Den där kompisen som försvann

Kanske minns ni att jag skrev om kompisen C för ett tag sedan. Då jag var uppretad över henne och undrade i tysthet varför hon dissade mig. Jag undrade hur jag skulle göra. Ta reda på fakta eller lägga ner. Nyligen gjorde jag det förstnämnda. Inte för att jag promt vill ha henne i mitt liv, utan därför att jag inte gillar lösa boliner, saker som hänger i luften, kapitel som inte är avslutade.

Jag mejlade och frågade, talade om att hon gärna fick säga sanningen. Den fick jag ett par dagar senare. C skrev att hon upplevde att jag inte visade att jag ville behålla vår vänskapsrelation, talade om att hon var trött på våra planerade dejter som jag enligt henne ställde in allt för ofta. Hon skrev också att det var tråkigt att aldrig min sambo har följt med på middag hos dem, trots att de bjudit oss flertalet gånger. Hon avslutade med att vi nog har växt ifrån varandra.

Jag skrev ett svar. Menade att det är trist om hon upplever att jag inte gett tillräckligt, att vi kanske ville olika med vår vänskap. Jag talade också om att sambon och jag aldrig har varit särskilt "pariga" av oss. Jag har en del vänner som jag umgås själv med, han har ett par som jag aldrig träffar. Det är inget vi har uttalat, det är något som bara har blivit och något som oftast känns helt ok.

Jag skrev också att jag tycker att det kan vara lättare att prata om saker för att kunna lösa eventuella problem eller missförstånd.

Då jag genom åren (15) har tyckt att hon varit en mussla och svår att komma in på huden känns det ändå orimligt att vi ska umgås. Jag tror att hon känner samma, att jag är...inte vet jag. Olik henne kanske. Så det är slut och det är ok för mig. Och det känns ändå väldigt mycket bättre att jag fick höra (nå väl, se) hennes ord istället för att allt bara rann ut i tystnad. (Detta skrev jag naturligtvis inte.)

Och ja. Jag står fast vid att jag inte tror att hon är ofrivilligt barnlös.