Om barns utseende

Jag har respekt för barn. Så stor respekt att jag inte säger saker om deras utseende som kan tas som påpekande eller negativt. Jag tycker visst att man kan säga "Vilka vackra lockar du har" eller "Vilka blåa fina ögon ditt barn har". Man kan tala om utseende, men inte hur om helst. Anser jag.

En kompis son föddes med rött hår. Inte rödlätt, utan mer intensivt rött. Näe det kanske inte är den vanligaste hårfärgen, men vad folk ska påpeka. "Men oj vilket rött hår!" Ja det beror på hur man säger det, men måste man säga så? Säg "Vilken härlig hårfärg!" istället. Nu vet inte jag om min kompis tycker att detta är jobbigt, men jag hade blivit galen. Låt barnets hårfärg vara, liksom.

Vår dotter föddes med ett storkbett i pannan. Detta är ingenting vi lagt stor vikt vid så klart. En del människor påpekar det "Så hon har ett storkbett, men det bleknar." Jaha, och? Ja vi vet båda sakerna men hade det inte bleknat så hade vi älskat henne lika mycket för det, så klart. Tyckt att hon är lika bedåande ändå, naurligtvis.

Vår dagmamma sammarbetar med en annan dagmamma, J. Vår dagmamma och J ses några gånger i veckan och det har hänt genom årens lopp att J har haft Prinsen ett par timmar när vår dagmamma har varit hos läkaren eller något. Prinsen har aldrig gillat J. Det var aldrig funkat med henne. Prinsen har gråtit vid lämningar, vilket inte händer hos den ordinarie dagmamman. Han har sagt till mig att han inte tycker om J och jag tror att det är pga hennes stil. För jag gillar henne inte heller. J har ingen bra barnsyn enligt mig. Hon har genom åren sagt och gjort saker som inte enligt mig är ok. (En grej bloggade jag om någon gång tror jag.) Hon talar om barn som har slutat eller som inte är med. Berättar grejer för mig jag tycker man är tyst om. Som är små men som förmodligen bör finnas inom tystnadspliktens ramar. Hon har en stil som inte känns genuin och trevlig. Ja, det är svårt att sätta fingret på det. Men som sagt, det har hänt saker.

Här om dagen hade vi kalas hemma för Prinsen som har fyllt år. Vi bjöd hem dagmammorna och alla barnen. Det var trevligt tills J klantade till det. Ännu en gång. Det har nämligen hänt två gånger tidigare att J har sagt saker om att Gittan har ett storkbett. Jag tänkte då att "Säger kärringen en grej till, då jävlar." Och mycket riktigt. "Men du, det där märket i pannan. Jag vet en som har en rolig historia om varför man får ett sådant märke. Det var något med pappan. Men åh, jag kommer inte på det nu. Jag är så dålig på roliga historier..." Jag bara gapade och valde faktiskt att inte lacka där och då. För jag ville inte paja Prinsens kalas. Men inombords kokade jag. Rolig historia? What?

Jag tänker naturligtvis inte dett passera. Hon ska minsann få veta att det inte är ok och respktabelt att beté sig hur som helst. Man säger inte knäppa saker till barn. Man säger inte knäppa saker om barn. Man säger inte knäppa saker till eller om mitt barn utan att få äta upp det. Det är bara det att det hände en grej en annan gång. J hade vid en lämning när Prinsen grät sagt till honom att "Jag tycker inte om dig när du skriker." Jag ringde då upp och sa att "Det vet ju både du och jag att det är handlingen man ska fokusera på." Men hon fattade noll. Bara malde på och sa "Jag sa till Prinsen att han skulle sluta skrika, att ingen tycker om ett sånt barn."

I morgon lyfter jag luren och ringer J även om jag förstår att det är dött lopp redan från början. Jag bara måste göra det. För min egen del. För att stå upp för mitt barn.