Inskolningen

Imorgon är sista dagen på inskolningen hos dagmamman och på måndag börjar karusellen. Den med tidiga mornar för sambon, med att ställa klockan så att jag och Prinsen hinner i tid till dagmamman till åtta. Den då jag måste lämna Prinsen varje morgon, då sambon ska hämta, då vi ska försöka få till vardagspusslet. Jag vet att det kommer att ordna sig men jag är lite obekväm av tanken. Det är skönt att sambon är hemma, mysigt att han är mindre stressad och mer närvarande än då han jobbar. Det är jobbigt att tänka på att Prinsen kommer att vara mer med dagmamman än med oss. Men vi måste dra in lite pengar, så är de ju.

Idag hade jag sovvilan på jobbet. Då Prinsen sov för första gången hos dagmamman i ett blått hus någon kilometer bort låg jag i ett rum tillsammans med fem andra barn som skulle sova. Det enda jag kunde tänka på var Prinsen. Hur hade han det? Var han ledsen när han skulle sova med dagmamman? Undrade han var mamma och pappa var? Grejade han så där i munnen på henne när han skulle somna som han gör på oss? Vad sa han när han vaknade? När han upptäckte att var i ett främmande sovrum, på ett fluffigt överkast, i stället för hemma hos oss?

Det hade gått bra. "Lite protester..." berättade dagmamman i ett sms "...men det gick bra tycker jag" skrev hon.

Hon är previlegiad, dagmamman. Hon har fått världens finaste kille i sin barngrupp, så är det. Jag hoppas att jag kan lita på att hon tar hand om honom på bästa sätt.Något annat är otänkbart.