev in mig på mödravården i vecka 10. Jag undrade då om jag kunde få göra ett extra ultraljud pga. min oro för missfall och det tyckte du var självklart och såg till att det blev möjligt. Tack Maria för ditt lugn och för att du vid mina besök alltid tog dig tid att lyssna.

Mottagningen för planerade kejsarsnitt, Stockholm:

Vid vår sons födelse uppkom en del komplikationer. Han hade navelsträngen hårt runt halsen, skrek inte när han kom ut. Han förlöstes med yttre press och personalen klippte navelsträngen och sprang direkt iväg med honom till ett akutrum. Det hela gick bra med honom tackolov men upplevelsen var traumatisk och jag förlorade 2,5 liter blod och fick en sfinkterruptur. Detta gjorde att jag denna gång rekommenderades ett planerat kejsarsnitt.

Min sambo och jag upplevde att kejsarsnittet var lugnt och kontrollerat. Det var många personal i rummet vilket ingav en trygghet och ni var tydliga med vad som skedde. Tack alla som var med under snittet, till anestesiläkare Jessica Flodin som lade spinal och som förstod vad jag ville ha och därför pedagogiskt förklarade förloppet. Tack till läkare Anna Johannesson som tillsammans med läkare Robert Brodin som assistent utförde operationen, till barnmorska Lina Larsson som tog emot vår dotter. Det var fantastiskt när vår flicka kom ut, när jag hörde hennes röst, fick henne upp till bröstet, när vi äntligen fick träffa henne som vi längtat efter så länge. Vi hade andra förlossningserfarenheter med oss och var glada över att det detta blev en så positiv upplevelse. Tack för att ni alla som var med bidrog till det!

BB-avdelningen X, Stockholm:

Vi ville att det skulle bli en positiv upplevelse för vår son att få ett syskon, och då han inte brukar sova borta så valde vi att jag skulle vara på BB med bebisen och min sambo skulle sova hemma med honom. Tack alla gulliga barnmorskor och undersköterskor för hjälpen de första dygnen. För tips och omtanke. Speciellt tack till Nina Jansson som var så trevlig och positiv, till Karin Malm som var så vänlig och rar och till Victoria Öhman som ingav trygghet och som tittade till oss på natten. Tack alla för ert fina omhändertagande dygnet runt. Jag grät vid ett par tillfällen, hade ont och var hormonell. Jag anar att ni hade förlossningsdepression i tankarna men det var inget jag fått. Jag var bara så himla lycklig över att hon äntligen kommit, vår lilla tjej. Men jag kunde inte få ur mig det för allt bara vällde upp. Efter fyra dygn hos er lämnade vi BB-bubblan och åkte hem. Den sista jag talade med var Karin Malm. ”Lycka till” sa hon. ”Välkomna åter!” Jag fick inte fram något vettigt utan tittade mest ner på bebisen på min arm. Tack rara du för ditt mjuka sätt. Men vi kommer inte åter. Vi har äntligen lagt IVF kom oss då lyckan är fulländad och familjen komplett. Efter många års kamp har vi fått det vi önskade oss mest, det jag drömde om hela tiden, två barn. Jag är så oerhört lycklig och tacksam för att jag blivit mamma till dessa fina. Återigen tack.

Vänligen

/Anna-Bell Svensson

Kasse

Linas matkasse, släng dig i väggen. Idag har jag börjat veckohandla. Ska göra en meny som gäller från måndag till fredag och handla på tisdagar när Prinsen är hos dagmamman. Från och med nu är det Anna-Bells matkasse som gäller. Detta för att förenkla i vardagen. Kanske att man kan spara en krona eller två också.

Kalas

Kalas i lördags när jag flippade inombords på föräldrar som låter sina små barn peta på Gittan, hänga över henne när jag byter blöja. Ja bebisar är jättesöta, men för fan hon är liten och låt inte ditt barn röra henne för att hon är gullig. "Man får inte röra bebisen" fick jag tala om. Sedan utrymde jag kalaset för att Gittan skrek. Idag läser jag om olika FB-statusar om förkylda barn och barn som varit på sös av för mig okänd anledning. Barn som jag försökte hålla borta från Gittan. Ur vägen, jag är Gittans lejonmamma och håll för fan tassarna borta. Morr för en del föräldrar.

Snorig

Prinsen: Idag var Alex jättesnorig hos dagmamman.

Sambon: Då kanske Alex föräldrar borde flytta till ett mindre hus om de inte har råd att vara hemma när Alex är sjuk.

Det ligger något i det.

Tv

Det ska börja ett nytt BB-program på TV. Man får följa med på en förlossningsklinik. Jag rynkar på näsan när jag ser reklam inför programmet. Trots att jag tycker att det är häftigt när barn föds. Trots att jag själv både fått prova på en vaginal förlossning och ett snitt. Trots att jag nu mer är tvåbarnsmor. På något sätt känns det ändå inte som att jag är inbjuden. Konstigt. Kommer vissa grejer alltid att hänga kvar sedan barnlöshetstiden?

Komma i gång

Jag börjar få snurr på allt, börjar komma igång lite. Förstår när Gittan har sina tröttperioder under dygnet, vet ungefär hur jag ska göra när hon har svårt att komma till ro. Svaret är bära. För oftast fungerar det, även om vi kastar oss iväg med både bil eller barnvagn mellan varven. I går lånade jag en sjal och just nu i skrivande stund hänger hon på mig i sjalen och sover.

Dagmamman har varit på semester i en vecka och då har Prinsen varit ledig. Vi har kunat roa oss bra. Igår åkte vi skridskor. Fika smakar alltid bättre efter en aktivitet, så är det. Varm choklad, saft och mackor hade vi med oss.

Förlåt alla för att jag är usel på att både läsa och kommentera era bloggar. Där ligger jag efter måste jag erkänna. Men jag blir snart bättre på det med, jag lovar.

Dela upp

Kompisen G:s dotter är sex år och ska på kalas.

Jag: Är det hemma hos någon eller?

G: Näe, nästan ingen har hemmakals. Det blir för mycket med alla barn. Det blir på lekland. Vi föräldrar har bestämt gemensamt att man bjuder alla 14. Då slipper man välja några som ska få gå på kalas.

Jag: Men är de bara 14 i klassen, vilken lyx!

G: Nej det är 14 tjejer.

Jag: Så man bjuder bara tjejer om man har en dotter och killarna om man har en son...

G: Ja det har blivit så. Men min dotter leker bara med tjejerna.

Jag: Jaha...