Barnmorskan

I går var jag hos barnmorskan. Prinsen var med för första gången och det var mysigt. Han tittade noga på när jag fick ett stick i fingret, ett i armen och han flyttade nära mig när det var dags att lyssna på hjärtljuden. Allt var bra tyckte barnmorskan, bara lite lågt järnvärde men det är ju vanligt. Jag hade med mig några frågor som hon antcknade ner. Bland annat det här med trombylen, hur länge man ska ta det. Sedan om man nu för tiden gör ett tillväxtultraljud då man gjort IVF. Det gör man tydligen och vi ska få en remiss till UL i vecka 32. Hon pratade också om ett papper "som ska med till förlossningen" och jag rättade henne och sa "till snittet." Då verkade hon frågande och jag undrade i mitt stilla sinne om hon missat att göra anteckningar om att det redan varit bestämt från början att jag inte ska föda vaginalt en gång till. Hon skickade en remiss till sjukhuset där snittet ska göras för at vi ska få komma på ett förberedande samtal och få ett datum. Inte heller nämnde hon något om kuratortid som jag bad henne kolla upp. Hon sa bara precis när jag skulle gå "Hur är det annars då?" och det var både irriterande och skönt att hon glömt min historia, att jag gråtit de allra flesta gånger hos henne och att jag faktiskt sa att jag behöver prata med någon. På onsdag ska jag till kuratorn på vårdcentralen.

Tjuv

Hej, jag heter Anna-Bell och jag är en tjuv. Ja så är det. I vissa perioder. För att jag är så förvirrad och disträ. En period gick jag iväg med allt möjligt på barnvagnen. En flugsmällare, ett sexpack glas. Det är ingen sport för mig, absolut inte. Jag skulle aldrig sno något. Jag är en ärlig människa. Jag tog aldrig godis eller ett läppstift på åttiotalet som en del andra kompisar. För jag skulle dåna av skammen om någon kom på mig och jag vill inte göra fel.

Söndagen var en trött dag. Jag hade varit på sen fest dagen innan. Prinsen och jag var med kompisar i ett köpcenter. Han var trött, jag var trött. Vi försökte kolla på vinterkläder. Det hela slutade med att jag hastade iväg från en affär med Prinsen för att han skulle få sova en stund i bilen. I min famn hade jag min jacka, Prinsens tjocka fleece och...ett par obetalda svarta vintervantar.

Igår var jag med Prinsen på Ikea. Överlastad barnvagn, en hungrig prins i vagnen. "Jag ska bara betala. Självklart kan vi äta korv vid kassorna. En glass till efterrätt? Visst. Men du måste hjälpa mamma, fortsätt hålla i köksbunkarna för jag har fullt både på sufletten och i mina armar. Men säg till när du reser dig upp för annars välter vagnen och glasen kan paja." Typ så. Väl vid bilen när jag hade betalat och vi hade ätit korv upptäckte jag två obetalda saker igen, á 49 spänn.

Igår skojade vi, sambon och jag. Sa att "Tyvärr Prinsen. I år blir det bara en vänstervante för det sitter ett stort larm på den andra vanten." Jag måste försöka skärpa mig.

Namn igen

Jag är i vecka 25. Sambon har inte tagit en enda bild på mig för att dokumentera min mage. Igår när jag undrade vilka hans favoritnamn till bebisen är sa han att "Vet inte, det är väl ingen panik ännu." Nej verkligen inte, men kan man inte få spåna lite? Äntligen planera? En annan dag nämnde han att han är luttrad. Jag tror att han är rädd att något ska gå fel, att barnet inte är ok. Jag misstänker att han inte gillar tanken på snittet. Men jag kan inte bära det. Nej vi gjorde inte KUB-testen för att jag inte ville. Vi fick ingen hint om att barnet är i riskgrupen för Downs Syndrom. Nej jag ångrar inte mitt beslut. Men jag tror att tankarna mal hos honom, för jag vet hans rädsla. Men det är som det är och jag hoppas på det bästa. Imorgon ska jag till barnmorskan. Jag ska fråga när vi ska till sjukhuset för att prata om snittet. För då ska han med, sambon. Jag förstår att det blir verkligt när barnet kommer ut, att sambon missar en del nu. Jag känner fosterrörelser många gånger om dagen. Han gör inte det mer än om bebisen är igång när han håller på min mage. Vi får väl prata namn i december. Eller nåt.

Fest

Jag var på fest i helgen. Med personer som förstår och vet. Där jag kunde vara ärlig, tala klarspråk, lägga ut korten på bordet. På fest med min runda mage, där folk hade insikt i att jag längtat, där flera har liknande erfarenheter, där många nått sitt mål men andra inte. Jag har varit på fest där man vet att min graviditet är resultatet av både tur och hård kamp. Det är befriande att träffas, fint med denna speciella kontakt, detta betydelsefulla nätverk. Tack!

/Anna-Bell

Svart på vitt

Så kom svaret igår. Att pappas fru har bröstcancer. Fan. Efter en rutinmamografi upptäcktes en avvikelse. Så hon fick komma tillbaka och ta ytterligare prover och vänta. Våndas i en vecka. Igår var hon och pappa på sjukhuset för att få svar. Om mindre än två veckor opereras hon. Gode Gud, gör så att detta går bra.

Jobbigt

Så här i valtider har jag försökt hitta information vad de olika partierna säger om förskolan. Många gånger handlar det om fritids och mest om skolan. Men främst två saker har jag fattat. Vissa partier vill höja maxtaxan och öka tiden på förskolan för barn till föräldralediga och arbetslösa.

Så här: Om man är arbetslös eller är föräldraledig med ett syskon så får det äldre barnet vara på förskolan. Fine. Är barnet äldre tycker jag att det är självklart att barnet ska få upprätthålla sina kamaratkontakter. (Är man ett år och får syskon tycker jag att det nog är bäst att vara med mamma eller pappa hela tiden om möjligheten finns. Men det är ju min åsikt.) Denna tid barnet får vara på förskolan varierar från kommun till kommun. Där jag arbetar har vi 20 timmar i veckan för de barnen. De partier jag talade om vill att barnet ska ha en möjlighet att få vara på förskolan 30 timmar. Varför då känner jag? När redan en förälder är hemma? Det räcker väl med att få komma till förskolan och leka klockan 9-14 fyra dagar i veckan? Är inte det lyxigt? Varför inte satsa det på annat liksom?

Nu talar jag om de föräldrar som har två barn utan handikapp eller diagnoser. Som är föräldralediga. Nu talar jag utifrån att jag själv har ett barn och inte fler. Men jag kan inte tänka mig att jag kommer att klaga, påpeka att det är för lite tid som Prinsen får vara hos dagmamman. En del föräldrar tycker att det är så jobbigt att vara hemma med syskon. Det hör jag. Eller de tycker att det är jobbigt att det andra barnet "måste" till förskolan. Att det liksom bara är att gå dit, lämna, gå hem och vända. Men skit i det då. Gå inte ut den där morgonen när det regnar. Var hemma istället när du kan, när du ändå är föräldraledig. Baka chokladbollar, gå till parken, dra till Öppna förskolan, till ett museum. Man måste inte komma till förskolan varje dag. Erbjud barnet något annat en dag eller två. Sedan kanske du orkar ta dig och lämna igen. Om det är så jobbigt.

Vänta du bara får du se, tänker kanske en del. När du har en skrikande bebis som bara vill amma. Vänta får du se om det är så jävla lätt att stimulera Prinsen. Japp jag väntar och ser. Det ska bli så spännande.

Saknat

Samtal i telefonen mellan Prinsen 4 år och hans kompis F: (F är 6 år och dotter till min nära vän G som jag blev osams med så att vi inte träffades under hela sommaren. Prinsen och F har endast setts en gång efter det, på ett kalas där det var en massa andra barn med.)

Prinsen: Hej!

F: Hej!

Prinsen: Jag leker med lego, vad gör du?

F. Gör halsband.

Prinsen: Vi ska på loppis idag. (Det ska Prinsen, F, vännen G och jag tillsammans.)

F: Jag vet.

Prinsen: Ska vi leka då?

F: Ja!

Prinsen: Jag har saknat dig!

F: Jag med.

Prinsen: Hej då.

F: Hej då.

Lördag

Fina Prinsen leker och jag pysslar i köket. I min mage knuffas bebisen. Om några timmar ska vi träffa kompisar, längtanssyster med barn och bebbe i magen. Sen blir det kalas. I kväll ska vi på middag hos vänner. Jag ska snart googla på ett nice dessetrecept. Det kommer att bli en härlig lördag.

Profesionella samtal

På måndag ska jag till husläkaren. Han ska göra en bedömning om jag är ett fall för kuratorn eller om jag borde vända mig till mödravårdcentralen. Det har jag ju redan gjort förresten. För 3 1/2 vecka sedan. Men ingen har kontaktat mig. Just nu känns det onödig att gå och prata med någon. Som att allt är bra nu. Men jag vet att saker bubblar upp likt grejer kokar över på spisen. Jag har tänkt på att jag måste gå och prata med någon. För att på något sätt ta ansvar över mig själv, lassa ur en del skit ur ryggsäcken. Jag tror att alla borde det egentligen, prata med någon. Folk har att ösa ur, stort och smått.

Jag tänker på de gånger jag själv egentligen borde har fått professionell hjälp. Som när jag var ung, 17 så där, och hade ätstörningar. Jag kan själv inte fatta det nu. Jag som älskar mat och inte alls är kroppsfixerad. Några pratade om det på en middag för ett tag sedan, om ätstörningar. Om att det handlar om en ung tjej som inte vill bli vuxen. Jag lade mig inte i diskussionen men tänkte att det inte var så för mig. Jag mådde dåligt av en anledning jag inte vet. Jag ville ha kontroll och det hela blev att jag började ha det över maten. Detta samtidigt som jag plötsligt tyckte att jag var fruktansvärt fet. Jag borde ha pratat med någon då. Det gjorde jag en enda gång och jag minns att det var mest min mamma som pratade, hon var med. Och att jag ljög. Sa att jag inte alls tyckte att jag var tjock. Jag tog mig ur dessa tankar och ätstörningar efter kanske något år eller så. Det gjorde jag för att jag hade en underbar pojkvän som fanns där kravlöst vid min sida. Och jag började äta för att jag blev rädd. Rädd då jag låg i min säng om kvällarna och upptäckte att mina höftben stack ut som spjut, att mitt hjärta dunkade extra hårt. Jag blev rädd för att jag skulle svälta mig till döds.

I juli för nästan tio år sedan var jag med om en grej som jag också egentligen borde fått hjälp att hantera. Jag var inblandad i en olycka med bil när jag sommarjobbade. Jag hade försökt lösa en rörig situation på en hårt trafikerad gata i stan, backat två meter i lugn takt och plötsligt låg det en tant bakom min bil. I en linje med bilen, två meter bakom. Tanten låg orörlig med bruten hand och jag var i chock och bara grät där på gatan. Jag var medveten om att jag backat nära ett övergångställe och hade kollat alla speglar extra noga. Senare fick jag veta att tanten hade skallröngats, att hon var fine förrutom den brutna handen. Jag undrade om jag kunde hälsa på men hennes anhöriga sa att hon var dement. Jag hävdade då och jag gör det fortfarande att jag inte backade på henne, utan att hon måste ha sett bilen i ögonvrån och ramlat. I januari året efter fick jag ett brev hem där det stod att jag var misstänkt för vållande till annans död. Tanten hade dött. Fatta vilken chock! Jag som aldrig ens snott en godis på Ica. Det kändes som att jag var mordmisstänkt. Det blev ett förhör på polisstationen ytterligare en månad senare och jag tog med mig en advokat. Utredningen lades ner eftersom inga vittnen kunde styrka att jag hade varit vårdslös i trafiken. Jag är fortfarande rädd för att backa.

Självklart hade det säkert varit bra att prata med någon under alla år som ofrivilligt barnlös. När vi kämpade, fick positiva graviditetstest, missfall, strul i relationen, ups and downs. Någon som kunde hjälpa till att hantera sorgen över att inte få bli förälder. Men det blev inte så, för jag tyckte inte att det behövdes men nu i efterhand kan jag ju förstå att det kanske hade underlättat.

Ingen av dessa saker är direkt anledningen till att jag nu söker professionell hjälp. Utan det är annat som gnager. Inga speciella händelser, utan jobbiga tankar. Men jag tror att obearbetade saker som man stoppar i ryggsäcken gör att tankarna blir jobbigare och mer påtagliga på något sätt. Jag behöver en rensning helt enkelt. Så är det nog.

/Anna-Bell

Onsdag

Bra dag. Ingen klump i bröstet alls. Smidigt på jobbet, få barn. Kort arbetsdag. Kanske bättre med den i min närhet som jag trodde var sjuk. (Återkommer om det en annan dag.) Sol när jag hämtade min solstråle till son. Promenad tillsammans till bilverkstaden. 10 lax och bilen är hel. Handling till Prinsens kalas som ska vara tillsammans med dagmammorna och barnen på fredag. Pastasallad till middag. Cykeltur med Prinsen till vänner i närheten. Kvällsprat. Tur hem i mörker under stjärnklar himmel. Sjungande son med hjälmen på sned i sval höstkväll. Bak till personalrummet.

Prat i personalrummet

Jag är extra känslig just nu. Både mina katastroftankar och insikten om att en nära till mig tydligen är sjuk i en allvarlig sjukdom gör att jag inte orkar höra vissa saker. Inget om sjukdom, död, äckliga grejer, prat om farliga saker, katastrofer i stort. Så idag i personalrummet på jobbet bad jag kollegorna att prata om annat. Jag orkade inte höra om cancer i jag vet inte var, om katetrar, om magoperationer, sjukhusvistelser, om hur man som man kan tömma sin blåsa själv. "Gillar du inte när vi pratar om snoppar?" undrade en. "Jag gillar verkligen snoppar" sa jag och undrade om de överhuvudtaget fattade vad jag menade.

I övrigt är samtalsämnena i personalrummet på jobbet rätt trista. Tycker att det är öken när någon högljöd människa kommer in och tar hela talutrymmet genom att prata om barnen på avdelningen hela rasten. Visst att det är en bra tillfälle att ta upp saker men att sitta i en halvtimme och prata om barnen blir lite mycket tycker jag.

För övrigt tror jag att jag ska göra en liten oseriös studie för mig själv vad det pratas om i vårt personalrum.

Det där med omplacering

Idag fick jag tillbaka mitt papper från den vikarierande chefen. Hon har skrivit att jag har tunga lyft, att jag får stå och gå mycket och hon har beskrivit mina arbetsuppgifter där det kan (lär bli) problem. Där står också att jag inte kan bli omplacerad. Man tackar! Jag tänker alltså söka havandeskapspenning och hoppas på det.

Tid för samtal

Jag har ringt till min husläkare idag. Bett om en samtalskontakt. Jag talade om att jag är gravid och han undrade om det hela är knutet till graviditeten, vilket det inte är. "Jag har katastroftankar" sa jag. "Jag är en som som per automatik ofta tror det värsta. Det har blivit värre i och med graviditeten och jag behöver prata med någon" sa jag. "Ok, du får komma till mig på ett besök innan, sedan har vi A här som du kan få gå till. Men jag har semester nästa vecka. Om du vill ha igång det hela kan jag låta dig gå till en kollega nästa vecka." "Det är ok att vänta i tills du är tillbaka, jag går till dig" sa jag. Jag har förtroende för min husläkare om vill inte hamna hos någon annan för detta första samtal då jag ska blotta mig och mina tankar. "Då tar vi måndag den 20.e" sa han.

Jag struntar i den kontakt jag skulle få på MVC. Jag pratade med barnmorskan för
2 1/2 vecka sedan och har inte hört ett ljud. Det tycker jag är dåligt. Det är inte ett frisörbesök vi talar om, utan ett besök till en kurator.

Mer om jobbläget

Svar till Kattmamman:

Jag vet att jag har rätt att bli omplacerad. Jag har blivit erbjuden att arbeta i en skola i förskoleklass mellan 13-17 varje dag och fylla ut timmarna i en annan klass. Jag tackade nej till det. Prinsen går hos en dagmamma som stänger klockan 16.30 varje dag och sambon kan inte hämta varje dag. Detta erbjudande funkar inte med vår vardag.

Det mest rimliga borde vara att jag fick gå till storbarnsavdelningen. Jag är då i samma hus, kan behålla samarbetet med mitt vanliga arbetslag och
t ex ta mina utvecklingssamtal och jag känner alla de större barnen (och även kollegor) eftersom jag själv har haft alla. Men min vikarierande chef tänker inte röra om i de två arbetslagen som finns i huset, det har hon sagt senast idag och hänvisade till att jag tackade nej till erbjudandet i skolan.

När jag frågade i mitt arbetslag hur de brukar göra på huset i dessa situationer funderade de ett bra tag och kom sedan med svaret att ingen varit gravid på så himla länge. Det säger en del om medelåldern på vår arbetsplats! Jag är yngst med mina 35 år och kollegorna som är lite äldre än mig har större barn som de fått innan de började hos oss.

Jag har som tur är förstående kollegor som tar en del lyft åt mig och får jag någon liten levererad till min famn väljer jag att snabbt sätta mig ner. Jag går alltså inte omkring och kånkar en massa. Om något barn vill upp i min famn väljer jag att sätta mg ner på marken eller golvet. Men ja, man känner sig lite begränsad av att inte kunna bära. Jag arbetar trots allt på en arbetsplats med väldigt små barn.

Sedan har vi ju alla gånger som jag tvingas böja mig ner. För att städa upp alla leksaker både inne och ute, byta blöjor (vi har 22 blöjbarn), klä på kläder. Listan är lång. Detta går nu när jag inte är så jättestor, även om jag är lite bredbent när jag böjer mig ner. Men om hur länge är magen så stor att det inte går längre?

Det ska bli intressant att se var den vikarierande chefen har skrivit på papret till Försäkringskassan. För att jag ska få havandeskapspening måste hon understryka att hon inte kan omplacera mig och på ett sätt tycker jag att hon nekar mig en omplacering. Eller vad tycker ni?

(Jag är inte med i facket så jag har inte hört med dem.)

Arbetet

Det funkar än så länge. På en stor småbarnsavdelning med 30 barn. Med en liten bulle på magen. Förra veckan fick jag frispel 100 gånger om. För att kollegan gick i pension efter lång och trogen tjänst och ersattes med ett par olika vikarier. På torsdagen fick vi veta vem som skulle komma på måndagen. Ruttet mot fina D som arbetat så många år, som att "Vi tar väl och fyller upp din plats med...ja nån. Vi får se." Frispel för ovisshet och meserier. För att vår vikarierande chef är konflikträdd och pratar runt. För att hon inte tänker flytta mig till de äldre barnen eftersom hon inte orkar med fajten. Under veckan var tre kollegor borta och ersattes med mer eller mindre bra vikarier. Jag gjorde allt jag kunde för att hålla skeppet flytande. Veckan toppades av en klagande förälder. Detta efter andra klagomål. Lördagen började med ett hormonellt gråtanfall där skiten från veckan fick komma ut.
Jag ska försöka tagga ner. Be vikariechefen skriva under min lapp om havandeskapspenning. Jag kommer inte att orka jobba till december. Med pluttisar. I en årstid när man behöver både overall med galonisar på. Under förhållanden där vi alltid går kort om folk. Det fattar väl vem som helst.

Namn

Ibland roar jag mig med att tänka på namn till bebben. Det är roligt men svårt. Innan jag blev gravid med denna pratade jag med en kompis. Hon sa "Har du några favvonamn om det blir syskon till Prinsen?" Jag har några och speciellt ett killnamn men sa i alla fall "Nja jag vet inte." Då sa hon "Mitt killnamn är X" och det visade sig vara samma som jag tycker om så mycket. Och där är jag nu. Man märker att vissa inte vill att man ska "sno deras" namn, förstår ni hur jag menar? Hur tänker ni där?

Prata

I morse vaknade jag med bultande hjärta och en stressklump i bröstet. Fan, inte en sån dag igen. När jag känner mig orolig, har katastroftankar, är labil. Det är några saker som jag har fått en hang up på och som jag brottas med. Har pratat med barnmorskan för två veckor sedan. "Jag behöver någon att prata med." Så grät jag igen. Jag har gråtit på alla mina barnmorskebesök. Jag är överlycklig för graviditeten. Men jag mår konstigt. Kan inte hjälpa det. "Jag ska höra med kuratorn" sa barnmorskan. Hur länge ska man vänta? Jag får ringa igen.