Gott nytt år; 2013!

Jag blir alltid både nostalgisk och förväntansfull på nyår. Tänker att nu försvinner ett årtal och kommer aldrig tillbaka, samtidigt som det kommer ett helt orört. Ett nytt år. Med nya utmaningar och förutsättningar. Med nya chanser. Jag minns att jag varje år förr tänkte att "Kanske är det det här året jag kommer att bli mamma" och "Kommer vi att lyckas få ett syskon till Prinsen i år?"

För mig är nytt år förenat med en nystart, på något sätt. Man tänker att i år, då ska jag bli en bättre människa. Samtidigt som jag inte vill ha för höga mål, för att jag inte vill känna mig dålig om jag misslyckas, tänker jag att om man lägger ribban högt och det blir halvdant, så är det förmodligen bättre än vad det var innan. På något sätt.

Här om dagen sa Prinsen något som jag tyckte var både filosofiskt och fint. "Imorgon är en dag som aldrig har skapats." Ja, så är det. En dag med nya chanser och utmaningar. Och imorgon är ett år som ännu inte heller har skapats. Men snart dundrar fyrverkerierna över stan och vi skålar med fina glas.

Gott nytt år till er alla!

/Anna-Bell

Att återvinna

Igår var jag vid återvinningen för att lämna papper och kartonger. Jag fattar förresten inte varför kommunen inte kan sätta in lite extra resurser så här vid jul. Det fullkomligt svämmade över av alla lådor och julpapper. Alla containrar var fullproppade av skräp och hela vändplanen också. Bäst som jag stod där och försökte hitta en lösning, hur jag skulle göra med mitt skräp, så såg jag något uppseendeväckande. Mitt där bland det andra skräpet låg en stor, neonrosa dildo. Kanske Tomten kommit med en ny till någon.

Dåligt samvete vid jul

Varför får jag alltid dåligt samvete vid jul? För att vissa firar ensamma eller bor på gatan. För att en en del har köpt mer än vad jag har gjort. För att det finns barn som hatar julen för att deras föräldrar är fulla, för att en del vuxna är ensamstående och panka, inte har råd att handla klappar till sina barn. För att jag inte gillar att hetshandla, men ändå rycks med lite grann. För att det är så mycket mat, och andra inte har råd.

Varför får jag alltid dåligt samvete vid jul? Kanske är det för att mamma var ensam några jular med mig och min syster. Var pank och förmodligen ledsen. För att julen inte var vad hon ville att den skulle vara. Jag vet inte, men jag tänker fråga. Är det därför jag alltid har en liten klump i magen och tänker på andra, just på julen? För att det sitter inristat i mig, sedan jag var liten. Trots att jag varken minns glada eller ledsna jular. Vi hade ingen tomte, varför hade vi inte det förresten? Kanske är det bara så, att jag är en sådan typ. Som har dåligt samvete, för lite allt möjligt. Lite då och då och speciellt på julen.

Julstök

Jag har bakat pepparkakor, med Prinsen och Gittan, gjort lussebullar och klätt granen. Jag har dammsugit upp strössel och torkat kristyr, legat på golvet och ålat för att försöka hitta alla julgranskulor som Gittan kastat tväg. Hon trodde att det var bollar.

Jag minns de barnlösa jularna. När vi ville, men det inte gick. När andra hade en bebis med tomteluva, medan jag blödde efter en behandling. Ofta i vardagen stannar jag upp, kommer ihåg. Och speciellt vid högtider.

Tack ännu en gång, min lyckliga stjärna. Tack!

Jävla skola

Jävla skola. Där vantar försvinner och favoritmössan också. Där ingen ser i oktober att Prinsen har shorts på sig ute, att han är för tunnklädd i vargavintern. Skitskola, där pedagogerna och rektorn pratar om att de jobbar på för att lösa situationen med killen som har diagnos. Där det tar ungefär en minut i klassrummet för att fatta att de inte kan handskas med honom. Skitskola där de inte ser att Prinsen har feber, där man undrar och de ens tittar på barnen, om de har tagit sig tid att lärt känna dem efter en termin.

"Jag vill till B(dagmamman)!" grät Prinsen här om morgonen. "Det är mycket roligare där." Och det ville jag också. Lämna in honom i den trygga bubblan, där inga saker försvinner. Där hon ser om han inte mår bra, vet hur han funkar. Där ingen unge har diagnos, där Prinsen slipper höra "Idiot!" skrikas femtioelva gånger under en dag.

Det har varit en tuff första termin i skolan. För Prinsen, men också för mig.

Att mörda

Här om dagen när Prinsen lekte hemma skrek han något i stil med att "Jag ska mörda dig!" Inte direkt till någon annan, utan i leken. Sambon och jag reagerade starkt båda två, sa att "Prinsen så får man inte säga. Att mörda är något fruktansvärt." Vad är det?", undrade han.  "Det är när man dödar någon annan människa. Det är bland det hemskaste man kan göra. Om jag skulle säga så till någon annan person, så skulle jag kunna hamna i fängelse", sa Sambon. "Så laddat är det att använda ordet mörda. Det vill vi inte att du gör."

Idag var Prinsen hemma från skolan. Han hade feber. När vi låg och pratade på soffan berättade han om en lek i skolan, som de lekt på gymnastiken i tisdags. "Den var läskig", sa Prinsen. "Jag blev ledsen och ville inte vara med." Han talade om en lek, som även jag lekte som barn. Man sitter i en ring. En är detektiv och en är mördare. Mördaren ska blinka till någon annan, som ska lägga sig ner och leka död. Detektiven ska gissa vem som är mördare.

Mördare, ja. Vi hade några dagar tidigare talat om för Prinsen att vi absolut inte skriker att vi ska mörda någon. Men så kör gympaläraren en sådan lek på skolan. Ja, vi lekte den. Men det var likosm en annan tid. Jag tycker faktisk inte att de passar att leka mördare. Jag skulle aldrig komma på tanken i min barngrupp på jobbet.

"Han skriker att han ska mörda dem", sa Prinsen. "Vem?" undrade jag. "P (killen i klassen med diagnos) skriker det till våra fröknar. Då får han gå ut från klassrummet."

P skriker till pedagogerna att han ska mörda dem. Prinsen, som inte vet innebörden, testar ordet hemma. Han får en stark reaktion från sina båda föräldrar. Sedan går han till skolan där de ska leka mördare. Hur, tala om för mig någon, HUR ska en sexåring kunna förstå vad det är som händer?

Kompisars föräldrar

Alltså, när ens barn börjar bli större kommer en annan bit man tidigare aldrig tänkt på. Barnets kompisars föräldrar.

Prinsen är ju drygt sex år. Det är väldigt viktigt med kompisar och de turas om att leka hos oss och hemma hos kompisarna. De flesta föräldrar jag träffar är skittrevliga. Inga konstigheter. Men ibland blir jag irriterad.

När Prinsen är hemma hos sin kompis J på helgen börjar de käka godis vid elva på dagen och det dricks cola. Hemma får Prinsen en liten skål godis efter middagen på lördagen och den enda läsk som dricks är must vissa gånger under julen. Aldrig annars har vi läsk hemma. Men jag väljer att se lite mellan fingrarna, men även att säga till Prinsen att han inte ska käka en massa godis innan lunch, att han får sedan.

Det jag däremot inte kan godta är när man tummar på säkerheten. Som en dag när Prinsen spontant hängde med en klasskompis hem. Jag ringde upp direkt när jag kom på det, till mamman och sa att "Har ni någon extra kudde i er bil?" "Nej, han satt liksom med bältet under armen. Men vi är hemma nu, så det gick bra." Tumma gärna på säkerheten med dina barn om du vill, men fan inte med mina! Enligt mig borde hon ha ringt till mig. Jag hade kunnat svänga förbi skolan på två minuter. Annars borde Prinsen ha suttit på kompisens kudde, om hon nu tyckte att det var ok att kör runt med barn som är felbältade. (Nu tycker jag ju att alla barn ska åka säkert, förstå mig rätt. Jag menar bara att man inte tummar på säkerheten var det gärller andras barn.)

En annan gej som fick mig att surna ur var när en kompis hade varit hemma hos oss flera timmar efter skolan. Det var förresten sonen till ovannämnda mamma. När pojken hämtades av sin pappa sa han (pappan) "Ja, A ligger hemma och kräks. Hon har magsjuka och är verkligen dålig!" Om någon i familjen är magsjuk lämnar man inte in sitt barn för lek hemma hos någon annan. Om jag sa till? Svar ja.

Besök

För första gången på åtta år har jag gjort en regelrätt gynundersökning. Jag vet folk som våndas innan de ska gå till gyn. Jag tycker också att det är så där roligt, men på något sätt har jag vant mig, i alla fall lite, genom IVF-åren. Gynekologen, som var ny för mig, var en karl i kanske 50-årsåldern. Perfekt, för man vill inte gå till en snygg trettioåring. Jag talade om som det var, att jag hade en känsla av att underredet var på väg ut. Sedan fick jag gå in bakom skynket och jag pratade non stop. Jag har märkt att jag gör det när jag blir nervös, babblar mycket.

Jag såg ut som man gör när man har fött barn, sa han. Inget konstigt alls, men jag måste knipa. Annars kan jag kissa på mig när jag blir gamal. Men man kan också göra en enkel operation om det nu skulle bli så, att man inte ka hålla tätt. Det var så han sa och jag blev lättad. Och kniper på.

Sju och tretton

Första december. Sju år sedan vi var på Huddinge för transfer. När vi fick tillbaka en liten, fin upptinad. En som skulle bli Prinsen. Tretton år sedan Sambon och jag träffades. När vi tittade på allt för många dåliga hyrfilmer. När vi hånglade och jag åkte hem, för att han hade duntäcke och som jag inte tål. (Ja, han köpte nya täcken och jag såg det som något seriöst i början av vårt dejtande.)

Idag åt vi tacos, som Prinsen besämde. Men han somnade på soffan vid sex. Jag hoppas att han bara var trött för att han vaknade klockan sex i morse, för att vi lekt massor i snön. Inte för att han håller på att bli dålig. (Magsjukan härjar ännu.) Några nära vänner kom förbi och firade med oss. De hade med sig värsta fina blombuketten. Så gulligt.

Sju och tretton. Vissa datum glömmer man liksom aldrig.

Ommöblerad

Helt plötsligt känns det konstigt. Ommöblerat. Tryckande. Där nere. I muffen. Jag tittar i spegeln och undrar hur det brukar se ut. Vem brukar göra en gynundersökning på sig själv? Inte jag. Jag kan inte hålla reda på alla veck och gömmor där nere. När jag frågar Sambon ser han på mig där jag sitter utan byxor på golvet. Han skakar på huvudet och säger att han inte liksom brukar titta på mig på så sätt. Jag läser på Vårdguiden.

"Framfall innebär att en eller flera av slidans väggar, tillsammans med bakomliggande organ, buktar in i slidan. När framfallet ökar kan det även komma ut ur slidan. Orsaken är att de muskel- och bindvävsstrukturer som håller slidväggarna på plats har försvagats. Det tydligaste tecknet på framfall är att man känner att något finns i eller kommer ut genom slidöppningen. Vänd dig till en gynekologmottagning om du har tecken på framfall."

Är det vad jag har fått? Är det därför det känns skumt? Efter Prinsens förlossning var jag sargad som attan. Jag kan ta att jag får framfall för att jag har fått barn. För det vill jag ju för allt i världen inte ha ogjort. Har jag fått framfall för att jag inte har gjort knipövningar, har glömt och varit lat, då är det någon annat. Då känns det onödigt.

Jag har en gyntid inbokad på fredag. Så länge kniper jag mer än jag någonsin gjort.