Det skulle ha varit så perfekt. Att få komma tillbaka efter semestern och tala om på jobbet. Förmedla att jag bara jobbar till jul och möjligtvis lite längre. Samma känsla som jag hade i slutet av förra sommaren gör sig påmind. Tomhet. Att det inte gick vägen.
Just nu känns IVF långt borta för jag ska göra en missfallsutredning och jag vet inte när det blir Linné nästa gång. Idag känner jag mig tom och inte alls hoppfull när jag tänker på våra syskonförsök. Varför fungerar det inte? Kommer det någonsin att fungera?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Tappa inte hoppet. Det kommer lyckas. Det har ju gjort det en gång förut. Jag hejar på er!
Har försökt fundera över syskonförsök själv. Om man ska orka en gång till. Hur man ska orka. Hur det känns andra gången. Om det blir lättare. Men det blir aldrig lättare väl?
Sköt om dig!
m.
KRAM!!!!!
Kram
När vi kämpade för syskon och missfall efter missfall kom så tyckte jag det var skönt att sätta en gräns. När jag är så gammal/ när A är så gammal då får det vara.
När jag frågade fertilitesläkaren om det här med missfall sa han att det är hur vanligt som helst med tre i rad (eller fler) utan att det är det mnsta fel...bara otur. I mitt fall berodde iof de sista på progesteronbrist
kram
Hej tjejen! har läst lite i din blogg, tråkigt att ni inte blivit gravida med syskon ännu :(
Du skrev i ett tidigare inlägg och frågade om hur mycket man blödde, vilka mängder och vad de på mvc sa.
Vår första graviditet blödde jag från v.10 till v.12. Till en början inte så mycket blod men sista dagarna var det som mens. De sa att det var normalt att blöda, det kunde bero på massa saker. Men de hade fel för pyret hade dött men låg kvar några veckor innan den kom ut. så kallad missed abortion eller spontan abort.
Graviditet nummer två började jag blöda i v.6 och bokade in ett VUL. stod på mig med tanke på tidigare erfarenhet. de såg att det var en blödning men också ett hjärta som tickade. Sen lugnade blödningen ner sig och fram tills nu *peppar peppar* har det varit lugnt.
Långt inlägg...
Hoppas det går vägen för er snart, att ni orkar kämpa!
Kram, Anna-Bell!
Skicka en kommentar