Veckan som var

I dag är det söndag. Denna vecka har jag jobbat två dagar och vabbar tre. Prinsen har haft nässelutslag och nackspärr i olika omgångar. Pappas fru har opererats (tack alla för fina kommentarer) och jag har varit på premiärdate med kuratorn. Hur det gick hos kuratorn? Tja, vad ska man säga. Jag kom in i ett klassiskt rum med två stolar med ett bord emellan. På bordet låg en förpackning näsdukar. "Du har fått en remiss av Doktor D" sa hon. "Ja jag har kontrollbehov, katastroftankar och dödsångest" sa jag. "Det är ingen rolig kombo" tillade jag. Så fick jag berätta en massa, om när jag har katastroftankar, i vilka situationer. Och hon noterade i sitt block. Jag vet inte om samtal hos henne kommer att hjälpa mig men jag hoppas. Det kan ju knappast bli värre i alla fall. Denna vecka har jag en ny inbokad tid.

I veckan har jag också överraskat sambon med en inbokad massagetid. Tänkte visa mitt goda jag och vara lite gullig. Det är jag annars inte nu känns det som. Vi umgås nämligen inte. Och när man umgås lite blir de inte bra. Alls. Sambon jobbar på som en galning med sitt nya företag. När han är hemma om kvällarna somnar han eller jag med Prinsen. Sover inte sambon sitter han med fakturor eller kollar på tv. Jag är inte intresserad av tv, eller inte av samma program som honom. På helgerna jobbar sambon. Och gör han inte det är han astrött och vill ligga i soffan. Jag vill inte ligga i soffan utan vill göra saker. Det är mycket Prinsen och jag själva. Så har det nästan jämt varit, nu väldigt påtagligt. Jag räknar liksom inte med sambon. När jag ringer och undrar när han ska komma hem säger han "När jag är klar" och det kan vara när som helst. Efter fem timmar eller efter tio. I lördags var det klockan 19.15. Han renoverar när han orkar men spar på sakerna tills jag tjatar, då blir han en martyr och gör grejerna med sur min. Men den som spar den har liksom. Förutom att jobba och renovera ibland blir det inte mer. Kanske laga mat då, vilket han gjorde mer förr. Sambon tycker att jag klagar på honom och visst pyser det ut då jag tycker att han borde vara med med Prinsen och mig. Nej läget är inte kul just nu men jag undrar om han fattar vad jag tycker. Det går liksm inte att prata med honom för då tycker han att jag bara gnäller verkar det som. Han har heller ingen som helst förståelse för att jag just nu mår lite si och så psykiskt och det är en svaghet hos honom tycker jag. Att han har svårt att sätta sig in i andras situationer. Jag tänker att det är tur att jag inte ligger däckad med asont i bäckenet eller något. Har svårt att tänka mig att han skulle släppa sitt jobb för det. Han skulle förmodligen bara tro att jag överdrev och köra sitt race som vanligt. I morgon går jag in i vecka 27. Fortfarande har han inte tagit en enda bild av min mage trots att jag har bett honom.

På tisdag får pappa och hans fru närmare besked om hur det egentligen liger till, hur mycket skiten har spridit sig vidare, till vart osv. Jag tänker på dem mest hela tiden. Så håller jag på och nojar för mig själv också. "Fan säg inte att alla hormoner jag har proppat i mig ger mig detta senare i livet." Men samtidigt kan jag inte tänka så. Hade det funnits stora risker med IVF hade Socialstyrelsen gåt ut med varningarr och mitt älskade barn blev faktiskt till så, så det är ju inget att fundera över. Men detta tillhör väl katastrofbilden jag har i samspel med det hemska har drabbat på nära håll.

Jag har blivit beviljad helv havandeskapspenning förresten, vilket innebär att jag från vecka 32 får gå ner i tid på jobbet och då arbeta hälften av det jag gör nu. Resterande tid tycker tydligen FK att det är ok att lyfta barn och böja sig ner 100 gånger om dagen. Men kära Försäkringstanter och gubbar, kom gärna till mig en dag och kolla hur det är att arbeta på en småbarnsavdelning med 30 barn, varav 24 är blöjbarn. Välkomna bara!