Blodprov

Vårdcentralen torsdag morgon:

- Anna-Bell Svensson ja...

Vet att hon,labbtanten, ser på dataskärmen att det är ett HIV-test jag ska göra. Och kolla så att jag inte har hepatit B.

- Då kan du sätta dig i stolen.

Jag drar upp tröjärmen.Vi pratar lite allmänt, några få ord.

- Vet du förresten hur mycket blod man har i kroppen? frågar jag.

- Jag skulle tippa på att du har ca fyra liter. Män har lite mer, kanske fem.

- Hur mycket kan man förlora och fortfarande klara livhanken? undrar jag vidare.

- Jag vet faktiskt inte...

Hon sticker mig i armen, tar ett rör blod och jag tänker att jag redan har kollat så att jag inte har HIV. Det för att mota bort hjärnspökena. Jag fick blod i samband med förlossningen. Av fem personer. Hepatiten däremot kan jag bara hoppas på.

- Nej jag bara tänkte, fortsätter jag. För jag förlorade 2 1/2 liter blod då jag födde mitt barn för snart 1 1/2 år sedan. Jag ville bara veta om jag skulle ha överlevt om jag inte fått blod.

- Oj, det var mycket. Så du har barn?

Hon tar en kompress och viker i hop i mitt armveck. Tejpar över.

- Ja, svarar jag och börjar ta på mig jackan. Jag har brottom till jobbet.

- Så du har ett barn! Och nu ska du göra...Hon pekar på lappen som ligger på det lilla bordet framför oss. "IVF" står det.

- Mm, säger jag. Ja inte idag. Förmodligen snart.

Hon ser glad ut. Lite nyfiken.

- Så du har ett barn...

Jag vill tala om vilken underbart fin son jag har haft lyckan att få. Om att jag fått chansen för att IVF finns. Men plötsligt blir jag så rörd och gråtmild att jag tittar ner i stolen samtidigt som jag knäpper jackan. Jag blinkar bort tårarna och förstår att hon ser.Jag vill tala om att han heter Prinsen och att han är ett mirakel men jag kan inte. Tårarna hänger i de undre ögonfransarna och det sticker i näsan. Jag ler, sväljer, säger hej då och skyndar mot utgången.

- Lycka till! ropar hon efter mig.