Dagisångest

Prinsen ska börja på förskola i början av januari. Vi hade önskat att han fick vara på en förskola på vår gata, han har fått en plats i området som har sämst rykte i hela kommunen. Vi flyttade till hus, han ska gå på dagis i ett trist höghusområde. Jag ville ha gångavstånd, hit tar det en halvtimme att gå. Jag vet att man inte kan få allt men jag är lite besviken och det känns inte helt bra.

Jag vill inte ha fördomar men kan inte hjälpa att de kommer fram. Området känns trist, så är det. Men vad behöver Prinsen egentligen? Han vill ha trygga och varma pedagoger som kramar om han är ledsen, som ser honom och som finns där och vägleder. Vad är det som säger att dessa kanonmänniskor inte arbetar i ett höghusområde? Varför skulle detta vara sämre bara för att området inte ser inbjudande ut?

Vi var där igår. Det kändes bra och det är så det får bli. Alternativet var att Prinsen skulle få en plats på ett helt nyöppnat dagis. Där skulle kanske den nyanställda personalen vara på G, det kanske skulle finnas häftiga material och nytänkande, fräscha lokaler. Då jag pratade med den ansvariga för förskolan och hon pratade om grupper med ett-tvååringar där de skulle vara 18-20 barn fick jag kalla fötter. Det är helt galet.

Prinsen börjar alltså på förskolan i höghusområdet och kommer förmodligen att ha kompisar som både heter Fatima och Memeth och inte endast Elsa och Johan. Han kommer att vara i ett bilfritt område och jag tänker cykla till förskolan om vädret tillåter. Vi kommer att stå kvar i byteskön och eventuellt låta Prinsen börja på en förskola närmare hemmet efter sommaren om det finns möjlighet.

Så får det bli.