Namn igen

Jag är i vecka 25. Sambon har inte tagit en enda bild på mig för att dokumentera min mage. Igår när jag undrade vilka hans favoritnamn till bebisen är sa han att "Vet inte, det är väl ingen panik ännu." Nej verkligen inte, men kan man inte få spåna lite? Äntligen planera? En annan dag nämnde han att han är luttrad. Jag tror att han är rädd att något ska gå fel, att barnet inte är ok. Jag misstänker att han inte gillar tanken på snittet. Men jag kan inte bära det. Nej vi gjorde inte KUB-testen för att jag inte ville. Vi fick ingen hint om att barnet är i riskgrupen för Downs Syndrom. Nej jag ångrar inte mitt beslut. Men jag tror att tankarna mal hos honom, för jag vet hans rädsla. Men det är som det är och jag hoppas på det bästa. Imorgon ska jag till barnmorskan. Jag ska fråga när vi ska till sjukhuset för att prata om snittet. För då ska han med, sambon. Jag förstår att det blir verkligt när barnet kommer ut, att sambon missar en del nu. Jag känner fosterrörelser många gånger om dagen. Han gör inte det mer än om bebisen är igång när han håller på min mage. Vi får väl prata namn i december. Eller nåt.