Det är nu tre veckor sedan vi flyttade från lägenheten i utkanten av stan till kedjehuset i förorten. Det känns bra. Har fått lite bättre koll på hur man hittar till saker och ting även om jag går vilse bland alla villor var och varannan dag. Har inte sett till så himla många grannar. Har endast spanat in dessa:
- Paret med hunden. Ett äldre par som har bott i sitt hus i 46 år. Till hösten ska de flytta. Snacka om separationsångest att lämna sitt hus efter 46 år.
- De snett mitt emot. Ett par i kanske 35-40 års åldern. Mannen i huset stegade hit då vi stod på tomten och packade ur bilen. "Det är bara att knacka på om det är något ni vill låna. Välkomna till gatan" sa han. Trevlig kille.
- Tanten som odlar. Hela tomten är full av prunkande växter och blommor. Hon har ett stort potatisland över hela gräsmattan och ett jordgubbsland som inte går av för hackor. Jag kan bli fascinerad över folk som brinner för någonting och denna dam verkar ha odlandet som sin grej. Här om dagen var hon ute i spöregnet. Med stora stövlar och krokig rygg stod den gamla damen med huvudet i rabatten och verkade inte bry sig om att hon var sjöblöt av regnet.
- Steken på hörnet. Andra dagen vi bodde här ropade sambon från övervåningen: "Har du sett han som bor där på hörnan! Han som står där och klipper häcken. Om jag fick välja skulle jag ha en sån där muskulös kropp som han. Musklerna liksom bara spelar. Vilken jäkla stek!"
Over and out från Anna-Bell som kikar på grannarna bakom gardinerna. Nej. Vi har faktiskt inte några gardiner ännu...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Här kom alla och ringde på och hälsade redan första veckan (då vi hade en precis nyfödd bebis)
Och man ska umgås HELA tiden. Jag vågar knappt gå utanför dörren om jag inte har tid att prata med grannarna i minst 20 minuter, då tycker de nog att jag är otrevlig.
Jag blir alldeles nervös av så mycket grannsamverkan. Föredrar det lite svenskare "hej" i fyra år innan man vågar ta nästa steg och låna socker.
Skicka en kommentar