Sjukstuga

Gittan har varit sjuk och jag med. När man är 40 år och har mycket feber (mellan 39 och 40) i tre dagar, blir man inte så kaxig. Då kan det bli så att man gråter på natten och viskar "mamma." Så att man inte vill äta och så att ens fina lilla dotter säger "Mamma, du tar inte hand om mig!" Men man svarar bara att "Jag är sjuk. Nu tittar vi på Dora. Igen." Och så somnar man om.

Vi har varit hos snälldoktorn, Gittan och jag. Och både hon och jag ska äta penicillin i tio dagar. Jag vet att det inte är bra, att käka kur efter kur. Men snälla. Tack för att det finns! Vi behövde det denna gång.

Mejlat

Att jag har ångest och katastroftankar är ju ingen nyhet. Nu har jag haft det så mycket den senaste tiden. Så i morse tog jag mig i kragen och mejlade en psykolog för en tid.

Ny på jobbet

Jag har gjort dag två på mitt nya jobb. Jag hatar att vara ny. Att inte veta, kunna. Jag känner mig lyssnande, tystlåten. Inte skulle någon kunna förstå att jag kan vara rolig, snuskig och rapp i käften. Att jag är framåt. Det är jobbigt att inte ha koll, besvärligt för en kontrollmänniska. Men jag tar dag för dag. Planerar och tittar bara en jobbdag framåt. För att kunna greppa. Men folk är snälla. Säger att jag kan fråga. Och det gör jag. Men det är jobbigt ändå. För jag är en trygghetsmänniska. Som gillar att vara varm i kläderna. Men ibland måste man våga. För annars blir man bara bitter, om man stannar där det känns som att man har gjort sitt. Och jag tror att det blir bra efter en tid. Det tror jag verkligen.

Ebba, Tudorienne, Ekomamman och andra!

Jag är här! *Viftar med handen*
Ja, jag ska göra ett försök att skriva lite blogg.
Tack snälla ni, för att ni fortfarande tittar in här ibland.

Nytt

Kanske att man ska använda denna blogg, ha den som en ventil igen. Återuppta bloggandet. För att skriva av sig. För att få utlopp för tankar och känslor. Vi får se hur det går.

Det känns som att det är en tid av förändring. Ja, det gör det ju alltid i januari. Men i år kanske ännu mer. Vi har köpt ett nytt hus. Ett gammalt, med charm. Med knarrande golv och slitna snickerier. I början var det jobbigt. Jag kände mig inte hemma. Det börjar bli bättre. Våra lukter har tagit vid, våra saker. Tiden, några månader, har gjort att jag har vant mig.

Jag har bytt jobb. Imorgon ska jag vara på nytt ställe, med andra arbetsuppgifter. Det ska bli kul, spännande och jag är oroväckande lite nervös. Men det lär komma, tro mig.

Gittan har fyllt år. Fem år, min bebis! Och här sitter jag med en blogg som heter Bebisliv, jag som inte får någon mer bebis. De sista blastocysterna kastades i somras i samma veva som jag fyllde 40 år. Sambon tyckte att det är bra som det är, med två fina barn. Och jag som knappt vågade tro på barn en gång, är nöjd. Hur kan man vara annat? Men jag var ledsen också och det kändes i hjärtat att slänga det som vi skapat med blod, svett och tårar, vid samma tillfälle som Gittan blev till.

Jag ska strunta i Friskis och börja dansa. Så ska jag promenera. Jag måste röra på mig för att inte bli helt knäpp. För jag har fortfarande stark ångest och katastroftankar. Jag ska söka för det. Igen. Hos en psykolog denna gång. För gör jag inte det, så blir min vän G galen på mig och ringer själv och bokar in mig, säger hon.Skönt för dem som slipper ha katastroftankar, för det tär på en, tar energi från annat.

Sambon och jag hänger ihop ännu, det är bra. Upp och ner, ni vet. Några av våra nära vänner håller på att separera. När jag fick veta det hamnade jag i en fet svacka. Vad är det som gör att jag stannar år ut och år in, tänkte jag. Men efter ett tag kom jag på att det ska vara Sambon och jag, att det bara är att hålla i sig och åka med i svängningarna. Att gräset inte lär vara grönare. De låg inte längre, våra vänner. De hade knappt legat alls på flera år. De talade hon om när vi gick et promenad i skogen. Hon som varit lite svår att komma in på livet grät och jag med. Vi höll armkrok och pratade om det som varit och varför det blev som det blev. Fint samtal, sorgligt men bra. Varför blir det så att man slutar ligga?

Nu är kväll i stugan och jag ska snart gå och lägga Prinsen och Gittan. Vi ska ligga i dubbelsängen och jag ska läsa sagor för dem, som vi älskar att göra. Sedan ska jag krama dem hela natten och Sambon lär sova i Prinsens säng, som han gör när vi har ockuperat dubbelsängen.

Over and out.
/Anna-Bell

Sommaren 2015

Jodå, vädret i Sverige har ju varit så där, kan man tycka. Men vad ska man göra? Bara att hitta på saker ändå. Vi har inte varit utomlands som "alla andra" Men vi har bland annat:

...haft en 40-årsfest tillsammans, Sambon och jag. Det var så lyckat! Maten vi hade lagat ihop fick vi mycket beröm för. Baren som stod på altanen var välfylld och hade kulörta lyktor runt, syrrans son på 18 år stod och serverade gästerna. Det var mingel, dans, karaoke och de sista gästerna gick hem efter klockan fyra. Varm sommarnatt med glada, fina nära och kära.

...gjort Liseberg i spöregn. "Fy!" säger du! "Toppen!" säger jag. Det var inga köer och vi fick åka så mycket vi bara orkade. Jag hängde mycket på Kaninlandet med Gittan och det var mysigt. Sambon åkte värstingsaker med Prinsen och jag är glad över att jag inte såg på. Sambon och jag åkte Lisebergsbanan och det räckte för mig. Jag skrek som en blådåre och var livrädd. Sambon? Han skrattade, låg nästan bredvid i karusellen och sa att det var det roligaste han gjort på länge, att åka med mig.

...levt enkelt i stuga. Började dåligt med att jag körde in i en annan bil, för att Prinsen bråkade i bilen. (Vilken i-landsproblem att få fel sak i sitt kinderägg!) men fortsatte ändå bra, men med mer på (dåligtsamvetetkontot.) Ja, Prinsen måste förstå. Men nej, man måste inte sitta och skrika på en sten i regnet att man hatar Göteborg och bara vill hem, när barnen sitter i bilen intill och man faktiskt befinner sig i Uddevalla.

Hemnet

Hemnet. Hur många gånger har jag klickat mig in där? Tittat och drömt. Nu finns mitt hus där. Det som vi bor i. Som vi flyttade till när Prinsen var tio månader. Huset där han lärde sig gå, jag minns hur han gick med gåvagnen här på ettårsdagen och till sist släppte den. Det var dit pengarna räckte. Till huset i förorten, det allra första vi köpte. Och vi renoverade. Nästan sönder vår relation samtidigt som vi försökte få ett syskon. Samtidigt som det var körigt och jag fick tre missfall. Det var här vi bodde när hon äntligen kom, Gittan.

Vi har skrattat och gråtit, älskat och umgåtts i detta hus. Jag förstår och vet att det här är en process för mig. Att lämna. Men vi gör det tillsammans. Och vi flyttar till något som vi själva har valt. Det är en ynnest. Men det tar ändå tid.

Det är jobbigt att ha separationsångest.

Träning som leder till förkylning

Jag vill vara i någorlunda form. Alltså tar jag mig till Friskis typ två till tre gånger i veckan. Jag kör på rätt hårt när jag är där, tänker att vila det kan jag väl gör hemma.
När jag har tränat i ett par veckor blir jag förkyld. Dyngförkyld, så att jag måste hålla upp i ett par veckor. Sedan sätter jag fart igen och hinner bara träna i ett par veckor innan...Just det! Jag blir förkyld!

Ja, jag kanske borde träna lugnare. Men hur lätt är det? Man vill ju bli trött och är man inte i finform, så blir man ju utmattad efter ett pass. För jag hinner ju aldrig bli vältränad eftersom jag hela tiden måste hålla upp. Jag äter innan och efter. Men mer då? Jag funderar på att testa något annat istället, typ simma varvat med promenader, för jag har tröttnat. Jag pallar inte att vara förkyld varje månad för att jag har varit och tränat. Hela helgen har jag haft rinnsnuva som har gått över till tjockt snor och jag är ashes.

Vad tycker ni att jag ska göra? Någon träningsexpert med tips...?

Nya tider

Det händer grejer. Efter många års hustittande har vi slagit till. I höst ska vi flytta. Huset är från trettiotalet, har hög mysfaktor. Men ändå är det inte ren och skär lycka jag känner. I detta hus, där vi nu bor, har det varit gråt och skratt. Våra barn har växt upp här, det finns minnen. Vi har format huset som vi vill, renoverat nästan allt. Och snart finns det på Hemnet. Det är första gången vi säljer något och allt känns pirrigt. Men det blir bra. Och vi flyttar tillsammans. Hela familjen. Jag tror att det blir en nystart på något sätt.

Jag fyller 40 snart och undrar vad jag ska göra den dagen. Har ingen lust att vara på jobbet på den "stora" födelsedagen. Tror att jag gör något mysigt med Prinsen och Gittan på dagen och sedan går ut med Sambon på restaurang på kvällen. Fest ska det bli också och jag måste skicka ut lapparna i helgen.

Tack Ebba, för att du efterlyser mig! Jag tror inte att någon läser här. Men jag ska bli bättre på att skriva några rader, då och då.

Kram från Anna-Bell

Flunsa

Jag har fått influensan. Ligger på soffan och fryser och svettas om vart annat. Jag förstår att gamla människor tar vaccin för att slippa detta. Verkligen.

Det enda jag är sugen på är croissanter.Så det käkar jag så att det smular på filtarna. Och dricker en massa till. Blåbärssoppa, Loka, te, vatten och Pucko.

Byta grejer med varann...

Jag har flera gånger varit på olika tillställningar där man byter grejer med varandra. Till exempel där man tar med sig fem plagg hemifrån som man lämnar och istället får ta fem andra med sig hem. Perfekt. Bra för både plånboken och miljön!

Igår var Gittan och jag på en sån grej, men där man fick lämna fem leksaker och ta med sig fem hem. Alltså, att folk inte skäms med vad de lämnar in! Både Gittan och jag gick och bara glodde. Inget liksom lockade. Det var trasiga Kalle Anka-tidningar, muggiga gossedjur och smutsiga (mindre bra) böcker. Och typ inget annat. Det hela slutade med att vi bytte bort ett stort Thomas tåg mot en liten mus och tog de andra sakerna vi hade med oss hem igen.

Bra med bytardagar. Dåligt med folk som bara kommer dit med skräp.

Påskafton 2015

Idag blir det middag hos mamma och Ingemar. Jag ska gömma ägg i trädgården. Med godis och nån liten leksak. Men först ska vi på lunch hos goda vänner. Hos Gittans kompis.

Jag gillar påsken. Den är så lagom på nåt sätt. Inte så hetsig som julen.
Glad påsk, alla!

Arg gånger två

Jag är arg i kväll. På att Prinsen kom hem från en fotbollsträning och tränaren hade bett honom att ta av sig en del av kläderna. Så att han bara hade t-shirt och träningsoverallsjacka på sig på överkroppen. I tre grader och spöregn. För att man skulle se vilka som var i vilka lag. Så några hade jacka och vindkläder och andra bara tunt. Vad sägs om att använda västar?!

Så berättade Prinsen också om killen i klassen, han med diagnosen. Att han hade varit dum igen. Sagt elaka saker och jagat Prinsen, som var rädd, över skolgården. Så det blev mejl igen. Till läraren som nog inte orkar med mig och mina mejl snart. Men jag skiter i det. För jag vägrar tycka att det är ok att mitt barn får heta fula saker och vara rädd i skolan. Så fan heller att jag lär vara tyst.

Ett nej som väger tyngre

Det är trist att ett nej väger tyngre än ett ja. Men ja, jag fattar det. Speciellt när det rör sig om stora frågor, som barn. Ett nej är alltid ett nej.

Många gånger säger Sambon nej. Jag kan rabbla flera gånger som jag har inhandlat inredningssaker och han har sagt nej först. "Nej, vad är DET?!" Typ. Men efter ett tag har han insett och erkänt. "Det blev ju faktiskt bra."

Jag förstår att man inte gör så med barn. Skaffar först och sedan märker att det blir bra. Jo, om man hoppsan hejsan. Men inte i vårt läge. Där får man alltid vrida och vända. Innan.

Jag får hacka i mig. Men det är både trist och lite ledsamt.

Tack för era svar.

Ingen trea

Ebba, tack snälla för att du efterlyser mig. Nej, jag tror faktiskt inte att så många följer mig längre. Det var liksom mer när jag ville ha ett syskon till mitt barn. Men ändå, tack för att du är kvar ännu!

Det har varit dåligt med skrivandet. Har faktiskt kommit av mig och vet egentligen inte varför.

Jag har haft panik, förresten. För de två blastocysterna som finns i frysen i Uppsala.De som ligger kvar på nåder, då jag sökte om ett extra år i frysen. Han skrev på det då, Sambon. Men han sa "Jag fattar inte varför."

Jag är så nöjd med våra två, tro inget annat. Men nu finns de där och jag är beredd att vara med i lotteriet istället för att kasta. Men det är så svart att prata med Sambon. Så jag skrev. Och dagen efter (igår) kom han. "Jag vill inte ha ett barn till, Anna-Bell. Vi börjar bli gamla, fyller 40 i år. Jag kanske är död innan barnet har flyttat hemifrån. Och om inte, ska vi ha barn hemma tills vi blir pensionärer, vid 65?! Då måste vi lämna orten där vi bor, för vi har inte råd med större här och skaffa en annan bil. Nej, då får du göra det själv och jag drar."

Känner mig lite låg och undrar om jag ska:

Ett: Acceptera det han säger och lägga ner.

Två: Dra det ett varv till, tala om att man visst kan få ett barn när man är 40, att jag tar bebistiden, kör blöjbyten och nattvak. Försöka göra en deal.

Vet inte vad. Är det för gammalt att få barn när man är fyrtio? (Jag tycker inte det, men har samtidigt åldersnoja och önskar att jag vore trettio istället...)

Fylla år

Så blev min bebis fyra år. Och bjöd hem kompisarna på kalas. Då de klädde ut sig och lekte med barbie. Ja, tjejerna. För killarna ville spela tv-spel. Trots att alla saker fanns att tillgå för alla.

Det är inte klokt vad stor hon har blivit, min lilla tjej.

Hej ho!

Det blir allt glesare mellan inläggen. Tror att det delvis beror på att min dator är så knäpp, och att jag aldrig gör något åt det.

Julaftonen var bra. Vi var hos syrran, men på annan adress. Hon har efter 20 år lämnat bostaden där hennes barn växte upp, till en annan. Denna vackra lägenhet var så fin igår. Med alla ljus och den stora granen. Käk hade vi också. Mer är vi kunde äta upp och jag mådde illa. Inte bara för att  jag hade måffat i mig för mycket, utan också för att andra är utan medan vi har överflöd. "Jag äter inte rester!" sa syrran och jag packade påsar som folk fick ta med sig hem.

Jag har fått ett erbjudande. Sambon tänker fria om jag hjälper honom att gå ner 20 (!) kilo. Jag har antagit utmaningen men start från januari. Anna-Bell ska bli PT, ha, ha! Och jag ska bli en hård sådan!

Tappa bort

Det är svårt att hålla kolla på alla sina grejer när man är åtta år, verkar det som. Förra veckan tappade Prinsen bort två mössor och en sko i skolan. Denna vecka hittade jag två av tre saker. Det är inte så himla pjåkigt.

Flera möten

Han som har varit på Prinsen, jag styrde upp en date med hans mamma. Vi hade ett bra samtal och jag fick reda på saker som är bra att veta. Vi har också haft ett uppföljningssamtal då Sambon och jag träffade klassläraren, specialpedagogen och rektorn. De ska ha ögonen på Prinsen och se till att allt funkar bra och de har det andra barnet under luppen.

Jag hoppas att det inte blir något mer med det där barnet nu!

Möte

Idag var det möte med rektorn angående Prinsens skolsituation. Jag höll mig relativt kort, men förklarade att vi vill se en förändring. Att vi inte accepterar att vår son kränks. Hon höll med, men jag vill veta att det ska bli bra och det NU. Hade tänkt hålla mig cool, men det sprack. Grinade i två olika omgångar under vårt samtal på 45 minuter. Det är lätt att det blir så när ens barn far illa. Bland annat rann tårarna när jag tittade på henne och förklarade att hon i sexårs var i gruppen och tittade på VÅRT barn, sa att HAN fungerade bra. "Du tittade på honom, när det inte var han som var problemet!" sa jag. Hon blev tyst en stund och sa att "Jag ber om ursäkt om jag sa något som inte passade." Hoppas att hon fattade poängen.

Rektorn ska prata med arbetslaget. Hon har tidigare pratat med pojkens mamma, de har ett nära samarbete. Hon ville också tala med Prinsen och han ville att jag skulle vara med. "Jag vill inte att han ska sitta i något slags förhör", sa jag och hon menade att "Tänk om han om några år säger, att ingen lyssnade på mig i skolan." Hon har en poäng, men jag ska med, som sagt. Om två veckor har vi uppföljningsmöte.