Kompisars föräldrar

Alltså, när ens barn börjar bli större kommer en annan bit man tidigare aldrig tänkt på. Barnets kompisars föräldrar.

Prinsen är ju drygt sex år. Det är väldigt viktigt med kompisar och de turas om att leka hos oss och hemma hos kompisarna. De flesta föräldrar jag träffar är skittrevliga. Inga konstigheter. Men ibland blir jag irriterad.

När Prinsen är hemma hos sin kompis J på helgen börjar de käka godis vid elva på dagen och det dricks cola. Hemma får Prinsen en liten skål godis efter middagen på lördagen och den enda läsk som dricks är must vissa gånger under julen. Aldrig annars har vi läsk hemma. Men jag väljer att se lite mellan fingrarna, men även att säga till Prinsen att han inte ska käka en massa godis innan lunch, att han får sedan.

Det jag däremot inte kan godta är när man tummar på säkerheten. Som en dag när Prinsen spontant hängde med en klasskompis hem. Jag ringde upp direkt när jag kom på det, till mamman och sa att "Har ni någon extra kudde i er bil?" "Nej, han satt liksom med bältet under armen. Men vi är hemma nu, så det gick bra." Tumma gärna på säkerheten med dina barn om du vill, men fan inte med mina! Enligt mig borde hon ha ringt till mig. Jag hade kunnat svänga förbi skolan på två minuter. Annars borde Prinsen ha suttit på kompisens kudde, om hon nu tyckte att det var ok att kör runt med barn som är felbältade. (Nu tycker jag ju att alla barn ska åka säkert, förstå mig rätt. Jag menar bara att man inte tummar på säkerheten var det gärller andras barn.)

En annan gej som fick mig att surna ur var när en kompis hade varit hemma hos oss flera timmar efter skolan. Det var förresten sonen till ovannämnda mamma. När pojken hämtades av sin pappa sa han (pappan) "Ja, A ligger hemma och kräks. Hon har magsjuka och är verkligen dålig!" Om någon i familjen är magsjuk lämnar man inte in sitt barn för lek hemma hos någon annan. Om jag sa till? Svar ja.