Bonnier

Jag i telefonen förra veckan:

" Hej jag heter Anna-Bell, jag fick ett erbjudande om att få en bok gratis. Och det fick jag för ett tag sedan. Men som jag förstod det så var det inget bindande och nu har det kommit två böcker till som jag inte vill ha. Hur gör jag nu?"

Tjejen i luren: "Antingen får du skicka tillbaka böckerna eller så får du behålla dem och betala fakturan på 98 kronor."

Jag: Jag tänker inte behålla dem så då får jag väl skicka tillbaka dem. Kan du ordna med frakten?"

T: "Nej det har jag ingen möjlighet till. Den får du betala själv."

Jag: "Men alltså, jag vill inte vara med i någon bokklubb. Jag hörde inte att telefonförsäljaren sa att det skulle skickas fler böcker. Bara att jag skulle få en bok gratis för att ni ville lansera den nya bokklubben Pocketsmart. Jag frågade noga."

T: "Alla säljare har samma papper att gå efter. Du får ett mejl varje månad och där måste du klicka i att du inte vill ha månadens böcker hemskickade."

Jag: "Jag har inte sett något melj."

T: "Det har gått ut ett här ser det ut som och du har förbundit dig till bokklubben i ett halvår."

Här har jag lackat en del. Jag vill inte ha någon bok! Inte några alls förrutom den jag skulle få gratis. Jag vill inte vara beroende av att klicka i rätt ruta varje månad för att slippa deras bokpaket. Jag låter arg och härmar henne omoget i slutet, "alla säljare har samma papper." Jag lägger på och är förbannad. Tittar på två pocketböcker på köksbordet. Böcker jag inte vill ha.

I början av denna vecka ringer jag upp igen. Då jag hör att det är samma röst som gången innan kastar jag på luren i hennes öra. Jag ringer upp direkt igen och denna gång är det en annan person som svarar.

Jag: "Hej jag heter Anna-Bell, jag fick ett erbjudande om att få en bok gratis. Och det fick jag för ett tag sedan. Men som jag förstod det så var det inget bindande och nu har det kommit två böcker till som jag inte vill ha. Hur gör jag nu?"

Killen i luren: "Du kan skicka tillbaka böckerna. Jag skickar en retursedel som du sätter på paketet."

Jag: "Ni betalar frakten?"

K: "Jadå."

Jag: "Men jag vill inte vara med i bokklubben."

K: "Då tar jag bort dig."

Jag: "Så jag behöver inte kolla efter era mejl, jag är inte med i någon bokklubb och du skickar bara den där lappen om returen?"

K: "Precis."

Jag: "Tack så hemskt mycket!"

K: "Det var så lite."

Jag: "Nej det var det faktiskt inte, det var en lättnad. Tack."

Ja jag visst det innan också men jag har ändå reflekterat över det igen.

1. Man kan stöta på olika människor.
2. Man ska inte ge sig.
3. Man ska inte tacka ja till olika erbjudanden.

Dagens outfit

Grått linne från H&M. Har sett sina bästa dagar.
Gröna chinos med ett reält häng. Varför försvinner röven när man ammar?
Amnings BH, svart.
Trosor, de sista i lådan. I say no more.
Ankelstrumpor var av den vänsta är tunnsliten och den högra har kräks på sig.

Om jag känner mig hot? Not!

Sova

Gittan är snart åtta månader. Hittills har det varit så på kvällen att hon har somnat på min arm och när jag har lagt ner henne så har hon vaknat. Där med har jag blivit sittandes med henne på armen och kollat på tv eller läst i soffan. Jag har tänkt att det löser sig när hon blir äldre, att det finns jobbigare än att sitta med en bebis på armen (Typ sitta utan bebis när man så gärna vill ha en liten.) Vissa gånger har jag lagt Gittan på sambons arm men ofta vill hon då tutta och kommer tillbaka till mig.

Gittan har nästan aldrig nattats av sin pappa. Då jag allid har lagt henne (ofta med hjälp av mina tuttar) så har sambon funnit sig i det och jag vet att han tycker att det är rätt skönt. För han känner sig otillräcklig när hon skriker och vill amma och jag har heller aldrig pumpat ur. Sambon tar oftast Prinsen på kvällstid, hjälper honom med kvällsdusch, tandborstning och sagoläsning.

På natten är det jag som är vaken om Gittan är vaken och jag som går upp med henne på morgonen även på helgen, om inte jag först väcker sambon och säger till honom att gå upp.

Jag är lite som farsan Baloo. Barnen är med mig liksom. Hänger med mig för det mesta. Jag har inte varit utan Gittan en stund förutom för två veckor sedan när jag var på vårdcentralen och handlade i samanlagt en timme.)

Men. Nu har jag plötsligt vaknat upp ur bubblan. Då jag tycker att sambon faktiskt kan träda fram och ta mer plats. För Gittan äter mycket mat och ammar därför mindre. Hon kan ta flaska och tycker att det är ok med välling. Så i helgen drog jag iväg till frissan. För första gången sedan jag var höggravid. En annan dag gjorde jag en massa ärenden i två timmar. (Hon sov hela tiden.) Och på lördagkvällen var jag iväg själv på fest i hela tre timmar. För visso med bil, men ändå. Trevligt att få prata med vuxna. Sitta och vara social, käka plockmat och svara att mannen är hemma med barnen när någon undrade. För de gjorde de. Läge, tyckte jag, att han är hemma med barnen och jag går ensam. (Gittan vaknade precis när jag kom hem och stängde ytterdörren.)

Ja han har det kanske förspännt, sambon, för jag tar mycket. Han är latare än mig och jag är ett kontrollfreak. Han har mindre tålamod och jag har en stor hink att ösa ur, oftast i alla fall. Han tar för sig av egentid, jag är med barnen. Han vill softa, jag är energisk.

Gittans sovvanor håller på att ändras nu sedan tre dagar. Jag (ja det är jag som har gjort det) nattar henne med välling i sovrummet. Sedan lägger jag över henne i sin säng. Oftast sover hon då i tre timmar och jag hinner göra annat alternativt bara ta det lite piano. Nästa steg är att sambon ska kunna lägga henne.

På väg mot nya mål och nya rutiner.

Den där kompisen som försvann

Kanske minns ni att jag skrev om kompisen C för ett tag sedan. Då jag var uppretad över henne och undrade i tysthet varför hon dissade mig. Jag undrade hur jag skulle göra. Ta reda på fakta eller lägga ner. Nyligen gjorde jag det förstnämnda. Inte för att jag promt vill ha henne i mitt liv, utan därför att jag inte gillar lösa boliner, saker som hänger i luften, kapitel som inte är avslutade.

Jag mejlade och frågade, talade om att hon gärna fick säga sanningen. Den fick jag ett par dagar senare. C skrev att hon upplevde att jag inte visade att jag ville behålla vår vänskapsrelation, talade om att hon var trött på våra planerade dejter som jag enligt henne ställde in allt för ofta. Hon skrev också att det var tråkigt att aldrig min sambo har följt med på middag hos dem, trots att de bjudit oss flertalet gånger. Hon avslutade med att vi nog har växt ifrån varandra.

Jag skrev ett svar. Menade att det är trist om hon upplever att jag inte gett tillräckligt, att vi kanske ville olika med vår vänskap. Jag talade också om att sambon och jag aldrig har varit särskilt "pariga" av oss. Jag har en del vänner som jag umgås själv med, han har ett par som jag aldrig träffar. Det är inget vi har uttalat, det är något som bara har blivit och något som oftast känns helt ok.

Jag skrev också att jag tycker att det kan vara lättare att prata om saker för att kunna lösa eventuella problem eller missförstånd.

Då jag genom åren (15) har tyckt att hon varit en mussla och svår att komma in på huden känns det ändå orimligt att vi ska umgås. Jag tror att hon känner samma, att jag är...inte vet jag. Olik henne kanske. Så det är slut och det är ok för mig. Och det känns ändå väldigt mycket bättre att jag fick höra (nå väl, se) hennes ord istället för att allt bara rann ut i tystnad. (Detta skrev jag naturligtvis inte.)

Och ja. Jag står fast vid att jag inte tror att hon är ofrivilligt barnlös.

Hör till

Bebiskräks på mina strumpor. Det hör liksom till vardagen nu.

Sopor

Vi har tömning av vår soptunna en gång varannan vecka. Det kan vara taight med blöjor och annat som blir när man är hemma hela dagarna. En granne till oss har tömning varje vecka och hon (kvinna 40 plus) sa till mig att vi gärna får slänga sopor i deras tunna om det krisar någon gång.

Jag: Det var ju snällt!

Grannen: Men det finns några förhållningsregler.

Jag: Ok?

Grannen: Sopsortera.

Jag: Jadå. Mer?

Grannen: Inga pinsamheter i påsarna, som gamla trasiga dildosar.

Jag: Närå. De få vi har används så sällan nu mer så de ska nog hålla.

Angående tuttarna

...och det förra inlägget. Jag har inga extremt stora bröst. Jag har inga utmärkande kläder. Jag har alltid någon form av bh. Just nu amnings eftersom jag ammar.

Bara undrar varför folk tar sig friheter. Man behöver inte alltid säga det man tänker. Men jag bryr mig inte mer än att jag är förvånad. Faktiskt.

Tuttar

En väldigt nära släkting(kvinna 40 plus)till mig här om dagen:

Släktingen: Borde inte du tänka på att köpa en push-up-bh?

Jag: ??

S: De där ser ju lite trötta ut. (Hon nickade mot min tröja. Jag hade amnings-bh på mig.)

Jag: Men de är naturliga och inte köpta som dina.

Tur man har hyfsat självförtroende om man säger så.

Att läsa

Ibland får jag för mig att folk som vet vem jag är irl läser min blogg. (Ja jag vet att man kan byta adress och lösenordsskydda, men jag vill helst inte det.) Jag hoppas verkligen att jag har fel, men om så skulle vara fallet har jag två råd:

1. Ge fan i att läsa min blogg! Här öser jag ur mig av både det ena och det andra. Det är som en typ av dagbok och jag vill varken att nära eller bekanta ska läsa här.

2. När du sedan har slutat att läsa min blogg, gå aldrig in här igen. Och om du fortfarande vill ha en relation med mig, säg aldrig att du har varit här och läst. Det skulle kännas som att du har snokat i min dagbok och en fungerande relation efter det skulle inte funka för mig.

Dessa (som jag träffar mer eller mindre ofta) får gärna läsa:

Min sambo (även om han skulle bli minst sagt irriterad över vissa inlägg...)

Min kollega och vän M.

Fina vännen G (men hon läser inga bloggar alls och skulle aldrig komma på tanken att läsa min heller.)

Alla fina bloggbrudar.

Och sedan alla andra som jag är anonym för förstås.

Kalas

Min prins har fyllt fem år nyligen och det gör mig nostalgisk. Tänker på allt kämpande med IVF, på graviditeten, på förlossningen och den allra första tiden tillsammans med honom.

Vi har i helgen haft kalas i två olika vändor, med hans kompisar och med släkten. Och mitt bland tårtor och nybryggt kaffe blir jag så glad. Över våra fina vänner, både de stora och de små.

Jag var slut efteråt, när de sista gått hem. Det slutade med att syrrans son, 14 år, gömde en rittavla under Gittans lektäcke, fortsatte med att syrrans familjs hund började tugga på Prinsens och Gittans nallar som vanns på Gröna Lund tidigare i veckan. Ägarna till hunden började skratta men Prinsen började gråta och skrika högljutt. "Det är inte roligt! Jag är inte kompis med er nu!" Jag höll med och gormade med hög röst att det minsann inte alls var roligt och sa "Fy!" till hunden. "Jäkla hund som tuggar på leksakerna!" Då blev syrran nervös, mest för att Prinsen blev så ledsen, och for upp ur soffan med all hast. Då knäcktes rittavlan under lektäcket, dock utan att Prinsen hann se det. Sedan tog syrran Prinsen i knät och talade om att hon absolut skulle laga nallarna. Efter det letade hon fram nål, tråd och superlim och satte igång. Syrran erbjöd sig att inhandla en ny rittavla men jag sa att jag löser det om (när) han märker att den är borta. Med nallarna på tork var det sedan minst två som hade dåligt samvete. Syrrans son som hade gömt rittavlan och jag som hade skrikit åt hunden. Kanske också de som skrattade när Prinsens och Gittans nallar blev mosade.

Kompisar med barn

Ganska många av mina kompisar har barn. En del har barn i Prinsens ålder, någon enstaka i Gittans. Jag tycker att det är nice när kompisarnas barn går ihop med mina, eller rättare sagt med Prinsen för Gittan är ännu så liten. Det är skönt för mig att ta en fika medan Prinsen är sysselsatt och leker. Det är kul för Prinsen att få ett tillfälle till lek med ett annat barn.

Men. Det är inte alltid det funkar.

Min kompis A och jag har en nära relation. För några år sedan träffade hon en man i Danmank och flyttade dit. Hon fick två barn i rask takt och den äldsta, en kille, är lika gammal som Prinsen. A kommer till Sverige titt som tätt och hälsar på, oftast tillsammans med barnen. Och vi vill ses, hemma hos mig eller på stan, för att prata och umgås. Med är våra barn och det händer alltid något.

Jag älskar verkligen A, hon är en gammal vän som funnits med riktigt länge. Men det funkar inte mellan Prinsen och hennes son. Förra gången försökte jag se till att Prinsen var hos en kompis vid deras besök, men då sa hon att hennes son absolut ville leka och att de blev besvikna om han inte var hemma. Det som händer är att hennes son ger sig på min, retas, tar saker och är allmänt ettrig. Förra gången vi sågs sa Prinsen till den andra pojken gång på gång att sluta men han sket i det, fortsatte med det han höll på med (hålla fast gungan Prinsen gungade på) tills Prinsen fick ett bryt och skrek "Sluta dumma dig! Du är inte min kompis!" och började gråta.

Nej min rara vän är inte bra på att säga till. Hon säger bara "Men nu får det vara bra" i en lam ton och bryr sig sedan inte mer. Själv kokar jag inombords och vill bara låga ur men räknar tyst till tre och väntar på att hon ska ta det. Men icke. Snart kommer de på besök igen och jag tänker denna gång hårdbevaka hennes son och själv säga till honom.

Jag menar inte att glorifiera mitt eget barn, men han passar bara inte ihop med den här killen. Prinsen gillar inte att umgås med gåpåiga barn. Förra gången vi sågs och de sedan gick hem sa Prinsen: "Det var skönt att de gick. Han är så jobbig". Och jag förstår om han tycker så.

Till anonym

Låter jag lite bitter? Ja det var då inte meningen alls. För det är jag absolut inte. Hur skulle jag kunna vara det?

Ja prinsessan har förmodligen haft värsta pressen, det fattar jag också. Jag tycker bara att det är så larvigt med denna uppståndelse. Tjugo sidor i pressen när nyheten kom. Hallå, människan är 30 plus. Konstigt om hon vill bli mamma. Och nej jag är inte royalist, verkligen inte. Tycker att det är rätt galet att man föds in i rollen. Så är det.

Tidigt

Jaha, så kronprinsessan och hennes karl ska få barn. Och på tv:n spekuleras det i vad barnet ska heta.

Jag var livrädd i början av mina graviditeter. Vågade inte hoppas fullt ut på att det verkligen skulle fungera, på att det skulle bli ett barn. Jag gjorde extra ultraljud för att kolla om den där inne levde och verkade må bra. Att ta reda på om barnet i magen hade downs ville jag däremot inte för jag hade inte kunnat ta bort det om så var fallet och jag vet att sambons åsikt var av annan sort.

Vad tidigt de talade om, Vickan och Danne. Varför ville de inte suga på karamellen ett tag till, låta graviditeten fortgå och hinna göra "det stora" ultraljudet? Jag tänkte på det för några dagar sedan faktiskt, att de kanske skulle vara ofrivilligt barnlösa. Såg en bild i huvudet där V stod med D i bakgrunden och med gråten i halsen outade det hela. Jag tänkte att frågan om barnlöshet skulle lyftas i ljuset, bli en het debatt. Att V och D slutligen skulle tala om att minsann tänkte adoptera ett barn från ett annat land. Att de skulle gå mot den kungliga strömmen, skita i makten, tronen och hela det kungliga väsendet för att de ville ha barn.

Nu blev det ingen debatt och ingen adoption men det är ju bara att gratulera till graviditeten. Och allt fortsätter som vanligt på slottet, att det är i sängen man gör barn och att det är i mediabruset som barnet ska leva i resten av sitt liv. Med guldsked i mun. Men vad händer om barnet har exempelvis downs? (Hoppas inte så klart.)

I tv diskuterar man namn i vecka tolv. Vad kommer att tas upp i vecka tretton? Vilken barnvagn de ska ha eller vad? Väntar med spänning.

Full fart

Det är full fart på Gittan. Hon är nu sju månader och kryper från rum till rum. Hon kan ställa sig mot saker och det ser livsfarligt ut, för hon kan inte hålla balansen. Vi springer som galningar för att fånga henne innan hon dunsar i golvet. Vi har kollat på en mjuk lekhjälm. Förr skrattade jag, hjälm på en bebis liksom. Nu fattar jag men alla hjälmar är för stora.

Gittan kan inte sitta. Hon har inte alls tid med det. Det måste hända saker! Att vara i babybjörnen där man kan spana, det är grejer det. Men ska hon ner i vagnen eller i babyskyddet för att åka bil måste vi locka med saker. Dock inte leksaker. Det ska vara nycklar, mobiler eller fjärrkontroller.

Att äta är roligt och någon gång kan jag få dåligt sambete över att hon äter burkmat. Men vad tusan, jag får inte till det med att göra egen barnmat nu och antar att den köpta är helt ok. Om några månader ska hon få vår mat. Att hon gapar stort vad vi än ger henne känns skönt med tanke på att hon dippade rätt kraftigt på viktkurvan förut. Men som mammas karl säger: "Det växer inget ogräs på racerbanan heller." Och det har han ju rätt i.

Föda

Jag pratar om träning med en bekant.

V: Jag tränar ju en del på gym.

Jag: Det måste jag också börja med sen. Jag är rätt otränad, men skyller på att jag födde barn för sju månader sedan.

V: Födde och födde.

Jag: Du menar att jag gjorde ett snitt?

V: Ja precis.

Det heter att föda med snitt och jag tycker att det inte ligger någon prestige i hur man får sitt barn även om det är intressent att jag har fått prova på både en vaginal förlossning och ett planerat snitt. Man borde inte bli ifrågasatt.

Glömsk

Flera olika saker den senaste tiden har gjort att jag misstänker att min pappa är glömsk. Lite för glömsk för att det ska vara helt friskt. Och det känns skrämmande. Min syster håller med mig och frågade pappas fru här om dagen. Frun nekade till det. Jag undrar ännu men hoppas att allt är som det ska. Det ger mig ångest att tänka på att mina föräldrar håller på att bli äldre.

Lisa

Tack Lisa för att du svarade på mitt andra inlägg om sambons utekväll. Det var lite kaosartat här hemma så det värmde. Nu är vi på rätt köl igen och överens om att man Nummer ett, kan festa till ett par gånger om året (och sova borta), nummer två, hör av sig och nummer tre väljer sina tillfällen. Så. Åter igen tack.

Utekvällen

Klockan 10.00 ringde han, sambon, sa "Hej, hur är det?" Jag var vansinnig då, men skärpte mig då barnen var i närheten. För att göra en historia kortare än vad den egentligen är så påstår sambon att han har skickat ett meddelande vid halv två på natten, innan hans telefon blev snodd (eller att han tappade den??) Detta meddelande nådde inte min mobil men han står fast vid att han denna gång gjorde helt korrekt. Innan han drog ut på kvällen sa jag att "Om du blir väldigt full kan du kanske sova hos någon kompis?" (Jag tycker inte att det är ok att komma hemrumlandes när vi faktiskt har barn.) "Visst" sa sambon. "Jag kan sova hos J (som är en kompis)". Sambon menar att det i meddelandet stod att han skulle sova hos J. I och med att detta sms inte kom fram blev jag rikstokig då historien upprepade sig.


Det har varit en jobbig start på veckan, på sambons semester. Med att vi försökte prata medan Prinsen var hos en kompis eller sov. Men att jag flippade och drog hem till mamma och grinade. Med att sambon skrek åt mig för att jag misstrodde honom, tyckte han. Med att jag röt till honom att han kan träffa barnen varannan helg och talade om i vilket område jag skulle köpa en trea. Med att jag hörde honom beställa specifikation från Telia som visar skickade meddelanden.

Det är svårt att leva med någon. Det är svårt att leva med sambon ibland. För jag skulle vilja att han kom krypandes på knäna, med svansen mellan benen. Med tårar i ögonen och med darrig röst. Men det händer inte, för han är bångstyrig och har svårt att prata känslor. Och nej, jag accepterar ingen skit. Tro inte det. Jag är kraftfull, jag står upp, raklång när det behövs.

Men vad ska jag göra? Med en karl som tar sig en blecka en till två gånger om året? Vad är det som stör mig, det värsta som brukar hända? Nummer ett: att han blir för full och spyr. Nummer två: att han glömmer tid och rum, drar på efterfest och inte hör av sig. Ja det är barnsligt, jag håller med. JAG skulle aldrig bete mig så, never. Men om han nu så gärna vill supa säg en gång om året, ska han då få göra det? Ja vi har pratat om det, han och jag. Jag har kommit fram till att jag säger ja på den. För även om det i botten finns någon slags problematik så har det blivit så mycket bättre och han dricker sig aldrig full gångerna emellan. Vi har ingen spritromantik, han och jag. Som sagt dricker jag knappt alls, han en mellanöl någon gång. Självklart skulle det bästa vara att han sa "Jag vill inte dricka mer någonsin" men det verkar inte hända. Men nej, han har inget beroende på så vis.

Inte förstår jag charmen i att vara packad och må dåligt dagen efter. Ja jag låter snusförnuftig, men så är det. Men vi kom fram till detta: Han tar en utgång någon gång om året och sover hos en kompis, skickar sms under kvällen så att jag vet att han är ok. (Inte ligger styckad. Och ja, jag har ju katastroftankar.) Han får partaja och jag slipper oroa mig för att han kommer hem och är för full vilket jag ogillar. Fine.

Tack förresten för era fina svar. När jag läser igenom mitt inlägg känns det som att jag lever med en alkis men så är ju inte fallet. Var dock så himla besviken den där morgonen och tänkte att jag ju ofta är ärlig på bloggen. Nej, man måste inte outa allt. Men alla har sitt bakom gardinerna och en sambo med risigt ölsinne är tyvärr inget unikt. Jag vill dock påpeka att han vanligtvis är som vilken man som helst. En bra sådan. Detta beteende har ändrats kraftigt under åren och vi har ju varit tillsammans i rätt många (12) år nu.

Jag tänker inte kommentera det här med otrohet mer än med ett par rader. Nej jag kan inte veta. Men jag skulle absolut bli förvånad om han skulle vara otrogen. Det tror jag verkligen inte.

Det har varit frostigt i några dagar men ingen av oss är långsinta. Att det tagit lång tid att reda ut detta beror snarare på att man inte kan/bör prata så att ens femåring förstår. Då blir tillfällena färre. Det känns bra igen. Vi har kommit fram till något och ska köra så. Jag kan inte dumpa mina barns pappa för ett sms som inte kom fram, även om han var för full för att skicka det. Han säger att han inte alls struntade i mig, pissade på mig som jag trodde. Jag väljer att tro på honom och fortsätta. Det finns inget annat alternativ än att ställa krav och gå vidare. Tack igen för stödet.

/Anna-Bell