Igår träffade jag en tjej som jag känner. Hon har inga barn men sa: "Jag skulle helst vilja ha en dotter när jag får barn". Jag vet inte varför jag tycker det är konstigt att önska sig ett visst kön. Jag vet inte varför jag blir provocerad. Antagligen är det IVF-tiden som spökar igen. Jag tänker annorlunda än innan jag befann mig där.
Jag har så länge jag kan minnas längtat efter att bli mamma. Inte så att jag ville vara en tonårsmamma, men tänkt "Åh tänk att den den dagen jag får ett barn". På flickrumets väggar hängde både bilder på både snygga killar och på bebisar. Då jag var 14 år blev jag moster för första gången. Jag fattar inte hur min syster vågade lämna sin bebis till mig då den lilla bara var ett par månader. Men visst, jag klarade det bra och min syster är inte den nojjiga typen. Jag blev moster tre gånger till och har alltid varit engagerad i mina systerbarn.
Under IVF-tiden kände jag mig desperat många gånger. Jag minns att jag kunde tänka "Om gräs är det enda jag skulle behöva äta nu och tio år fram över och detta skulle göra så att jag blev gravid, så skulle jag satsa på det". Jag hade gjort det. Tuggat gräset och svalt till frukost, lunch och middag. Nu är jag ju glad att jag slapp det, men tänk vilka tankar som dyker upp under stress. Jag kommer ihåg att jag blev provocerad av att höra folk gnälla över att de inte kunde dricka vin eller äta gravlax som gravida. Jag minns också att en tjej i min närhet gick med sin tjocka mage och ville att det skulle vara en tjej där inne. Kommer ihåg att jag blev irriterad. Hur kunde man bry sig om vilket kön det var på barnet? Var det väsentligt och relevant att orda om?
Jag har märkt att många tjejer önskar sig en dotter och många killar vill ha en son. Kanske är det för att ens eget kön ligger en närmast, jag vet inte. Vi tog inte reda på vilket kön det var på bebisen i min mage. Det spelade ingen roll och det var rätt spännande att inte veta.
Om vi skulle ha lyckan att få ännu ett barn skulle jag gladeligen bli mamma till en son till. Jag känner inte att jag måste vara förälder till en flicka. Jag har aldrig haft önskan om att specifikt få en dotter. Det jag har önskat mig hett är att få bli mamma. På min önskelista har det inte stått son eller dotter. Det har bara stått barn. Rätt och slätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Håller med dej. Det fantastiska är att faktiskt ha fått barn, pojke eller flicka spelar ingen roll.
Jag kan bli trött på det politiskt korrekta i att hävda att könet inte spelar någon som heeeeeelst roll. Det är självklart att det inte gör det! Man vill ha ett friskt barn men kan man inte få erkänna att vi ändå är en del som lite, lite, bara lite föredrar ett kön. Sedan blir lyckan lika stor när det väl blir vad det blir. /Frida
Nä Frida, jag ville inte ha ett visst kön. Jag ville inte ens ha ett "friskt" barn. Jag ville ha ett barn bara rätt och slätt!
Jag har alltid också blivit grymt provocerad av dem som vill ha en viss sort.
Kanske för att jag inte tycker att det är någon skillnad. Det är ju en liten person som kommer inte en snopp eller en snippa.
Men också för att jag alltid har insett vilket mirakel det är att överhuvudtaget kunna få barn.
Jag har vid flera tillfällen lyssnat på en man som heter Tomas Sjö... någonting. Han skriver även krönikor i Lärarnas tidning. Han har tre barn. En frisk pojke, en pojke som nu är död och en tredje pojke som har samma sjukdom som den pojken som dog hade. Han är helt fantastisk att lyssna på så har ni möjlighet - gör det! Han pratade just om det där, om vilket kön, eller att flera säger att det spelar ingen roll vilket kön, bara barnet är friskt. Han sa: "Bara det är ett barn".
Så har jag också alltid tänkt - "Bara det är ett barn".
Nej, Frida, inte heller jag föredrog ett visst kön. Jag ville ha ett BARN. Kanske var det så att jag inte ville "hoppas" på ett visst kön eftersom det innebar att jag då skulle säga att jag ville ha den andra sorten "lite mindre".
Har man längtat länge så tror jag inte att man ens vågar snudda vid tanken att önska sig det ena eller det andra. Det är ju knappt att man vågar snudda vid tanken att det faktiskt ska komma ett barn.
Skicka en kommentar