Denna natt fortsatte i samma anda, med lite sömn. Men med den skillnaden att Gittan redan är mycket bättre från förkylningen. Skönt. Jag hade tänkt att kolla på "Bonde söker fru" men det gick inte alls. Gittan vaknade och jag försökte sedan lägga om henne i timmtal. När jag tog upp henne och lekte i vardasrummet var hon inte nöjd, för hon var trött. När jag lade henne i spjälsängen blev hon arg, skrek och gnagde på sänggaveln. När jag hade henne i dubbelsängen kröp hon runt och jag lade henne på rygg, gav henne nappen och snutten kanske 1000 gånger. Hon ammade lite sporadiskt, nobbade välling men åt gröt klockan tolv. Hon var nära, nära att somna flera gånger men VIPS, så fortsatte hon att krypa runt. "Snälla låt mig sova ett tag, ge mig en kvart" sa jag till sambon och han vaggade. Men Gittan vrålade. Tillbaka i vår säng och hon tumlade runt, bet mig hårt i armen med sina två tänder. Jag vet inte hur mycket en åttamånaders förstår men jag sa i alla fall till henne att man inte får bitas. Ont gjorde det. Och vild var hon. Slutligen somnade hon. Klockan var då 00.40.
Jag brukar ha mycket kraft men i natt var den inte mycket att hänga i granen. Jag blir naturligtvis inte arg på Gittan för att hon har svårt att komma till ro. Jag skulle aldrig skrika åt henne eller vara hårthänt. Aldrig i livet. Men bara det att jag blir grinig, för att jag är svintrött och inte har möjlighet att få sova, gör att jag skäms. Får dåligt samvete. För jag vill inte bli grinig av en situation som Gittan sätter mig i. Säga suckande "Nu lägger du dig!" för sjuttioelfte gången. För jag är mamma. Och jag borde palla det. Bita ihop och gräva ur lagret med tålamod och ork. Sjunga Vargsången igen istället för att sucka. Men jag inte övernaturlig. Natten var jobbig. Varför är det så jävla svårt för mig att erkänna det? Svar: För att jag har varit ofrivillig barnlös. Det är spår som finns kvar. Att inte klaga. Att inte tilllåta sig att tycka att det kan vara jobbigt att ha barn. Så är det. För jag vet att det är så mycket jobbigre att inte ha barn, när man så gärna vill. Därför är jag livrädd att någon skulle tro att jag klagar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ja du är mamma. Du vet de där små häftena som mvc och BVC delar ut till nyblivna föräldrar, de där om att man inte får skaka bebisen. De finns av en anledning vet du. De finns för att föräldrar - hur högt de än älskar sina barn - faktisk kan freaka under de pressande period som spädbarnstiden faktiskt är. Också. Du gör inte illa dina barn, du skriker inte ens. Sluta ha dåligt samvete för att du inte är 100 procent på topp i alla lägen. Ingen är det, oavsett omväg eller genväg till barn.
Kram
Paprika: Jag vet. Jag skriker inte till mina barn. Men jag har dåligt samvete ändå. För att jag inte är på topp jämt. Ja jag hör hur galet det låter. Och jag vet häftena. Hormonell som jag var vid första BVC-besöket satt jag där och grät, sa att "Det skulle aldrig hända att jag skakar mitt barn." Och det skulle det heller aldrig. Trots trötthet. På söndag ska jag faktiskt på en föreläsning om att det räcker att vara en tilrcäkligt bra mamma. Verkar passa mig..;) Kram själv /Anna-Bell
Vilket bra inlägg säger jag som blev väckt precis när jag somnat. Jag är aldrig hårdhänt, men ibland lägger jag inte ner E så mjukt som jag kanske skulle vilja, och som du säger suckar och är grinig. Dåligt samvete javisst. Kram.
Skicka en kommentar