Helgen

Helg med musikal, då sambon och jag var lite kära och höll handen. Då Prinsen var go som vanligt och sa många roliga saker att skratta åt. Helg då Prinsen och jag åt ost och kex och kollade på Dansbandskampen. Vi sjöng högt med i Manboy. Helg då vi fixade en pumpagubbe, då sambon var ute och glömde nycklarna på festen. Det var svårt att somna om efter att ha vaknat av en massa bankande vid tresnåret. Helg då vi uträttade en hel del grejer, då det blev en söndagsfika med fina vännen O som varit bortrest i flera månader. I morgon är det ny vecka. Vecka 44 och 10 veckor kvar av graviditeten.

Hur svårt kan det vara?

Här om dagen var jag på MVC. På väg in dit såg jag en tjej som stod och rökte. Gravid. Hon dök senare upp i väntrummet. Jag ville slå henne. För att hon pissade på storheten i att vara gravid, för att hon sket i respekten för sitt ofödda barn. Jag sa ingenting, jag hade Prinsen med mig och jag vet egentligen inte om det är jag som ska vara polis och tala om. Hon borde redan veta. Nej jag röker inte själv. Nej jag har aldrig gjort det. Men hur svårt kan det vara att sluta röka för sitt barns skull? Hur svårt kan det vara att låta bli att mata sitt barn med sån skit? Jag bara undrar.

Middag och handlande

Det blev ingen middag med C och E. På morgonen fick jag ett smssvar på mitt meddelande Det stod något i stil med att "Trist att din karl ratar oss." Så en smajlgubbe. Men ärligt. Vi har känt varandra i 12 år. Ja han kanske bangar. Men det är ingen nyhet liksom. Jag hade i alla fall ont i magen hela dagen. Det var som att jag hade sträckt mig i halva sidan. Jag vaknade varje gång jag vände mig om hela natten. Lommade ner till MVC på morgonen och de sa att barnet verkade må bra och att det nog var något muskulärt. Jag skickade ett sms på eftermiddagen till C, talade om att jag hade ont i magen. Inget svar. Jag ringde en timme senare. Inget svar. Jag skrev ett sms i dag, att "Hoppas att ni hade det trevligt och vi ses en annan dag" (för det skulle tydligen komma andra gäster också) men inget svar. Jag tror att jag lägger ner snart.

Idag var Prinsen och jag i ett köpcenter här i närheten. Vi ilade runt och gjorde en massa grejer som jag bockade av på en lista. Summan av kardemumman blev att jag har inhandlade ett för små vintervantar och att jag glömde ställa P-skivan så att jag fick 350 kronor i böter. Naturligtvis har jag redan dragit till med en liten story och försökt att överklaga boten. Antagligen funkar det inte alls, men försöka duger.

På hemvägen var Prinsen hungrig och jag svängde förbi MC Donalds. Vad gillar ni dessa två altertativ:

1. Ett sexpack nuggets, en hamburgare och en juice. 72 spänn.

2. Ett sexpack nuggets, en hamburgare, en juice, en pommes, äpplen och en bok om Lilla Anna Och Långa farbrorn. 52 spänn.

Öh, gissa vilket alternativ det blev. Ibland är Anna-Bell med på noterna. Vissa andra gånger skulle jag lika gärna kunna ta det jag först beställde och bara "Shit vad dyrt! Mutter, mutter" utan att reflektera närmre.

Musik

Jah har fått något mysigt att grunna på. I brevet vi fick från sjukhuset där kejsarsnittet kommer att göras skrev de att de har bandspelare på rummet, att man gärna får ta med egen musik. Så himla mysigt! Det kanske man fick då Prinsen föddes också och jag hade en Sadeskiva i väskan men det kom aldrig på tal. Denna gång är det under kontrollerade former. Jag ska inte ha ont. Vi vet när skivan ska sättas på. Men vad ska man välja för musik? Jag får välja säger sambon, men jag vill ha något som vi båda känner oss nöjda med. Jag vill att det ska vara glad musik.

När jag var på Linnékliniken förra gången (sista gången!) och precis hde fått tillbaka Den Lilla så satte jag mig i mitt rum jag fick ha då jag var där. Jag satt i den vita rocken med de korviga strumporna och den första låten som spelades på radion var Keep on walking, med fina Salem Al Fakir. Jag älskade den låten innan och nu betyder den så ännu mycket mer. Det kanske är den låten som ska spelas i rummet när bebben gör entré?

Som vanligt

Jag till sambon: Vi är bjudna på middag till C och E på fredag.

Sambon: Jaha.

Jag: Det skulle vara kul om du hakade på.

Sambon: Om jag inte kan då?

Jag: Vad ska du göra då?

Sambon: Jag tänkte gå ut och äta med J (som är anställd på sambons firma). Han fyller år.

Jaha. Så var det med det. Då blir det till att skicka ett sms till C och tala om att det "bara" blir Prinsen och jag. Som vanligt.

Extrajobb

Det är slut nu på sambons extrajobbande. Det sa han i alla fall idag. Jag ångrar att jag inte spelade in det hela på film, för det tror jag när jag ser det. Det ska bli väldigt skönt att ha honom hemme lite mer. Om det nu blir så.

Helgen har varit lugn och skön. Hann med några grejer på göralistan men inte allt. Fixade på tomten men hann inte storhandla. Nåväl, hinns kanske med i veckan. Idag var jag med syrran på stan. Händer inte ofta. Vi var på secondhandaffär och provade mössor och hattar. Jag skrattade så att jag höll på att ramla omkull. Egentligen för sällan man skrattar så hystreiskt.

I morgon går jg in i vecka 28. Det går framåt och det känns underbart skönt. Vågade mig faktiskt på att köpa en liten body idag. Undrar så vem som finns där inne.

Parmiddag

Här om dagen fick jag ett sms av min kompis C. Vi har känt varandra i kanske 12 år och umgås lite sporadiskt. Hon bor med sin kille E här i stan och de har inga barn trots att de är över 30 år. Ja jag är ju inte typen som frågar som ni förstår. Men hon har själv tagit upp det ett flertal gånger och sagt att "Han är sugen, men inte jag. Jag vill kunna gå ut och äta och resa. Jag är inte redo och vet inte om jag vill ha barn." Fine, folk är olika. C och E lever inte så lika sambon och mig. De är väldigt pariga, är nästan jämt tillsammans om de inte jobbar men så är det inte här och har heller aldrig varit. Min sambo jobbar en hel del och ofta är det Prinsen och jag stora delar av kvällar och helger. Det är inget problem för mig för jag gör nästan bara saker som Prinsen kan hänga med på som att träffa kompisar då vi går promenader eller fikar. Vissa gånger är sambon hemma med Prinsen om jag vill träffa en kompis kvällstid och t ex gå på bio eller gå ut och äta. Det varierar förstås hur mycket sambon jobbar och visst ses vi, men det är inte vi, familjen, non stop hela helgerna. Jag förstår att vi kanske är lite annorlunda. Men till saken. C bjöd via sitt sms på middag och jag tackade ja. Hon undrade i sms:et om "vi" ville komma och jag antog att hon menade Prinsen och mig. För så här är det att när jag träffar vissa av mina vänner passar sambon på att göra annat. T ex vara med någon av sina kompisar eller bara vara hemma och ta det piano. Han gillar inte ens alla av mina kompisars partners och tycker ibland inte att han alls har någon lust att sitta på parmiddagar. Sådana middagar har vi med en del vänner där vi funkar ihop alla fyra. Sambon borde bjuda till, det kan man tycka. Ja visst, det kanske han borde. Men nu är det så här det ser ut och alltid har varit och för mig är det inget problem. Förra gången jag fick ett liknande sms av C undrade om jag skulle lämna Prinsen hemma men då sa hon "Nej det är så kul att träffa honom. Ta med honom!" Så det är inte det. Hon vill att alla vuxna ska ses och jag vet att sambon inte har lust med det alls och det är inte för att han ogillar C och E, utan att han vill göra annat. Detta sms kom idag och gjorde mig faktiskt lite stressad:
"Hej! Vad trevligt att ni kommer! Det är så länge sedan vi träffade din man! E ser verkligen fram emot det! Kram /C"

Så vad ska jag göra?

1. Vara ärlig och tacka vänligast från sambons sida men säga som det är att han har häcken full och helst vill ligga på sofflocket när han är ledig. Man kan ju faktiskt inte tvinga vuxna människor.

2. Säga att "Oh no! Sambon tyvärr är upptagen" men att jag kommer och Prinsen också om hon tycker det. Mellanmjölksalternativ liksom.

3. Säga till sambon att han faktiskt får hänga med på en middag. Att man får "offra sig" ibland och att det säkert kommer att bli jättetrevligt.

Ge mig ett råd! Vad hade ni själva gjort?

Kontroller

Här om dagen var det kontroller. Hos barnmorskan där Prinsen och jag ännu en gång lyssnade på hjärtljuden. Hos BVC där Prinsen fik göra en fyraårskontroll. Det gick fint att rita en gubbe. Han ritade mig med en bebis i magen. Sedan gick han balansgång på en linje på golvet och trädde pärlor på en tråd. När det kom till syntestet ville han inte mer utan lade sig under bordet. När sjuksyrran kikade på honom och undrade om hon kunde få visa en grej sa han bestämt "Aldrig i livet!" Samma sak vid hörseltestet när syrran undrade om han ville testa hennes coola hörlurar. "Näe jag har egna lurar i bilen" svarade han. Vi fick helt enkelt boka in en ny tid för syn- och hörseltest.

Idag är det vabbande igen. Det är det tredje veckan det bir så. Nu är det feber. Men det är svårt att få ner febern när alvedonet spottas ut i soffan med flit. Jag tolkar det helt enkelt som att allmäntillståndet rätt ok ändå, när man orkar sätta sig på tvären. Hoppas detta går över snabbt.

Jag har också varit på ytterligare ett besök hos kuratorn. Det känne helt ok att prata lite med henne. Vi snackade en del om karastrofankarna men även om dåligt samvete och att försöka vara en tipp topp mamma. Minst fem besök till ska jag gå på tyckte hon.

Datum

Idag kom det ett brev med ett datum. Datumet på när vår bebis, Prinsens lillasyskon, ska komma. Jag blev alldeles pirrig. Allt blev plötsligt så påtagligt och konkret. Så spännande. Så himla verkligt. Ja jag har stor mage. Ja den rör sig. Men nu, nu vet vi det som förmodligen kommer att bli vårt barns födelsedatum, när vi får se honom eller henne. Åh vad svindlande.

Veckan som var

I dag är det söndag. Denna vecka har jag jobbat två dagar och vabbar tre. Prinsen har haft nässelutslag och nackspärr i olika omgångar. Pappas fru har opererats (tack alla för fina kommentarer) och jag har varit på premiärdate med kuratorn. Hur det gick hos kuratorn? Tja, vad ska man säga. Jag kom in i ett klassiskt rum med två stolar med ett bord emellan. På bordet låg en förpackning näsdukar. "Du har fått en remiss av Doktor D" sa hon. "Ja jag har kontrollbehov, katastroftankar och dödsångest" sa jag. "Det är ingen rolig kombo" tillade jag. Så fick jag berätta en massa, om när jag har katastroftankar, i vilka situationer. Och hon noterade i sitt block. Jag vet inte om samtal hos henne kommer att hjälpa mig men jag hoppas. Det kan ju knappast bli värre i alla fall. Denna vecka har jag en ny inbokad tid.

I veckan har jag också överraskat sambon med en inbokad massagetid. Tänkte visa mitt goda jag och vara lite gullig. Det är jag annars inte nu känns det som. Vi umgås nämligen inte. Och när man umgås lite blir de inte bra. Alls. Sambon jobbar på som en galning med sitt nya företag. När han är hemma om kvällarna somnar han eller jag med Prinsen. Sover inte sambon sitter han med fakturor eller kollar på tv. Jag är inte intresserad av tv, eller inte av samma program som honom. På helgerna jobbar sambon. Och gör han inte det är han astrött och vill ligga i soffan. Jag vill inte ligga i soffan utan vill göra saker. Det är mycket Prinsen och jag själva. Så har det nästan jämt varit, nu väldigt påtagligt. Jag räknar liksom inte med sambon. När jag ringer och undrar när han ska komma hem säger han "När jag är klar" och det kan vara när som helst. Efter fem timmar eller efter tio. I lördags var det klockan 19.15. Han renoverar när han orkar men spar på sakerna tills jag tjatar, då blir han en martyr och gör grejerna med sur min. Men den som spar den har liksom. Förutom att jobba och renovera ibland blir det inte mer. Kanske laga mat då, vilket han gjorde mer förr. Sambon tycker att jag klagar på honom och visst pyser det ut då jag tycker att han borde vara med med Prinsen och mig. Nej läget är inte kul just nu men jag undrar om han fattar vad jag tycker. Det går liksm inte att prata med honom för då tycker han att jag bara gnäller verkar det som. Han har heller ingen som helst förståelse för att jag just nu mår lite si och så psykiskt och det är en svaghet hos honom tycker jag. Att han har svårt att sätta sig in i andras situationer. Jag tänker att det är tur att jag inte ligger däckad med asont i bäckenet eller något. Har svårt att tänka mig att han skulle släppa sitt jobb för det. Han skulle förmodligen bara tro att jag överdrev och köra sitt race som vanligt. I morgon går jag in i vecka 27. Fortfarande har han inte tagit en enda bild av min mage trots att jag har bett honom.

På tisdag får pappa och hans fru närmare besked om hur det egentligen liger till, hur mycket skiten har spridit sig vidare, till vart osv. Jag tänker på dem mest hela tiden. Så håller jag på och nojar för mig själv också. "Fan säg inte att alla hormoner jag har proppat i mig ger mig detta senare i livet." Men samtidigt kan jag inte tänka så. Hade det funnits stora risker med IVF hade Socialstyrelsen gåt ut med varningarr och mitt älskade barn blev faktiskt till så, så det är ju inget att fundera över. Men detta tillhör väl katastrofbilden jag har i samspel med det hemska har drabbat på nära håll.

Jag har blivit beviljad helv havandeskapspenning förresten, vilket innebär att jag från vecka 32 får gå ner i tid på jobbet och då arbeta hälften av det jag gör nu. Resterande tid tycker tydligen FK att det är ok att lyfta barn och böja sig ner 100 gånger om dagen. Men kära Försäkringstanter och gubbar, kom gärna till mig en dag och kolla hur det är att arbeta på en småbarnsavdelning med 30 barn, varav 24 är blöjbarn. Välkomna bara!

Böner

Det känns förjävligt när ens gråtande pappa berättar att det inte alls gick bra. Att skiten efter operationen inte är borta, utan att kampen just har börjat. Att det har spridigt sig. Jag ber inte bara en bön. Jag ber hela tiden.

Äntligen!

För första gången blir jag verkligen berörd av att läsa om ett Nobelpris. För första gången rörd till tårar. Tack! Evinnerligen tack Robert Edwards och grattis till priset! Du har kämpat för mirakel och jag har två här. Ett som sover middag på övervåningen och ett som buffar i min mage. Ditt arbete gjorde det möjligt. Det finns inte ord.

Cirkulerar

I dag opererades hon, pappas fru. För knölen i bröstet. Och här cirkulerar jag runt telefonen. För pappa skulle ringa sedan och säga hur det är. Och runt halsen har jag mitt fina halsband från Mawi, det jag köpt för att hälften av pengarna går till Rosa Bandet. Låt allt vara ok, låt allt vara borta nu.

Fyrasiffrigt, hipp hipp hurra!

Det började som en kul grej. Året var 2007, Prinsen var fem månader och det första jag skrev var så här:

Premiär!

Jag har tagit mig i kragen och skaffat mig en blogg. Ska bli både kul och befriande att ventilera mina tankar och känslor här!

På återseende!!

/Anna-Bell

Genom alla inlägg och årens lopp har det hänt en massa. Prinsen har blivit en rätt stor kille, vi har flyttat till huset i förorten och känt på renovering med stort R. Jag har fått många fina inlägg från tjejer jag inte känner i verkligheten, jag har också varit på bloggträffar, fått vänner för livet. Jag har delat med mig av stort och smått och har fått massor tillbaka.

Grattis bloggen, detta är mitt tusonde inlägg!

/Anna-Bell

Om snitt, svar till Linda.

Det var dramatiskt när Prinsen föddes. Han hade navelsträngen två varv hårt runt halsen. Han förlöstes med yttre press. Han skrek inte när han kom ut och personalen sprang med honom till akutrummet. Men allt gick bra och det tackar jag min Lyckliga Stjärna för. Jag blödde 2 1/2 liter. Jag sprack mycket, hela vägen. Fick sövas ner, opereras med 27 stygn, hade mycket problem efteråt och gick till en sjukgymnast till Prinsen var ett halvår. Det var det värt så klart. Jag blev mamma, fick världens finaste son som personalen tog ut i rättan tid. Men jag fick veta det redan då, att jag inte ska belasta det där området med en vaginal förlossning något mer. Därför blir det snitt den här gången.

Utslag

Prinsen har fått utslag. Stora, kliande, upphöjda blaffor som är nässelutslag. Det har uppkommit av allergi eller virus. Hoppas på det sistnämnda. Han äter allergimedicin och vi är hemma. Hoppas utslagen snart är väck.

Sax

Det är skönt att veta att blodet i trosskyddet beror på att jag har klippt mig i blygläppen och inte något annat. Ja det var svåransat för jag har liksom ingen sikt ner där längre och det var lite vildvuxet, så jag tog till saxen innan rakhyveln. Och det var väl det där med sikten som gjorde att det blev som det blev. Eller saxen.

Trombyl

Jag har ju tagit Trombyl hela graviditeten, en tablett om dagen. I går ringde jag till Linnékliniken och frågade när jag ska sluta med dem. Läkaren tyckte absolut att jag kunde göra det nu. Men på något vis känns det läskigt, speciellt med tanke på att jag vet att flera av er som läser här tidigare har svarat mig att ni fortsatte nästan fram till förslossningen.