Mat i soporna

Av någon anledning har dörren till våran frys stått på glänt. Detta hände i söndagskväll då ingen orkade börja laga femtioelva rätter för att ta vara på maten som hade tinat. Har nu rensat ut allt; Korvar, köttfärs och frysta grönsaker, och packat i tre stora påsar som ska kastas. Vet bara inte var då vår soptunna är fullproppad. Känna onödigt att slänga mat. Väljer att låtsas som att inget hänt för jag orkar inte irritera mig på det. Får väl dra till polaren med hyresrätten med alla påsrna.

En fd klasskompis...det funkade till slut.

Jag träffade en före detta klasskompis i somras. Vi känner varandra på ytan och ses inte ofta men jag gillar henne. Hon bor i en stor villa nära mig, hon har ett fast jobb, en pojkvän hon är tokkär i och hon är 30+. Självklart tänkte jag att hon ville ha barn. Självklart frågade jag inget. Vi fikade hemma hos henne. Prinsen, som inte kunde gå då, kröp runt på golvet. Då hon stökade i köket röjde Prinsen runt på golvet och var väldigt intresserad av alla papper som fanns på en hylla under vardagsrumsbordet. Vips hade han trollat fram ett papper. "Då du fått missfall" stod det. Jag tog pappret och stoppade det längst underst innan hon hann se.

Då kaffet var urdrucket,Prinsen var trött och vi började närma oss hemgång tog hon upp det. "Tog det lång tid innan ni fick Prinsen?" undrade hon. "Det tog ett tag" svarade jag. "Vi försöker få barn" sa hon. "Jag har fått tre missfall. I vintras var jag gravid. Jag var i vecka elva och hade just berättat på jobbet. Då sket det sig". Jag beklagade. Hon var ledsen. Så klart. Hade fått lite av de jobbiga tankar jag så väl känner igen. Då man ogillar att andra är gravida. Då man jämför sig och känner avund.

Vi har inte setts sedan dess min före detta klasskompis och jag. Vi har hörts någon enstaka gång men inte berört ämnet. Jag har tänkt på det naturligtvis så om man gör om man varit i samma båt. Igår sågs vi på Ica. "Jag är gravid" sa hon. "Jag ska få barn i maj". Hon strålade och var lite rund om magen. Jag blev glad. Så glad för hennes skull.

Förr kunde jag inte glädjas då folk blev gravida. Jag blev bara stressad och fick mer och mer panik av tanken att "alla" skulle få barn och inte jag. Längtan slet mitt inre i stycken. Nu kan jag säga grattis från hjärtat och allra mest gillar jag att gratulera de som väntar längtansbarn. Som har kämpat, som inte tagit för givet. "Jag skulle ha älskat Prinsen lika mycket och på samma sätt om han kom på första försöket och inne i sängkammaren" sa sambon här om dagen. "Att han kom till oss via IVF har ingenting med kärleken att göra. Det tänker jag knappt på. För alla föräldrar älskar väl sina barn oändligt" forstsatte han. Jag hoppas det. Att alla barn är älskade till max. Men på något sätt dyker tanken på att Prinsen är gjord via IVF upp ibland. För att kämpandet, blodet, svetten och tårarna formade oss på något sätt, gjorde oss mer ödmjuka, lärde oss att inte ta för givet. Alla barn är speciella. Mitt är extraordinärt. Så klart. Det som skulle bli han har legat i en stor frys. Det som skulle bli han handplockades. Det som skulle bli han bäddades in i min livmoder samma datum som jag och sambon blev tillsammans. Jag tror att mycket som händer har en mening. Inte allt. Någon sa till mig att det finns ett kinesiskt ordspråk som är typ så här: "Barnet man får ska lära en någonting". Jag tror på det. Kanske är det även så att sättet man får sitt barn på ska lära en något. Jag väljer att se det så.

Jag kramade min före detta klasskompis. "Grattis! Grattis så himla mycket. Det funkade till slut! Jag är så glad för din skull".

Jag är en nöt!

Så var jag inne en sväng på facebook och kollade och klickade mig vidre och hamnade av en slump hos en fd klasskompis kompis som jag gick i paralellklass med. Och vips så dyker det upp en stor bild på mig och under står det; ANNA-BELL WAS HERE! För att jag har råkat klicka i något som inte var meningen. För att jag är kass på engelska. Jag vill INTE att folk ska se att jag varit inne på deras sidor och kollat lite. Halva nöjet med facebook är nu pajat. Måste styra upp detta. Nu.

En kväll på akuten

Det har varit lite körigt i helgen och i början av veckan.Det startade med att Prinsen fick feber på förmiddagen på lördagen och slutade med att vi åkte in till akuten eftersom hans temp var över 40 grader och han låg och stirrade i taket,helt slut.

Efter en timme i väntrummet fick vi komma in till en sköterska. Prinsen fick ett stick i fingret och sedan var det tillbaka till väntrummet igen. Väntrummet som vi delade med en hel massa folk; Barn som hostande, barn med kräksjuka, bebisar med RS-virus. Efter ytterligare fyra timmar fick vi träffa läkaren som var så stressad att hon nästan bara vände i rummet. Öroninflammation. Igen. För sjätte gången i ordningen. På båda öronen.

Stackars Prinsen var speedad när vi satte honom i bilen. Så klart han inte kunde sova i ett väntrum på en barnakut. Klockan var halv elva på kvällen när vi lämnade sjukhuset och satte oss i bilen. Den första dosen av medicinen kräktes upp på jackan och sambon och jag lovade varann att aldrig mer ge honom den vidriga kåvepeninen. Tackolov var det bara den första dosen som var av den sorten eftersom sjukhuset inte hade den rätta medicinen hemma och vi skulle påbörja kuren på direkten. Hur som helst tog vi bilen direkt till det nattöppna apoteket.

Prinsen har nu haft 40 graders feber, till och från, i tre dagar. Hoppas så att det hela börjar vända nu. Det är inte kul när barn är dåliga. Så klart. Sover dåligt, äter inget, flämtar av hög feber, av hosta och nästäppa, vill vara på armen hela tiden eftersom man är ledsen. Det är jobbigt när man är en nojig mamma. Som får jobbiga tankar, som blir orolig, som telefontrakaserar sjukvårdsrådgivningen.

Ja. Jag hoppas verkligen att det hela har vänt nu.

Två små eskimåer

Vi pratar om dem. Om de två i frysen på Huddinge sjukhus. Sambon tycker inte att det finns så mycket att vänta på. Jag vill ha ett syskon till vår son. Så jättegärna vill jag det. Sambon med men han är inte lika tokintresserad av tanken. Går det med en eskimå är det bra, annars är det bara att förtsätta att jubla över att vi har ett barn tycker han. Så är det. Självklart. Jag är gapar inte efter mycket. Jag drömmer och önskar. Om det inte blir något med de två små i frysen vill sambon lägga ner. Inte jag. För det kan aldrig bli så hemskt som det var innan Prinsen kom. Det går bara inte. Nu har vi världens finaste. Förr hade vi bara svart ångest. Vi pratar inte om att det kanske inte funkar. Vi har bestämt det eftersom vi är oense. Snart tar vi kanske de i frysen. Hoppas på det bästa.

Ont i magen

Ja det har jag för jag tänker på dagmamman. Eller inte på henne utan på att Prinsen kommer att lämnas där om dagarna inom en snar framtid. Både jag och sambon kommer att gå ner lite i tid. Vi har bestämt att Prinsen kommer att vara hos henne mellan 8-15 på dagarna. Han kommer att vara där under verksamheten, äta lunch, sova och sedan gå hem efter mellanmålet. Många barn på den förskola jag arbetar på har betydligt längre dagar än så. Men ändå. Ont i magen. Jobbiga tankar. Vad är det som är viktigt här i livet? Jo att vara med Prinsen. Så varför kommer han att vara mer med dagmamman än med mig och sin pappa? Så varför kommer jag att träffa andras barn mer än mitt eget?

Facebook

Japp jag är med. Så idag hade jag ett nytt meddelande i inboxen. Det var typ så här: "Du är svinsnygg. Verkligen. Kan inte fatta att du är så gammal som du är. Hur är det annars då? Bra hopas jag. Ha det." Det var från någon jag inte känner. Någon född 1987. -87! Jag som är nojan själv fick kalla fötter och raderade ut alla foton på Prinsen. Försökte också få bort min bostadsort men lyckades inte. Undrar om jag har fått en stalker. Hoppas inte.

Familjeliv...

Var in på Familjelivs sida och kollade lite. Kan bara inte låta bli att undra vad det är för folk som hänger där...Någon undrade om en pojke bör få en leksaksspis i present eller om det bara passar flickor. Men hallå?

Såg också en tråd för folk som har bugaboo-vagnar. En tråd! Och där fanns det också möjlighet att ta en bild på sin vagn och skicka in. Förlåt mig men fan vad muppigt!Som att jag skulle bilda klubb med alla som har ett par nike-skor i hallen...

Familjeliv suger.

En blogg som är rätt tyst...fortfarande.

Vet inte vad det är med mig, men jag vet bara inte vad jag ska skriva. Vet inte vad jag gör, men inte sitter jag vid datorn så ofta längre. Är det så att det skulle vara bäst om jag fimpade bloggen helt, la ner istället för att göra något som inte ens kan kallas halvhjärtat? Eller ska jag strunta i skrivkrampen som råder och återkomma när jag har något att komma med? Vet inte. Får se hur jag gör. Men just nu känns min blogg tråkig. Jättemegatrist. Så är det.

Klätterkille

Han kan klättra min son. Idag kom han på hur man tar sig upp i barnstolen och sedan vidare till mitten av köksbordet. Han vet hur man gör för att komma upp i fönstret i rummet där vi sover. Så sitter han där i fönsterbrädan och ser så där nöjd ut. För att han har kläckt idén, för att han har klarat klättringen. Och jag kan inte heller annat än le innan jag tar ner honom återigen och berättar att man faktiskt kan ramla ner. Ler för att han ser så stolt ut, för att han är så söt när han vet att han gjort något bus. Ler för att han är finast i världen. Så klart.

Helgen som var

Fredag: Somnade klockan åtta med Prinsen och sov i tretton timmar. Ja jag måste ha varit jättemegatrött...

Lördag: För första gången sedan Prinsen föddes gjorde sambon och jag något tillsammans då inte Prinsen var med. Åt brunch på Strand hotell och gick sedan och tittade på en dansföreställning med Bounce. Vad ska man säga, de kan helt klart röra sig på ett väldigt coolt sätt. Bounce alltså. Själv satt jag som en pösmunk i min stol i publiken och kände mig inte så himla vältränad. Kul dag och lika kul att komma hem till Prinsen som hade haft en bra dag med mormor och bonusmorfar.

Söndag: Sconesbuffé, fika och babbel med kompisar. Efter det pulkaåkning med Prinsen och bästa vännen K med dotter.

Verkligen en mysig helg!

Nyår blev en flopp

Eftersom Prinsen har magsjuka kom ju inte våra tänkta gäster på nyårsafton eftersom ingen ville bli smittad.

Så här tänkte jag att nyår skulle bli ungefär:
Då Prinsen sov skulle vi äta gott, jag och sambon. Jag hade förberett en tomatröra som vi skulle äta till förrätt på stekt lantbröd. Till varmrätt skulle det bli fläskfilé med hasselbackspotatis och lingonsås. Vi skippade desserten och tänkte gå direkt på chipsen och dippen. Så blev inte fallet.

Nyår blev så här:
Prinsen somnade sent eftersom han hade sovit sent på dagen. Jag gick och lade mig med honom och somnade själv. Då jag vaknade var klockan 23.00 och sambon var svinhungrig eftersom han inte hade ätit ordentligt på dagen. Han hade varit på övervåningen hela dagen och renoverat och jag hade inte sett till att det fanns någon bra mat till lunch utan vi åt endast ett par korvar var. Hur som helst så var sambon utsvulten och på risigt humör då jag stapplade ut ur sovrummet."Vi skippar förrätten" sa han. "Jag måste ha riktig mat på en gång". "Visst" sa jag som inte var hungrig utan snarare mådde illa efter att ha sovit i tre kvart. Åt lite men blev störd på sambon som satt och vessade och var neggig. Det hela slutade med att sambon kröp ner bredvid Prinsen och somnade. Själv stod jag i regnet helt solo och tittade på fyrverkerier vid tolvslaget.

Alltså; Ingen dans, ingen snygg klänning, ingen skumpa. Inte ens förrätt och knappt något sällskap. Men vad är väl en bal på slottet. Jag tittade på grannarna som skålade med hattar på sne ute på parkeringen och sedan gick jag in och pussade på min prins. "Gott nytt år min älskling" viskade jag för att sedan inta soffan och zappa tills klockan halv två då jag dunsade ner i sängen. Sambon? Han var på bättre humör dagen efter. Visst kan jag tycka att nyårsfirandet blev en flopp då jag fick stå ensam på garageuppfarten i regnet och då de nyinköpta spelen fortfarande var ouppackade. Men egentligen. Ingen baksmälla, ingen konkurrens i soffan. Världens finaste pojke snusandes i sovrummet. En jävligt grinig (trött) men ändå bra karl bredvid. Nej. Jag kan faktiskt inte klaga ändå på något sätt.