Kalas

Min prins har fyllt fem år nyligen och det gör mig nostalgisk. Tänker på allt kämpande med IVF, på graviditeten, på förlossningen och den allra första tiden tillsammans med honom.

Vi har i helgen haft kalas i två olika vändor, med hans kompisar och med släkten. Och mitt bland tårtor och nybryggt kaffe blir jag så glad. Över våra fina vänner, både de stora och de små.

Jag var slut efteråt, när de sista gått hem. Det slutade med att syrrans son, 14 år, gömde en rittavla under Gittans lektäcke, fortsatte med att syrrans familjs hund började tugga på Prinsens och Gittans nallar som vanns på Gröna Lund tidigare i veckan. Ägarna till hunden började skratta men Prinsen började gråta och skrika högljutt. "Det är inte roligt! Jag är inte kompis med er nu!" Jag höll med och gormade med hög röst att det minsann inte alls var roligt och sa "Fy!" till hunden. "Jäkla hund som tuggar på leksakerna!" Då blev syrran nervös, mest för att Prinsen blev så ledsen, och for upp ur soffan med all hast. Då knäcktes rittavlan under lektäcket, dock utan att Prinsen hann se det. Sedan tog syrran Prinsen i knät och talade om att hon absolut skulle laga nallarna. Efter det letade hon fram nål, tråd och superlim och satte igång. Syrran erbjöd sig att inhandla en ny rittavla men jag sa att jag löser det om (när) han märker att den är borta. Med nallarna på tork var det sedan minst två som hade dåligt samvete. Syrrans son som hade gömt rittavlan och jag som hade skrikit åt hunden. Kanske också de som skrattade när Prinsens och Gittans nallar blev mosade.