Bus eller godis?

Halloween. Ja visst är det amerikanskt. Men Prinsen bara :"Mamma, jag vill klä ut mig och göra bus eller godis." Jag bestämde att han fick gå till två av våra grannar. Vi känner dem och de har också barn.

Det var mörkt när Prinsen drog iväg. Med mask, mantel och väska att ha godis i. Jag följde efter och stod bakom en häck. Han började hos ena grannen, tvärs över gatan. När mamman i familjen öppnade dörren hörde jag hur han förställde rösten till en mörk variant. "Bus eller godis?" sa han. "Men oj vad du är läskig! Vänta ska du få lite godis!" Jag hörde Prinsen tacka med samma mörka röst och jag skrattade bakom häcken. Det såg så roligt ut med denna lilla utklädda figur.

Prinsen drog vidare till nästa granne. Även här gömde jag mig och kikade genom en häck. Det var barnen i familjen som öppnade, 8 och 11 år gamla. De hämtade godis efter att ha fått frågan och sedan hörde jag att de gång på gång undrade vem det var där under masken. "Vem är du? Snälla säg!" men Prinsen bara stod där och jag höll på att skratta på mig i tystnad bakom häcken. Sedan hörde jag hans mörka "Tack!" igen och han pep i väg med manteln flygande bakom sig.

När var på väg till vårat hus undrade Prinsen om han kunde knacka på hos H, en annan granne. H är 60+, Prinsen brukar leka med hennes barnbarn och vi känner henne hyfsat väl. "Ok då" sa jag. "Men jag väntar på vår tomt".

Prinsen gick iväg och kom tillbaka efter en liten stund, springandes i full fart. Han talade om att han hade knackat på. När H öppnade och Prinsen sa "Bus eller godis?" sa hon "Nej, nej, nej!" och stängde och låste dörren. Prinsen berättade att han då ringde på dörren jättemånga gånger (matade hela tiden på klockan) för att busa med henne och sedan sprang hem jättefort.

På kvällen mumsade Prinsen i sig sitt godis och jag log fortfarande när jag tänkte på hur jag stod där vid häckarna och tittade på när min utklädda prins busade.

Att önska sig ett kön

Jag har fått mina små, mina älskade och efterlängtade. För mig spelade inte könet på barnen någon roll. Jag ville ha barn. Men nu efteråt kan jag ju så klart inte tänka mig att det skulle vara på något annat sätt än en pojke och en flicka. En Prinsen och en Gittan.

Varför kan inte folk som är gravida eller som planerar att bli det få önska kön? Nej nu menar jag inte att de kan BESTÄMMA kön, utan bara önska. Drömma. Längta efter en pojke eller flicka, efter ett visst kön? Utan att jag ska bli provocerad. Förbannad inombords och tänka att de ska vara glada OM de får barn. ATT det faktiskt blir barn. Att de är otacksamma som önskar. Att de borde vara lyckliga hur som. För det blir man ju givetvis.

"Jag vill gärna ha en tjej, men jag blir glad även om det är en kille!" Hört den?

Ja du blir glad oavsett. Så varför önska? Är det för ens egna föreställning om familjen, om hur den bör se ut? För att man vill bli förälder till ett barn av samma kön som sig själv?

Är det ok att högt önska sig ett kön?

Hej igen!

Det var länge sedan vi sågs. Det måste vara ett och ett halvt år sedan sist. Jag är glad över det! Men i går sågs vi igen. Det var inte som första gången vi träffades, men jag blev ändå lite förvånad. Tänkte att, jaha det är du igen. Men jag niger och säger "Hej igen, mens!"

Samsovning

Gittan sover i vår säng. Hon är van vid att det är så. Om jag lägger Gittan i sin säng skriker hon och försöker ta sig upp. Hon vill ligga nära mig, gärna under mitt täcke. Så tuttar hon och tar sedan nappen och sover.

I natt vaknade jag och märkte att Prinsen låg på sambons plats i sängen. (Sambon låg på Prinsens sovplats). Då såg jag att Prinsen hade sitt ena ben över Gittans bröst. Jag blev klarvaken direkt, puttade raskt bort benet och insåg att Gittan inte hade märkt något. (För visst hade hon i så fall rört sig eller sagt något? Och hon sov).

Idag pratade jag med en kompis, som också har en bebis, om det. Hon drog en hemsk story om hennes sambos jobbarkompis och sa att hon aldrig skulle våga samsova. "För det kan ju vara så att man lägger sig på barnet och inte märker det".

När hon säger det så får jag stora skälvan. Speciellt med tanke på att Prinsens ben var på Gittan i natt. Men. De brukar inte sova bredvid varandra och jag ska se till att det inte blir så mer heller. På länge.

Vi har samsovit med Prinsen också, men nu får jag tankar om att någon skulle kunna lägga sig på Gittan. Fy vad fruktansvärt!

Så vad ska jag göra?

A. Fortsätta låta Gittan sova i vår säng. Hon och vi är ju vana vid att det är så.

B. Lägga över Gittan i egen säng när hon har somnat. För att vara på den säkra sidan.

Längtan

Jag är på Öppna Förskolan. I pysselrummet sitter Prinsen och gör halsband. Jag sitter bredvid med Gittan på armen. Inga andra finns i rummet. Så kommer en annan kvinna. Men en mörkhårig flicka som skuttar in och vill måla. Vi börjar prata, kvinnan och jag, för flickan är så intresserad av Prinsen. Tittar på honom hela tiden. "Vad heter du?" frågar jag tjejen. "Louise" svarar hon. "Hur gämmal är du?" Hon tittar på kvinan som är hennes mamma, viskar något. "Tre och ett halvt" svarar mamman. "Jaha" säger jag. "Vi hämtade henne i Kina för två år sedan. Hon var ett och ett halvt när vi fick henne." "Åh var underbart" säger jag. "Jag verkligen. Vi har väntat och längtat så länge". "Jag förstår" säger jag.

För det gör jag. Förr visste jag inte vad längtan var. Nu vet jag precis.

Nobba

Jag har bestämt mig helt för att nobba Carlos dyk. Här om dagen var vi på vår tredje badlektion. Carlos hällde så vatten på Gittans huvud och det var inte alls poppis. (Hon sa dock inget om saken gången innan.) Hon skrek och blängde ilskt på Carlos och han sa att Gittan bör vänta med dyket. Ja jävligt länge, tänkte jag. För när han pratade om att "När barnet dyker och sedan börjar gråta när det kommer upp, då ska man som förälder inte trösta för mycket. För då är det liksom att man har gjort något farligt." Jag tröstar Gittan och Prinsen när de är ledsna även om jag fattar hans poäng. Men det är en poäng som inte jag kan stå för. Jag tycker inte att det är normalt att köra ner en bebis under ytan. Jag känner det fullt ut och tänker inte göra det. Istället ska jag låta Gittan fortsätta med det hon gillar: Att jag håller henne under armarna, kör runt henne i det varma vattnet, så att hon kan fånga olika leksaker som flyter på vattenytan och sedan gnaga på dem.

Tack Kattmamman för din aspekt. Det gjorde mig ändå lite mer bestämd i mitt beslut.

Utan våtservetter

Om man ger sin bebis kokt blomkål för första gången och hon gillar det, kommer hon att mumsa i sig en massa. Om man sedan tar med bebisen till Ica Maxi för att storhandla är det dumt att glömma att packa ner våtservetter. För om man har glömt våtservetterna kan det bli så att mamman får hänga bebisen över armen på den offentliga toaletten för att kunna tvätta av henne i baken. Det kan också bli så att mamman får bajs på sin tröja för att bebisen är så vild och då får mamman åka hem i bara BH under skinnjackan.

Rutin

Helt plötsligt är Gittan 9 1/2 månad och jag har rutin. I början fattade jag inte hur jag skulle få ihop middagen, hur jag någonsin skulle kunna lägga båda barnen. Jag är där nu och har varit det ett bra tag. Där, när jag kan göra utflykter med bilen eller kommunalt, med båda två. När jag inte får panik om sambon kommer hem senare än fem, vilken händer nästan varje dag nu. När jag inte känner mig beroende av sambon vilket jag gjorde när Gittan var nyfödd. Och det är väldans skönt.

Ofrivillig barnbarnlöshet

Det var något jag tänkte på innan vi fick barn. När vi kämpade. Att "Tänk om jag inte blir mamma. Det beyder att jag aldrig heller kommer att få barnbarn." Som att man när man är ung får gå igenom att man inte blir mamma och sedan att man inte blir mormor eller farmor. När andra blir det. Att vara förälder betyder inte per automatik att man får barnbarn, det vet jag. Men får man inga barn har man liksom ingen chans att få "Livets efterrätt" heller.

Ett par släktingar till oss har två döttrar. De är nu 45 och 47 år. Ingen av dem har barn. Döttrarnas föräldrar sörjer barnbarnen som inte blev.

Här om veckan var jag på promenad med en bekant, D 65 år. D har en son och en dotter. Dottern har inga barn och sonen har en pojke. Men D kan tyvärr inte träffa sitt enda barnbarn så ofta eftersom de (sonen med familj) bor i ett annat land. När vi sågs sist drog D barnvagnen med Gittan i. Vi mötte en avlägsen bekant till D som frågade "Med åh D! Har du fått ett nytt barnbarn?" "Nej jag bara lånar lite" svarade D och snäste bakom hörnet. "Hur kan hon frågade det, jag som vill ha fler barnbarn!" Och i meningen efter sa hon att "Min dotter är ju 35 år men jag frågar inte. Hon kan ju ha problem och svårt att få barn."

Sim

I morgon är det babysim igen. Och de som var redo skulle göra dyket sa Carlos. Jag är inte redo och kommer dissa dyket kursen igenom om det inte känns annorlunda vid senare tillfälle.

Klart slut.

Naturligt

Jag hör ett samtal mellan två mammor på Öppna Förskolan.

A: "Men du väntar en till!" (Tittade på den andra kvinnans mage.)

B: "Ja min son är ju bara ett år drygt men det är roligt. Det var verkligen inte planerat, men det blir inte jämt som man har tänkt i livet."

A: "Nej så är det ju. Jag har sett de där programmen på tv om ofrivillig barnlöshet. Att fertilteten sjunker så drastiskt när man blir äldre än 35."

B: "Ja jag såg också det. Men det här är helt naturligt fast jag är 39." (Klappade sig på magen.)

A: "Men har man en gång varit gravid så är det lättare andra gången hat jag hört. Att kroppen vet liksom. Måste vara jobbigt när det inte tar sig, svårt att slappna av."

Jag: "Men här var det helt onaturligt. I ett lab närmare bestämt och inte alls i bingen. Tretton gånger faktiskt tog det innan jag fick mina små. Och jag slappanade inte av ett dugg om ni undrar."

Nä jag sa inte det. Och man kan inte begära att folk som inte vet ska säga "spontan graviditet" istället för "naturlig graviditet" liksom "biologiskt barn" istället för "eget barn".

Altan

Jag hämtade Prinsen hos en kompis igår. En kompis som jag aldrig varit hos tidigare. Som bor med sina föräldrar i en stor flådig villa, med köksö och långa liggande fönster vid diskbänken. Med så högt i tak att det ekade. Med vitt och matchat, stilrent med piffiga detaljer. Med panoramafönster och jättestor altan. Och jag blev lite avis.

Varför är det inte stilrent hos mig? Matchat och snyggt. Varför har vi en soffa från IKEA som det är STORA HÅL i? Varför har vi fula tallrikar som vi köpte till ett nyår för fem spänn styck, låt säga 2004? Varför har vi fortfarande inga dörrkarmar i vissa rum så att man ser husets betong? Ingen tvättstuga så att det är huller om buller med kläder lite här och var. Ja listan kan göras lång.

Och sedan kom jag hem. Tittade mig omkring. Nej det är inte perfekt, inte alls. Men det gör inget och det säger något om de som bor här. Vi är inte perfekta och det måste inte se ut så heller. Vi rusar inte runt i inredningsaffärer så ofta. Jag städar inte ihjäl mig men gillar var sak på sin plats. Det får ligga leksaker framme i huset. Jag strävar efter ordning men det andra blir lite som det blir vissa gånger. Med soffan som vi kastar en filt över för att ignorera hålen. Vi resonerar så att Gittan är liten och kräks ibland. Med att dörrkarmarna kommer upp när tid finnes. Och tallrikarna har jag inget bra svar på. De liksom bara hänger kvar.

Jag satt en kväll och kollade på svt-play, på Mia Skäringers show. Se den! Så himla roligt och ärligt. Hon pratade om att de som har störst altaner pippar minst. Typ något sådant. Och jag fattade poängen. För om man springer för snabbt hinner man liksom inte med det andra. Och i våras när sambon byggde ny altan sa min fina killkompis O så här till mig: "Skit i att bygga ut altanen. Knulla på den ni redan har!" Och det är lite samma grej. Varför tro att gräset är grönare, att de in feta villan har bättre, att bara man får ett perfekt hem eller kropp eller det där jobbet...Då. Då jävlar ska jag leva rullan.

På gång?

Jag ammar inte så mycket längre men har ingen brådska med att sluta. Gittan är nio och en halv månad och tuttar när hon ska sova på kvällen och ibland på natten. Jag har inte fått tillbaka min mens. De senaste två dagarna har jag haft molande i äggstocks- livmodertrakten. Idag fick jag för mig att det var ägglossning då jag googlat och sett att man kan ha ägglossning innan mensen kommer tillbaka. Rafsade fram ett gammalt paket ÄL-test och kissade på stickan. Märkligt var laddat det är att kissa på en sticka förresten. Men nope. Ingen ÄL. Kan det vara mensen som är på gång mån tro?

Det positiva

Jag till mamma: Titta Sambon har tagit sånt där medel på kylen och frysen. Vad fint det blev!

Mamma: Men det är inte städat inne i kylen har jag sett.

Hur skulle det vara om man fokuserade på det positiva, så att säga?

Saknat

"Jag har alltid saknat henne, när hon inte fanns." Så sa Prinsen om Gittan idag när vi pratade om när Gittan föddes. Det fick mig att minnas hur gärna jag ville ha ett syskon till min son. Jag kommer ihåg att jag skrev i bloggen att "Jag vill ha ett syskon till Prinsen kanske ännu lite mer än jag själv vill ha ännu ett barn." Det låter lite konstigt beskrivet kan tyckas och jag håller nu efteråt med. Men jag ville så hemskt gärna ha ett till barn för min egen skull, och kanske ändå lite mer för Prinsens. För att ge honom ett syskon, göra honom till storebror, låta honom dela sin barndom med någon. Det låter kanske klichéaktigt, men jag kände mig nog aldrig hel till fullo innan Gittan kom. Innan vi hade två barn som jag så hett drömt om, som jag stångat mig blodig för. Innan jag visste att det var slut med IVF. För det hängde över mig, alla dessa försök och saknaden efter ännu en liten. Och ja älskade Prinsen. Mamma saknade också Gittan innan hon fanns. Och dig med. Jag är fulländad nu.

Vild

Idag grinar jag. För att min bebis är så vild och jag känner mig dålig.
Så här; Gittan har alltid varit väldigt aktiv. Jag kunde aldrig ha henne i bärsele, för redan när hon var några veckor började hon streta med huvudet. Hon ålade när hon var drygt fem månader och kröp när hon var sex. Ställde sig upp på fötterna mot saker när hon var sex och en halv månad. Det var då jag började kolla på hjälm. Men alla var för stora.

Gittan är väldigt framåt och aktiv, en pigg liten som är alert. Att sitta i vagnen eller på en filt en längre tid är inget för Gittan. Hon vill se, hon vill upptäcka. (Läs klättra och smaka på allt.) I famnen är hon oftast som en ål och i vagnen/bilbarnstolen vill hon bara vara när hon ska sova. Annars är det på golvet/marken som är roligast. Hon käkar på allt hon kommer över och det är nojigt med Prinsens småsaker.

Jag kollar Gittan hela tiden. Jag scannar huset på småsaker, är noga med att Prinsen har lego och dylikt på övervåningen. Jag sopar och dammsuger för att hon inte ska äta löv och annat skräp, tittar hela tiden vad som finns på golvet eller i soffan där hon nu kan sträcka sig upp. Jag håller mig vaken och vilar inte när Gittan är vaken på nätterna för en gång satt hon nästan på nattygsbordet. Jag försöker passa så att hon inte ska slå huvudet när hon reser sig upp, när hon kryper under bordet, under stolar eller när hon utmana sig själv och släpper taget där hon står. Men ändå händer det.

I går hände det igen. Hon ramlade. Det var på Öppna Förskolan och en mamma hade innan sagt till mig. "Jag vågar inte släppa stolen här för Gittan står och håller i den. Tänk om stolen ramlar." Jag som är van att hon står mot stolar hemma tyckte att stolen verkade stabil och sa det. Var på stolen välte och Gittan ramlade på hårt golv. Jag tröstade och hon slutade gråta snabbt och blev lite röd på bakhuvudet, men det lade sig efter en liten stund. Jag kände mig gråtfärdig och asdålig.

Det kan hända saker och risken är större när man har en snabb och vild bebis som jag. Jag vet det. Jag passar henne allt jag kan, men ändå händer det att hon ramlar. Eller att hon krockar med dörrposten. Eller knockar ihop med Prinsen. Eller som idag, när jag sparkade boll (mjuk) inne med Prinsen och hon kröp bakom mig så att jag nästan snubblade på henne.

Hur svårt kan det vara? Att passa en bebis? Men detta är en snabb. En underbar och fantastisk men en turbo. Som är överallt mest hela tiden. Det gör att jag måste vara skärpt hela tiden, natt som dag.

Idag ringde jag till B på Bvc. Talade om att jag är orolig för Gittan, att hon slår huvudet ibland. B menade att det inte är någon fara när det är som nu. Att Gittan inte får bulor eller verkar påverkad, utan slutar gråta snabbt. Att vissa bebisar är vilda men att de lär sig att hantera det, att ducka och balansera. B sa att man kan skaffa en hjälm, men att Gittan inte bör ha den för ofta för hon behöver öva utan. Att hjälmen kanske är bäst för min skull. Hon sa också att jag gör mitt bästa och det var skönt att höra. För det gör jag. Och ändå känner jag mig så himla dålig som idag.

Om inte

Jag pratar med en vän som är ofrivilligt barnlös.

Jag: Nu hoppas vi ju verkligen på att det sjätte IVF-försöket fungerar, men om inte? Har ni pratat om adoption?

L: Ja och jag har kommit fram till att jag inte vill. Även fast min kusins barn är adopterat och hon är ju så gullig, så nej. Min man tycker lika där.

Jag: Så ni ska inte ställa er i en adoptionskö utifall att...?

L: Näe, det blir nog inte så.

Så pratar vi inte så mycket mer om saken. Men jag tänker en massa. På att jag själv absolut skulle adoptera istället för att vara barnlös. Under det mest svarta, när jag trodde att jag aldrig skulle bli biologisk mamma tänkte jag på ett barn med klotrunda bruna ögon och kolsvarta ögonfransar. På ett barn vi skulle hämta med flygplan. Det blev en tröst och jag sket i att sambon inte tyckte lika. För att tänka på det adopterade barnet gav mig tröst, som att det visst skulle gå att bli förälder på något vis.

Jag är lyckligt lottad, jag vet. Jag har två barn. Vem är jag att tycka? Men jag har tampats med tankar, sådana som "hoppsan-gravida" slipper. Jag har varit där, som ni vet. Och jag respekterar att människor tänker olika. Är olika. Men jag hoppas så att hon inte ändrar sig. Står kvar på perrongen när tåget har gått. När det inte finns någon återvändo. Om det nu blir så att IVF inte går vägen för dem. Och jag tycker också att det skulle vara så sorgligt om hon inte blir mamma. Min fantasifulla, spontana vän. Som gillar barn så mycket. Men det säger jag inte, utan jag fortsätter bara att hålla mina tummar hårt.

Dagmamman J

Jag träffar en kvinna på Öppna Förskolan.
"Åh hur är det med dagmamma? Mina små ska börja hos J om en månad! Hur är hon?"
"Jag har inte J utan B, men det är en annan grej med dagmamma än med förskola. Det är två olika verksamheter och jag kan se fördelar med båda" svarar jag.
För jag kan inte säga vad jag tycker, att J inte alls har den barnsyn jag anser att man ska ha när man arbetar med barn. För andra kanske gillar J:s stil och jag kan inte sprida ut saker på stan om henne.Det går bara inte att säga sanningen. Min sanning.

Jag pratade inte med J den där gången, med det där om Gittans storkbett. Tyvärr ska jag tillägga.
"Du kan inte uppfostra kärringar Anna-Bell" sa min mamma när jag talade om att jag skulle ringa upp. "Du har ringt henne vid ett tidigare tillfälle och det räcker. Strunta i henne. Sluta bara att bråka."

Bråkig. Är det jag? Så jag taggade ner också för jag tyckte att det gått för många dagar sedan händelsen. Men jag tycker ändå inte att jag överreagerade. Man säger inte så som J gjorde. Punkt. Och nästa gång någon kommentar från J kommer är jag beredd. Då brinner jag av på direkten, jag lovar.

Långt inne

Jag ska tala om för min mamma att vi har gjort IVF, att det var så våra barn kom till. Inte för att jag känner mig tvungen, utan för att jag vill. Nästa vecka, tänker jag, då ska jag tala om. På torsdag. Jag formulerar det i huvudet och torsdagen kommer. Men nej. Det blir inget sagt. För det sitter så långt inne. Bara för att jag inget sagt på så många år.

Bland kubbar och löjtnanshjärtan

Till farmor:

Igår var det precis fem år sedan du dog. Det var på sommaren du började ge bort dina saker. Talade om att de inte gick att ha med på kyrkogården. Du skrev brev till bebisen i min mage och jag tror att du hade bestämt dig för att du inte ville mer.

Hösten kom och du hann träffa Prinsen två gånger innan du dog. Det finns kort på ert möte, ett foto på Prinsen, dig och syrran. Jag önskar att det var jag som höll i Prinsen på det där kortet tillsammans med dig. Men det säger kanske något om verkligheten, att min syster tar plats och jag tar ett steg tillbaka just därför.

Jag minns sista gången vi sågs. Det var på sjukhuset och du hade en väsande syrgas i näsan. Du verkade som i en annan värld, du viftade med armarna och skrattade på ett sätt som inte var ditt. Du såg så liten ut där du låg och ärret i pannan från bilolyckan på 80-talet var blåare än vanligt. Det är inte så jag minns dig egentligen, som där på sjukhuset. När jag tänker på dig farmor, minns jag när jag var liten. När vi bakade gifflar, att man alltid fick glass från källaren. Jag minns lukten och hur glassboxen såg ut, att man öppnade den ovanifrån. Jag kommer ihåg hur du hämtade hängmattan från vinden till mig om somrarna, att jag gungade i den medan du satt i hammocken och drack kaffe. När jag tänker på dig minns jag alla garnbollar vi gjorde, alla fina tröjor du stickade till mig. Hur din hemkokta citronsaft smakade och dina härliga vaniljhjärtan, att du ofta bakade kubbar.

Vi plockade blommor i din trädgård och du tyckte aldrig att de var finast där de stod. Fina buketter som jag tog med mig hem. Kommer jag någonsin mer kunna se löjtnanshjärtan utan att tänka på dig? Nej, men det är nog meningen så. Du läste ofta för mig och vi tog fram de gamla böckerna från 50-talet. Jag älskade böckerna då och jag gör det också nu. Tack för att jag fick dem, jag vårdar dem ömt.

Jag saknar dig ibland. Tänker på att det är sorgligt att Prinsen och Gittan inte får ha dig i sitt liv, på att du aldrig hann få se min lilla dotter. Men vet du, att båda mina barn påminner mig och dig ibland. Det är någon speciell min de gör. Och då blir jag varm inombords och ler för mig själv. Och kanske att du ser det i din himmel, hur fina mina små är och att vi mår bra. Kanske att du ser det ovanifrån, bland kubbar och löjtnanshjärtan.

Öppna förskolan

Öppna förskolan idag med både Prinsen och Gittan. Jag stod och plockade åt mig lite fika när Prinsen kom emot mig. Han grät och var helt förkrossad. Efter att ha lugnat honom lite fick jag veta att det var två andra barn (flickor fem år) som hade sagt att han inte fick vara med och leka. "Du får inte vara med för det får bara tjejer." Så hade den ena slagit på honom (men det fick jag veta först hemma tyvärr.)Den ena pappan kom fram till mig och sa att han hade talat med sin dotter. Den andra pappan såg jag inte till alls. Jag tog Prinsen i handen och stolpade in till målarrummet där flickorna var. Tyvärr visste jag då bara om den ena och jag gick fram till henne. "Lisa är det du som har gjort något dumt så att Prinsen blev ledsen? Vad hände?" Hon bara tittade på mig och sa att "Bara tjejer fick vara med!" "Man kan leka allihop" sa jag "både killar och tjejer. Sedan lämnade vi målarrummet, Prinsen och jag.

Reflektioner:

- Folk glor när man säger till andras barn.
- Det är omöjligt att hinna se allt, men jag hoppas att även den andra tjejen fick veta att man kan leka över könen.
- Jag blir en lejonmamma när andra barn är taskiga mot mitt barn.

Favvo

Gittans bästa just nu: Att käka på skor.

Parkera ungen utanför?

"Det pågår en sjuk diskussion i mammakretsar. Diskussionen huruvida det är ok att parkera sin vagn med sovande bebis utanför kaféet/butiken när man går in på snabbt ärende. Vissa sjukligt paranoida (läs Malin Wollin och en massa andra) tycker inte att det under några omständigheter är ok. Ungen ska tas med in. Annars kommer man som mor aldrig att kunna förlåta sig själv den dagen ungen i sin vagn blir typ påkörd av en bil som råkat köra upp på trottoaren. Eller den dagen då nån galning råkar ha vägarna förbi och kidnappar ungen."

Ja detta ovan har naturligtvis inte jag skrivit, utan Sanna Lundell. Ok, så hon skulle lämna sin sovande bebis i vagnen utanför affären. Exakt vilken affär är det vi pratar om? Kan se en viss skillnad mellan ICA på Utö och Daglivs vid Fridhemsplan. Om jag säger så.

Drömmen om ett barn

I kväll kollar jag på "Drömmen om ett barn" klockan åtta på trean. Detta eftersom jag förmodligen kommer att känna igen mig väldigt mycket. Det kanske skulle vara något att skriva i min status på Facebook, jag som ännu inte kommit ut helt ur garderoben.

Under ytan

Jag har aldrig trott att babysim är min grej. Är liksom inte så förtjust i varken vatten eller simhallar. Jag tycker om att vara ute på sjön, att sitta på en brygga i solen. Men jag är inget vattendjur. Har aldrig förstått skönheten med att dyka med skallen före eller göra kullerbyttor under ytan. Jag simmar gärna några längder eller svalkar mig när det är varmt. Det är på den nivån.

Men. För ett tag sedan var det en tjej som jag har börjat hänga en del med, H, som undrade om jag skulle med på babysim. "Kanske" sa jag. "Får jag tänka på det?" Så kom jag fram till att jag skulle ge de en chans. Trots att jag inte är förtjust i varken simhallar eller vattenövningar. För att inte vara sån nejsägare.

Vi var där idag, Gittan och jag med H och hennes bebis. Gittan gillade att ligga på mage i vattnet och försöka fånga de olika leksakerna som flöt omkring. Att ligga på rygg var inte alls kul, men det är det ju heller inte på land. Babysiminstruktören hette Carlos, var ca 30 år och hade en våtdräkt som var alldeles för trång i grenen. Om jag säger så.

Denna allra första simgång gick ut på att som vuxen lära sig olika sätt att hålla sitt barn på, i vattnet. Det var fyra olika bebisar i den varma bassängen och Gittan var äldst. Vi fick låna en varsin simring och Carlos sa att vi skulle släppa taget om bebisarna. Det kändes inte alls ok för mig, att låta Gittan sitta och vippa i en simring, för vidare stabilt satt hon inte. Min lilla loppa är liten och vild och höll både på att tippa fram och glida ur. Carlos kom fram till mig och visade och tyckte nog att jag var tramsig.

Carlos talade om att nästa gång ska vi hälla vatten på barnets huvud och sedan hålla dem under vattenytan. Och jag drog öronen åt mig. Min instinkt är att ta hand om mitt lilla barn på bästa sätt. Att köra ner henne under vattnet känns inte naturligt. Inte för mig. Jag såg att även en annan mammma grimaserade.

Näe jag vet ännu inte om babysim är min grej. Även om det kanske är Gittans. För hon såg nöjd och glad ut hela tiden och grät inte en enda gång, varken i bassängen eller i omklädningsrummet. Men tycker inte jag (eller Gittan) att det känns ok men nästa moment så bangar vi det. Jag är vuxen. Jag är Gittans mamma. Jag bestämmer det och gör som jag vill. För om jag inte vill köra henne under ytan så kan ingen badinstuktör tvinga mig. Det är ju liksom inte som när man tar körkort, att gör man inte halkbanan så får man inget körkort.

Säck

Varför föddes jag med katastroftankar, dödsångest och nojor? Näe, det skulle ingen veta som inte känner mig väl. Som inte har hört mig berätta. Hur jag får lägga locket på när det ilar som värst i bröstkorgen, tänka på något annat eller prata om det för att sedan må lite bättre. En stund.

Jag har aldrig tagit några tabletter mor ångest eller sömnsvårigheter. Jag lägger mig på kudden och somnar, men kan vakna av ett ryck. Med en tanke att jag ska dö. Att alla ska dö. Mina nära och andra också. Då tror jag att jag ska kvävas.

Jag har en del kompisar som är likadana. En del käkar piller mot det, andra pratar med någon. "Kör man KBT ska man utsätta sig själv för det jobbiga" sa en kompis till mig här om dagen. Men hur många artiklar ska jag läsa? Om unga människor som gått bort vid tidig ålder. Av fruktansvärda olyckor eller sjukdomar. Eller ännu värre, barn. Är det något att utsätta sig själv för? När man vet att man mår skit av att läsa. Min strategi är att riva ut sidorna, att kasta den i papperskorgen och sedan läsa det roliga och det som är bra istället.

Nej jag är nog inte så ovanlig, även om det kanske låter här som att jag är galen. Ja det kunde vara bra att prata med någon. Ja jag kan avundas folk som är så jävla okomplicerade och bara "Äh man kan inte hålla på att noja för saker. Och döden, den är lika naturlig som att man föds." Men alla har väl sitt att tänka på och sitt sätt att tro och vara. Så det är klart. Men vissa dagar känner jag bara att jag vill ta all oro, alla nojor, ångest och katastroftankar och lägga ner i en stor säck. Bara proppa säcken full och sedan släpa in den i bilen för att sedan köra till stan, stanna vid Västerbron och kasta ner den över räcket. Hej då säcken, sjunk till botten. För jag behöver inte dessa grejer. Inte så himla mycket av dem i alla fall.

Barn till varje pris?

Kollade åter på programmet, Barn till varje pris, igår.

FC skriver så här på sin blogg (http://fertilitychallenged.wordpress.com) :

Så, hur är det med dig? Om du fick chansen – vad skulle du vilja berätta om ditt psykiska mående för din klinik? Har du fått den hjälp du behöver? Eller har hjälpen bara inriktats mot det medicinska? Har du själv sökt den hjälpen? Du, som fick barn – kom någon ihåg att möta den kris du levt med i efterhand? Du, som inte fick barn – hjälpte din klinik dig vidare? Har ni fått vakna ur mardrömmen? Och du som fortfarande lever mardrömmen – varifrån får du ditt stöd? Har du kraft nog att fråga och veta vad du ska fråga efter?.

Ja hur är det med mig? Vi fick ju barn till slut. Efter att ha besökt tre kliniker (varav två privata) och gjort sammanlagt 13 behandlingar, fick vi våra två efterlängtade. Kanske att det hade varit bra att prata med någon under resans gång, jag gjorde aldrig det. Trots att vi misslyckades en massa gånger, trots att sambon och jag oftast inte var i samma fas utan tyckte olika, trots att vi fick flera tidiga missfall. Trots att jag kände avund, missunsamhet och ilska. Ledsenhet, utanförskap och sorg. Så gjorde jag inte det, pratade med någon. Jag vet inte varför egentligen. Tänkte att det enda i hela världen som kan få mig att må bättre är ett barn.

På en av de tre klinikerna pratade en läkare om att de hade en kurator. Det var efter det allra första misslyckade försöket. Kanske skulle det vara bra om man parallellt med behandlingarna fick samtalsterapi. Det tycker jag trots att jag själv aldrig pratade med någon. Hade jag blivit erbjuden det som ett led i behandlingen hade jag tackat ja. Jag tror också att det är bra att ge stöd åt paret, om det är två männsikor som tillsammans går igenom behandlingar. För det vet ju alla som lever som par, att barnlöshet sliter i en relation.

Det är ingen som har mött min barnlöshet nu i efterhand. Jag grät på BB, när jag var ensam med Gittan och sambon var hemma med Prinsen. För att jag var hormonell, men också för att jag var så överväldigad att det äntligen hade fungerat. Att hon var hos oss. Jag grät på BVC, kunde inte sluta, utan stortjöt hysteriskt med de två sjuksyrrorna tills de bad mig förklara varför jag var så ledsen. Jag var inte ledsen. Bara hormonell och lycklig över att ha fått en syster till Prinsen. Men jag kunde inte sätta ord på det, så jag bara grät. Hon kom till på åttonde syskonförsöket, Gittan. Det var aldrig självklart. Jag grät för det, över den enorma tacksamheten.

Jag minns det så väl. Hur vi kämpade, hur jag våndades. Känslan av utanförskap, rädslan för att aldrig bli mamma. Maktlösheten och skräcken. Tomheten och sorgen. Det kommer alltid att finnas med, har blivit en del av mig, formar mig som förälder. Men jag har funnit ro, fått mina två, lever min dröm. Det tackar jag min lyckliga stjärna för varje dag, amen. Men jag kommer aldrig att glömma.

Manlig röst?

Det ringer på hemtelefonen och jag svarar.

Jag: "Anna-Bell."

Rösten i andra änden: "Det är från bredbandsbolaget här."

Jag: "Jaha, ok."

Rösten: "Är det Calle (sambon) jag talar med?"

Jag: Näe."

Rösten "Men då återkomer jag. Hej."

Inte för att vi pratade så speciell länge. Men han tyckte visst att min röst låter manlig.

Samtal

Prinsen till mig här om dagen: "Är du kär i pappa?"

Jag: "Ja det är jag. Även fast jag ibland blir irriterad på honom så är jag det."

Prinsen: "Vem tyckte du om allra mest innan Gittan och jag kom?"

Jag: "Det var pappa, man jag tycker andra också. Man kan tycka om på olika sätt."

Prinsen: "Var pappa också ute och dansade?"

Jag: "När då menar du?"

Prinsen: "När ni träffades."

Jag: "Näe, han skulle dricka en öl med B (sambons kompis).

Prinsen: "Jaha."