Vi har inte berättat...

När vi var i IVF-karusellen valde vi att inte berätta för folk om det hela. Det var jag som inte ville. Jag orkade inte vara någon slags följetong, ville att det skulle vara så vanligt. Ja så vanligt det kan vara då man är i barnlöshetshelvetet. Tänkte att min mamma skulle ligga sömnlös och oroa sig över att jag mådde dåligt, över vårat problem. Orkade inte med att försöka ta reda på andra som mådde dåligt över att jag mådde piss. Ville inte att folk skulle tycka synd om oss så att man skulle bli något slags offer. Visst hade man kanske vunnit någon slags förståelse hos en del om vi hade berättat men jag ville ändå inte. Skulle bli förbannad och sårad om folk visste om problemet men ändå visade noll förståelse. Vet en kompis som har vänner som har IVF:at. Min kompis pratade om dem med mig och sa "Det finns ju annat här i livet än barn". (Hon har själv barn som kom till på första försöket). Hoppas att hon inte sa det till dem. Detta var då vi höll på med IVF som bäst och jag fattade inte vad hon menade. Vad då annat?! Det finns inget som kan jämföras med att ha barn. Jag skulle inte ens komma i närheten av att kunna komma på något som kan mäta sig med Prinsen. Det finns inte!

Jag tycker att det är bra då folk är öppna och berättar om sin barnlöshet. Det kan öka förståelse. Själv orkade jag inte som sagt. Istället valde vi ut några få vänner som vi kunde prata med. Tack till er. "När ska ni berätta att Prinsen kom till via IVF?" sa en av dessa vänner en dag. Tja. Jag vet faktiskt inte. Det är inget jag skäms för. Snarare tvärtom. Vårat barn är inget hoppsan hejsan bara så där. Han har kommit till genom blod, svett och tårar. Bokstavligen. Visst vill jag att de i vår omgivning ska få veta det en dag. Men inte idag och inte imorgon. För jag vill heller inte att den eventuella syskonfrågan ska betraktas utifrån det, även om det ibland skulle vara skönt att folk visste då de tar för givet att man ska ha två barn. "Men kläderna sparar du ju till tvåan!" Vi kanske inte har möjlighet att få någon tvåa och då får man vara tacksam för det barn vi haft lyckan att få. Men visst önskar jag ett syskon till Prinsen.

Så ligger det till. En dag ska alla få veta hur vi har kämpat, hoppats, gråtit, våndats och längtat. Om hur efterlängtad vår fina prins är. Det känns konstig att tänka på det, för hade det funkat på första försöket så hade det ju inte varit han, Prinsen, som hade kommit. En som jag känner sa till mig att "Det barn man får har kommit för att lära en någonting". Det kan jag köpa. Väljer också att tro att det sätt som Prinsen kom till oss på var för att lära oss något. Aldrig mer ska jag ta något för givet. Alla får sina svårigheter i livet och även om jag helst skulle vilja vara en sådan som bara "Äh du, ska vi inte göra ett syskon nu?" ,och det sedan blir så, så är jag lycklig. Vi har ju faktiskt klarat oss igenom helvetet med IVF. Vi står nu på andra sidan, sammansvetsade för alltid, med ett barn som resultat. Tackar min lyckliga stjärna igen. Tackar idag, imorgon och i all evighet. En dag ska alla få veta hur det var då vår fina prins kom till. En dag ska jag berätta vår historia.