Torsdag morgon

Torsdag och dagen började tidigt, med att Gittan var vaken i ca en timme vid ettsnåret på natten. Sedan somnade hon om. Och vaknade vid tre igen. Efter att ha somnat om vid fyra sov hon till sex och då gick vi upp. Började med morgonbestyren.

Gittan är väldigt aktiv, så också denna morgon. Jag behövde gå på toa och när jag satt där (ca tre sekunder, det är inga långsittningar direkt) såg jag hur hon kom krypandes. Något i trappan lockade henne och hon gick upp ett steg. Jag tänkte ropa på Prinsen men hann inte. Gittan ramlade, snurrade och slog pannan i barnvagnen (hjulet) som stod i hallen. Jag rusade ut med brallorna vid knävecken. Tröstade och blåste. Vaggade och baddade. Svor över att sambon ännu inte barnsäkrat fast jag tjatat på honom sedan semestern. "Jävla konstiga prioriteringar! Vad fan skulle han hjälpa en polare i helgen för, när vi inte har någon grind vid trappen! Stackars gumman." Gittan slutade gråta rätt snart. Det blödde lite från märket i pannan och hon fick plåster. "Du kunde ha ropat på mig, mamma" sa Prinsen, älskade, vilken fin bror han är.

Efter att gjort i ordning barnen och mig själv (nåja, jag hade faktiskt typ träningskläder på mig halva dagen idag) hade jag problem med att få ner Gittan i babyskyddet. Hon vet vad hon vill och att sitta fastspänd är inget för henne. Jag tog Prinsen till hjälp och vi visade nycklar, en tom pet-flaska och annat smått och gott men det var inte intressant. Efter att Prinsen hade busat en stund kom hon på andra tankar och jag lyckades spänna fast henne med bältet. När vi skulle åka iväg med bilen till dagmamman var det något som inte funkade. Bilen ville inte starta. Det risiga bilbatteriet hade lagt av. Jag fick ta loss Gittan som jag äntligen hade fått ner i stolen för att byta till vagnen. Hon tvärvägrade och jag bar henne i selen hela vägen till dagmamman.

Så var det med den morgonen.

Nätter

Gittan fortsätter att vara vaken flera timmar varje natt. För att busa. Sambon sover och jag tar det. Håller koll så att hon inte ramlar ur vår säng, letar efter nappen och snutten, gör gröt eller välling. Har räknat ut att Gittan på en vecka har varit vaken elva timmar sammanlagt mitt i natten. Sambon har det förspänt som snusar vidare. Men det vet han nog inte ens om. Att många verkar dela på nätterna.

Trea

Det är loppis på Öppna Förskolan. Föräldrar (mammor) har tagit med barnkläder och barnprylar som man kan köpa. Jag gör gör likadant. Går hem, rensar ur och går tillbaka. Jag pratar med en tjej samtidigt som jag lägger upp mina ihopvikta, märkta bebiskläder på bordet. Hon har en femmånaders på armen.

"Det är bra med sånt här, så man får rensa ur" säger jag.
"Ja visst" säger hon "Men jag sparar i lådor."
"Jag sprarar lite nostalgigrejer" säger jag. "Men de växer ju så fort, de kläderna vill jag bli av med som ändå inte används."
"Vi pratar om en trea" talar hon om. "Så jag sparar vidare." Hon ler och jag med, fast jag ogillar när folk benämner sina barn eller kommande barn med en siffra. Så töntigt och opersonligt på något sätt.
"Jaha" säger jag.

Ja visst ja. En del kan ju planera.

Program

Jag skippade de ensamma mammorna på trean igår och kollade på den nya serien "Barn till varje pris." Väldigt intressant! Självklart kommer jag att fortsätta följa serien!

Sömnen och krav på sig själv

Denna natt fortsatte i samma anda, med lite sömn. Men med den skillnaden att Gittan redan är mycket bättre från förkylningen. Skönt. Jag hade tänkt att kolla på "Bonde söker fru" men det gick inte alls. Gittan vaknade och jag försökte sedan lägga om henne i timmtal. När jag tog upp henne och lekte i vardasrummet var hon inte nöjd, för hon var trött. När jag lade henne i spjälsängen blev hon arg, skrek och gnagde på sänggaveln. När jag hade henne i dubbelsängen kröp hon runt och jag lade henne på rygg, gav henne nappen och snutten kanske 1000 gånger. Hon ammade lite sporadiskt, nobbade välling men åt gröt klockan tolv. Hon var nära, nära att somna flera gånger men VIPS, så fortsatte hon att krypa runt. "Snälla låt mig sova ett tag, ge mig en kvart" sa jag till sambon och han vaggade. Men Gittan vrålade. Tillbaka i vår säng och hon tumlade runt, bet mig hårt i armen med sina två tänder. Jag vet inte hur mycket en åttamånaders förstår men jag sa i alla fall till henne att man inte får bitas. Ont gjorde det. Och vild var hon. Slutligen somnade hon. Klockan var då 00.40.

Jag brukar ha mycket kraft men i natt var den inte mycket att hänga i granen. Jag blir naturligtvis inte arg på Gittan för att hon har svårt att komma till ro. Jag skulle aldrig skrika åt henne eller vara hårthänt. Aldrig i livet. Men bara det att jag blir grinig, för att jag är svintrött och inte har möjlighet att få sova, gör att jag skäms. Får dåligt samvete. För jag vill inte bli grinig av en situation som Gittan sätter mig i. Säga suckande "Nu lägger du dig!" för sjuttioelfte gången. För jag är mamma. Och jag borde palla det. Bita ihop och gräva ur lagret med tålamod och ork. Sjunga Vargsången igen istället för att sucka. Men jag inte övernaturlig. Natten var jobbig. Varför är det så jävla svårt för mig att erkänna det? Svar: För att jag har varit ofrivillig barnlös. Det är spår som finns kvar. Att inte klaga. Att inte tilllåta sig att tycka att det kan vara jobbigt att ha barn. Så är det. För jag vet att det är så mycket jobbigre att inte ha barn, när man så gärna vill. Därför är jag livrädd att någon skulle tro att jag klagar.

Förkyld

Gittan har blivit förkyld. (Läs: Gittan har sovit väldigt dåligt i natt. Hon har gnuggat sig om näsan för den har runnit konstant. Hon har varit varm och haft feber. Gittan har haft svårt att komma till ro, har sovit 15-30 minuter i stöten, gärna på mitt bröst. Hon har velat bli vaggad i famnen, gärna av en stående eller gående mamma. Hon har gnytt och gråtit, har inte alls mått bra.) Så i dag tar vi det piano. För vi var uppe klockan fem. Prinsen och jag körde runt med bilen så att Gittan äntligen kunde sova en stund. Sedan hängde vi på låset till Mc Donalds klockan sju och åt onyttig frulle med extra allt för mer än en hundralapp.

Ps. Jag vet att man blir förkyld så här års. Att barn måste skaffa sig ett immunförsvar. Men jag tycker ändå att det är trist och jag tycker synd om Gittan när hon gnyr. Och jag fattar inte att min dyngförkylda kompis trodde att jag ville ses här om dagen för att hon sjäv hade tråkigt. Nej jag bangade det så klart men lyckades skaffa bacillerna på annat håll.

Strida

Jag var ute på vår gata tidigare idag. Hade med mig Prinsen, Gittan och Prinsens kompis. Det kom en bil snabbt blåsandes emot oss och jag tog min hand och höjde den upp och ner, menade att han skulle sänka farten. Till min förvåning stannade bilen, en sportig BMW, och en karl på kanske 60 år vevade ner rutan.

"Det går lite fort. Det finns barn här" sa jag och tittade menande på de tre små som jag hade med mig.

"Jag höll hastighetsbegränsningarna" sa han.

"Det är 30 här" påpekade jag.

"Nej det är 50."

"30, jag bor här" sa jag och han vevade upp rutan för att dra vidare.

Nej jag kan inte låta saker passera. Inte att en vuxen säger idiotsaker. Inte att en fartdåre kör i 190 där mina barn bor. Är det min lott här i världen att strida?

Ingen lort

Jag har inte ringt dagmamman ännu. Om att jag tycker att hon gör fel, säger fel. Det Det är ett obekvämt samtal, det är därför jag hat skjutit upp det. Men jag ska. För gör man inte obekväma grejer när man känner i hjärtat att man måste, så är man ingen människa. Utan bara en liten lort. Det har Jonathan i Bröderna Lejonhjärta sagt. Så jag tror på det.

Om barns utseende

Jag har respekt för barn. Så stor respekt att jag inte säger saker om deras utseende som kan tas som påpekande eller negativt. Jag tycker visst att man kan säga "Vilka vackra lockar du har" eller "Vilka blåa fina ögon ditt barn har". Man kan tala om utseende, men inte hur om helst. Anser jag.

En kompis son föddes med rött hår. Inte rödlätt, utan mer intensivt rött. Näe det kanske inte är den vanligaste hårfärgen, men vad folk ska påpeka. "Men oj vilket rött hår!" Ja det beror på hur man säger det, men måste man säga så? Säg "Vilken härlig hårfärg!" istället. Nu vet inte jag om min kompis tycker att detta är jobbigt, men jag hade blivit galen. Låt barnets hårfärg vara, liksom.

Vår dotter föddes med ett storkbett i pannan. Detta är ingenting vi lagt stor vikt vid så klart. En del människor påpekar det "Så hon har ett storkbett, men det bleknar." Jaha, och? Ja vi vet båda sakerna men hade det inte bleknat så hade vi älskat henne lika mycket för det, så klart. Tyckt att hon är lika bedåande ändå, naurligtvis.

Vår dagmamma sammarbetar med en annan dagmamma, J. Vår dagmamma och J ses några gånger i veckan och det har hänt genom årens lopp att J har haft Prinsen ett par timmar när vår dagmamma har varit hos läkaren eller något. Prinsen har aldrig gillat J. Det var aldrig funkat med henne. Prinsen har gråtit vid lämningar, vilket inte händer hos den ordinarie dagmamman. Han har sagt till mig att han inte tycker om J och jag tror att det är pga hennes stil. För jag gillar henne inte heller. J har ingen bra barnsyn enligt mig. Hon har genom åren sagt och gjort saker som inte enligt mig är ok. (En grej bloggade jag om någon gång tror jag.) Hon talar om barn som har slutat eller som inte är med. Berättar grejer för mig jag tycker man är tyst om. Som är små men som förmodligen bör finnas inom tystnadspliktens ramar. Hon har en stil som inte känns genuin och trevlig. Ja, det är svårt att sätta fingret på det. Men som sagt, det har hänt saker.

Här om dagen hade vi kalas hemma för Prinsen som har fyllt år. Vi bjöd hem dagmammorna och alla barnen. Det var trevligt tills J klantade till det. Ännu en gång. Det har nämligen hänt två gånger tidigare att J har sagt saker om att Gittan har ett storkbett. Jag tänkte då att "Säger kärringen en grej till, då jävlar." Och mycket riktigt. "Men du, det där märket i pannan. Jag vet en som har en rolig historia om varför man får ett sådant märke. Det var något med pappan. Men åh, jag kommer inte på det nu. Jag är så dålig på roliga historier..." Jag bara gapade och valde faktiskt att inte lacka där och då. För jag ville inte paja Prinsens kalas. Men inombords kokade jag. Rolig historia? What?

Jag tänker naturligtvis inte dett passera. Hon ska minsann få veta att det inte är ok och respktabelt att beté sig hur som helst. Man säger inte knäppa saker till barn. Man säger inte knäppa saker om barn. Man säger inte knäppa saker till eller om mitt barn utan att få äta upp det. Det är bara det att det hände en grej en annan gång. J hade vid en lämning när Prinsen grät sagt till honom att "Jag tycker inte om dig när du skriker." Jag ringde då upp och sa att "Det vet ju både du och jag att det är handlingen man ska fokusera på." Men hon fattade noll. Bara malde på och sa "Jag sa till Prinsen att han skulle sluta skrika, att ingen tycker om ett sånt barn."

I morgon lyfter jag luren och ringer J även om jag förstår att det är dött lopp redan från början. Jag bara måste göra det. För min egen del. För att stå upp för mitt barn.

Guldhalsband

Igår när jag hämtade Prinsen hos dagmamman B talade hon om en incident som inträffat. B fick i helgen ett samtal av en förälder till ett barn som går hos henne. Föräldern talade om att hennes dotters guldhalsband gått av på fredagen. Att det var Prinsen som hade dragit av det. Att dottern J hade ett sår i nacken av händelsen. B fnulade på del hela i helgen, tänkte att det lät konstigt. Prinsen och J hade bara träffats under två timmar på ett kalas under fredagen. Inget konstigt hade hänt vad hon hade sett.

I går pratade B med Prinsen och J. Direkt såg B hur J skruvade på sig och att Prinsen såg förvånad ut över anklagelserna från J. Han talade om att han inte alls hade dragit i något halsband. Då erkände J att hon hade hittat på det.

Vad hade hänt om inte dagmamman hade tagit upp det hela? Då hade kanske föräldrarna varit griniga på både Prinsen och på oss, tyckt att vi borde betala guldhalsbandet. Eller? Detta har nämligen hänt en gång tidigare, att J har en guldkedja som går sönder. Den gången var mamman sur för att hon inte fick pengar av det barn som hade dragit av kedjan.

Jag menar inte att glorifiera mitt barn. Han kan bli arg, han kan råka göra något. Men det tillhör verkligen inte vanligheten att han har sönder något för andra med flit.

Jag är bara glad att sanningen kom fram så att Prinsen slipper vara oskyldigt anklagad. Och igår när mamman och jag hämtade samtidigt hälsade hon inte på mig. Jag vet inte om det var för att hon var stressad eller pga händelsen. Sedan sa B hur det låg till och mamman sa att hon hade frågat J 100 gånger i helgen.

Det jag tänker på också är på vilka konsekvenser det kan få att ha för stora barngrupper. Då det händer "småsaker" som denna, som kan bli till stora då man inte ser eller hinner ta hand om det reda ut. Då de mindre sakerna försvinner i kaoset som blir då man är för många barn och för få personal.

Och nej, jag tycker inte heller att man ska sätta på sina barn kläder som är för fina att leka i. Eller smycken som inte får försvinna.

I dag tackade jag dagmamman. För att hon var observant, tog upp det, gjorde så att Prinsen fick ryggen fri. Det känns viktigt.

Bonnier del två

Jag ringer återigen till Bonnier.

Jag: Ja hej jag heter Anna-Bell! Jag skulle få en fraktsedal till ett par böcker som jag ska skicka tillbaka.

Tjejen i andra änden: Det går inte.

Jag: Men jag pratade med en kille hos er förra veckan. Han sa att han skulle skicka en sådan till mig.

Tjejen: Då sa han fel. Det kan vi inte göra på Smart pocket.

Jag: Så då menar du att jag ska betala frakten själv?

Tjejen: Just det.

Hata bokklubbar. Avsky Bonnier.

Trivsamt

Det är väldigt trivsamt just nu. Gittan blir precis åtta månader idag, stora tjejen. Hon är nyfiken, aktiv och social. HAr fått två gaddar att gnaga med. Prinsen fyllde nyss fem och kan och vet precis allt, ja det tycker i alla fall han. Men klok är han, har många funderingar.

Jag minns i vintras. Då jag kände mig isolerad. Då det var asmycket snö och
RS-virus. Då jag hade ett operationsärr på magen och en prins som ville ut och leka. Då jag kände mig otillräcklig och hade dåligt samvete. Nu är det annat. (Ja förrutom att det dåliga samvetet kommer rätt ofta av olika anledningar.)Gittan och jag går till öppna förskolan. Hon älskar musik och när man sjunger, kryper runt och smakar på olika leksaker, (som 15 andra har smakat på innan...) Prinsen har hittat sin roll som storebror och är så gullig mot henne. Han benämner henne som "syster" och jag blir så glad i hjärtat när de busar tillsammans.

Varje ålder har sin charm men det är lättare nu än när Gittan var helt färsk. Jag vet vad hon vill, känner henne väl. Hon sover lite mer på bestämda tider, även om det oftast ändå inte blir som man planerar. Hon käkar mer mat och det i sin tur har bidragit till att amningen har avtagit en del.

Jag har fler att umgås med, bla. en rolig och spontan tjej som bor i närheten. Det är skönt att träffa någon ibland.

Sambon är extra gullig mot mig och säger med glimten i ögat att han jobbar två dagar i veckan och menar på helgen när han roddar hemma. Att han sedan är på jobbet fem dagar och tar det lite lugnare. För ännu är vi familjen AB, där man fixar hela tiden. "Om du tar tvätten så matar jag Lillan." "Om jag fixar stoppet i avloppet så kanske du kan köra Prinsen till hans kompis?" För det är mycket och många gånger är tvätthögarna stora som berg och diskhögen i köket stinker. Men vi klarar detta, sambon och jag. Vi har äntligen två barn och det är underbart även om det är lite meck att få till allt jämt, att allas behov är tillfredsställda samtidigt.

Ja trots röran som är ibland så är det väldigt, väldigt trivsamt tycker jag.

Barnbok

Jag läste i Nylsas blogg (förlåt att jag inte länkar. Jag är skitdålig på det...)att hon sökte barnlitteratur om olika slags familjer. Jag blev så inspirerad att jag direkt beställde ett av tipsen som gavs, Slottet med de många rummen.

Prinsen fastnade för boken direkt. Det är himla intressant att höra hur man får en bebis i magen och den mest spännande bilden är när en kvinna ligger ner för att få ett bebisfrö i magen. Och det med snippan framme. "Gjorde du så mamma när jag blev till?" undrade Prinsen. "Ja" svarade jag. "Hade pappa inte heller några byxor på sig?" undrade han. "Jo det hade han" sa jag och tänkte på själva återföringen.

Jag tycker att boken är informativ på ett gulligt sätt och ger boken fyra solar av fem. Jag måste också påstå att jag inte gillar att de kallar mannens sperma för säd. Det låter så...äckligt. Kunde de inte säga simmare istället?

Kanske att mitt "komma ut" för exempevis mamma löser sig av sig själv snart i och med boken. Kanske ska lägga fram den nästa gång de kommer på besök?

Det där med röven

Till anonym: Jag höll på att skratta på mig när jag läste att du kallade dig för plattrövarnas konung. Himla roligt sagt! Och det kanske är som du säger, att plattröven kommer med åldern. Näe jag har väl aldrig haft någon glasskulerumpa direkt. Men ändå.

Sovprojektet

Sovprojektet med Gittan går fint. Halv sju är hon trött och jag går in i sovrummet med henne och en vällingflaska. Sedan dricker hon eventuellet vällingen eller ammar en stund. Efter det vaggar jag henne i famnen och sjunger till hon somnar. I kväll tog hela proceduren en kvart. Finemang.

Många

På jobbet har de inskolningar just nu. Nitton stycken. Det är ansträngande med inskolningar. Oroliga föräldrar. Ibland ledsna barn. Ansträngande att försöka knyta band med de små, med alla föräldrar. Att som personal och person bli granskad. Nitton stycken är många. För många enligt mig.

Uppskattning

Det har nu gått två veckor sedan sambon började jobba efter semestern. Dessa två veckor har han varit ovanligt gullig, mer glad än vanligt med mer tålamod och energi. Han skickar sms och undrar hur det går med barnen, talar om att jag är fin och bra. Här om dagen sa jag att jag gillar att han engagerar sig. Han talade om att det på hans jobb är fysiskt jobbigt men att det är mer utmattande att vara hemma. Kanske att han under semestern har fått mer insikt.