Profesionella samtal

På måndag ska jag till husläkaren. Han ska göra en bedömning om jag är ett fall för kuratorn eller om jag borde vända mig till mödravårdcentralen. Det har jag ju redan gjort förresten. För 3 1/2 vecka sedan. Men ingen har kontaktat mig. Just nu känns det onödig att gå och prata med någon. Som att allt är bra nu. Men jag vet att saker bubblar upp likt grejer kokar över på spisen. Jag har tänkt på att jag måste gå och prata med någon. För att på något sätt ta ansvar över mig själv, lassa ur en del skit ur ryggsäcken. Jag tror att alla borde det egentligen, prata med någon. Folk har att ösa ur, stort och smått.

Jag tänker på de gånger jag själv egentligen borde har fått professionell hjälp. Som när jag var ung, 17 så där, och hade ätstörningar. Jag kan själv inte fatta det nu. Jag som älskar mat och inte alls är kroppsfixerad. Några pratade om det på en middag för ett tag sedan, om ätstörningar. Om att det handlar om en ung tjej som inte vill bli vuxen. Jag lade mig inte i diskussionen men tänkte att det inte var så för mig. Jag mådde dåligt av en anledning jag inte vet. Jag ville ha kontroll och det hela blev att jag började ha det över maten. Detta samtidigt som jag plötsligt tyckte att jag var fruktansvärt fet. Jag borde ha pratat med någon då. Det gjorde jag en enda gång och jag minns att det var mest min mamma som pratade, hon var med. Och att jag ljög. Sa att jag inte alls tyckte att jag var tjock. Jag tog mig ur dessa tankar och ätstörningar efter kanske något år eller så. Det gjorde jag för att jag hade en underbar pojkvän som fanns där kravlöst vid min sida. Och jag började äta för att jag blev rädd. Rädd då jag låg i min säng om kvällarna och upptäckte att mina höftben stack ut som spjut, att mitt hjärta dunkade extra hårt. Jag blev rädd för att jag skulle svälta mig till döds.

I juli för nästan tio år sedan var jag med om en grej som jag också egentligen borde fått hjälp att hantera. Jag var inblandad i en olycka med bil när jag sommarjobbade. Jag hade försökt lösa en rörig situation på en hårt trafikerad gata i stan, backat två meter i lugn takt och plötsligt låg det en tant bakom min bil. I en linje med bilen, två meter bakom. Tanten låg orörlig med bruten hand och jag var i chock och bara grät där på gatan. Jag var medveten om att jag backat nära ett övergångställe och hade kollat alla speglar extra noga. Senare fick jag veta att tanten hade skallröngats, att hon var fine förrutom den brutna handen. Jag undrade om jag kunde hälsa på men hennes anhöriga sa att hon var dement. Jag hävdade då och jag gör det fortfarande att jag inte backade på henne, utan att hon måste ha sett bilen i ögonvrån och ramlat. I januari året efter fick jag ett brev hem där det stod att jag var misstänkt för vållande till annans död. Tanten hade dött. Fatta vilken chock! Jag som aldrig ens snott en godis på Ica. Det kändes som att jag var mordmisstänkt. Det blev ett förhör på polisstationen ytterligare en månad senare och jag tog med mig en advokat. Utredningen lades ner eftersom inga vittnen kunde styrka att jag hade varit vårdslös i trafiken. Jag är fortfarande rädd för att backa.

Självklart hade det säkert varit bra att prata med någon under alla år som ofrivilligt barnlös. När vi kämpade, fick positiva graviditetstest, missfall, strul i relationen, ups and downs. Någon som kunde hjälpa till att hantera sorgen över att inte få bli förälder. Men det blev inte så, för jag tyckte inte att det behövdes men nu i efterhand kan jag ju förstå att det kanske hade underlättat.

Ingen av dessa saker är direkt anledningen till att jag nu söker professionell hjälp. Utan det är annat som gnager. Inga speciella händelser, utan jobbiga tankar. Men jag tror att obearbetade saker som man stoppar i ryggsäcken gör att tankarna blir jobbigare och mer påtagliga på något sätt. Jag behöver en rensning helt enkelt. Så är det nog.

/Anna-Bell