Skitlunch!

Vet ni hur rädd man blir då man är och äter lunch med några andra mammor, då en av dessa tjejer sätter en kaffekopp för nära ens barn. Då man vänder på huvudet och ser hur barnet stoppar ner hela handen i kaffekoppen. HELA handen i kaffet som är svart och just hällts upp från kaffekannan.

Jätterädd!!

Detta hände förra veckan då Prinsen och jag var på Söder med två andra mammor och deras barn. Det hela gick så snabbt för han är snabb min son. Han är inte sävlig. Han är en upptäckare. Pang så var handen i koppen innan jag ens hade noterat att hon hade ställt ner den.

Upp med Prinsen ur stolen. Han skrek och det ekade i Söderhallarna. Jag blev alldeles kallsvettig och sa till de andra tjejerna "Hjälp mig någon!" var på en av dem hämtade ett glas med kallvatten. Ner med handen i glaset samtidigt som jag vyssade och klappade. Livrädd att hans hand skulle vara skrovlig och full av blåsor. HELA handen i kaffet. SVART kaffe från kannan!

Han var så ledsen min prins. Bränd på handen och säkert rädd för att vi blev så rädda. Folk satt och skulle äta lunch och jag grät. Med min lilla son på armen. Gick iväg en bit där vi kunde sitta ostört, jag och Prinsen. Han fick amma och jag lugnade ner både honom och mig själv. Kunde titta på handen och jag såg inga blåsor. Tackolov. Åh så fruktansvärt skönt.

Gick tillbaka till de andra och hon som ställt fram kaffekoppen var ledsen så klart. Sådant som kan hända. Men klantigt och onödigt. Det förstod hon. Klart jag inget sa.

Innan kaffeincidenten hände hade jag beställt en smörgås, en grillad macka med ost och skinka på. "Det är väl inga nötter i?" undrade jag. "Jag tål inte nötter". Det skulle vara nötfritt sa han bakom disken. Så efter det där med kaffet gick vi ju tillbaka till bordet. Där låg mackan, kall och lite svampig. Men man måste ju äta så jag tog ett bett. Smakade det inte konstigt? När de andra inte såg spottade jag ut mackan i en servett. (Hade de sett det så hade de väl trott att jag var helt galen). Jag öppnade mackan och fick se något grönt där. Gick till killen bakom disken igen. "Är det pesto i mackan?" frågade jag. "Ja det är pesto!" sa han och flinade. "Men jag skulle ju inte ha några nötter" sa jag. "Gillar du inte pesto?" undrade han. "Jag skulle inte ha några nötter. Jag tål inte nötter. Det är nötter i pesto!" "Är det nötter i pesto?"

Jävla nöt! (Fyndigt i sammanhanget...) Hade jag inte varit så slut efter det där med kaffet på Prinsens hand så hade jag nog freakat totalt. Jag tål inte nötter. Min hals kan svullna igen av nötter. Min tunga kan bli tjock. Jag kan behöva ta adrenalinsprutan som ligger i skötväskan eller ta en ambulans till sjukhuset. "Gillar du inte pesto?" frågar han bara. Det är hans jäkla ansvar att se till att jag kan äta maten om han innan lovat det! Jag betalade för det!

En skitlunch blev det. Prinsen brände handen och jag fick en macka med nötter i. Men jag är ändå hyfstat nöjd med tanke på hur illa det skulle kunna ha gått. Det värsta hade varit om Prinsen hade fått brännskador på handen, blåsor och bortfläkt hud, och om jag hade fått en allergichock med igensvullen hals. Nu blev det inte så. Lyckligtvis. Tacksam för det!

Kåvepenin är inte poppis

Prinsen är sjuk och det är jobbigt. Han har öroninflammation och måste äta penicillin. Han ska ta kåvepenin två gånger om dagen i fem dagar och han hatar det. Förstår honom. Det smakar asäckligt och det blir en kamp. Han gråter och jag med. Vet inte hur jag ska göra. Det går inte att ge penicillin då bebisen kniper igen munnen, vrider bort huvudet och vevar med armarna. Håller jag i honom känns det som ett övergrepp eftersom han avskyr det. Prinsen vet ju inte att mamma tvångshåller i och plågar i den otäcka vätskan för att han är knallröd i båda öronen. Sedan spottar Prinsen, ryser och nästan kräks. Och jag gråter igen. För att Prinsen mår dåligt. För att jag är en blödig mamma.


Idag blandade jag i halva dosen i gröten tillsammans med katrinplommonpuré. Det gick bra. Resten av dosen fick jag in i munnen med hjälp av en spruta. "Skönt" tänkte jag. "Ännu en gång avklarad". Så efter en kvart hostade Prinsen tills han började kaskadkräkas. Han har en otäck slemhosta och är snuvig. Upp med allt. All gröt och all medicin hamnade i en blöt pöl i sängen.

Har ringt till sjukvårdrådgivningen (för femtielfte gången) och frågat om jag bör ge Prinsen en ny dos. Hon tyckte det med sa också att han bör få en annan medicin eftersom han ogillar denna så mycket. Läkaren som vi var hos igår skulle ringa upp. Hoppas på en god och effektiv medicin. Kanske som smakar banan eller mango. Det skulle nog falla Prinsen i smaken.

Öroninflammation. Igen.

Efter att ha lyssnat på Prinsens otäcka hosta i natt och gett alvedon för febern tog vi oss till vårdcentralen i morse. Öroninflammation igen. Nu väntar en kur med penicillin. Stackars stackars Prinsen. Han tycker att det är så äckligt. Glad ändå att det finns effektiv medicin. Så klart. Är det så att vår prins är ett så kallat öronbarn?!

Prinsen som inte ville sova

Prinsen är nu inne i en period när han har svårt att komma till ro. Ute i vagnen är det nästan helt omöjligt. Han skriker och är missnöjd och verkar livrädd att somna. Man kan ju missa något. Många gånger slutar det med att jag inte vet vad jag ska ta mig till och tar upp bärselen för att han ska sluta skrika. Det är rätt tungt med nio kilo men vad att göra då ens bebis vägrar sitta i vagnen. På magen är han nöjd, sitter och tittar och jag inbillar mig att jag blir stark i ryggen. Som tur är snålade inte sambon då han köpte babybjörnen utan satsade på den som har en ergonomisk ryggplatta.

Hemma kan det också vara svårt att komma till ro. Prinsen vill tutta. Ofta och mycket. Som nu i morse. Prinsen vaknade klockan sju och vid nio var det dax att sova igen. Klockan halv tio sov han i sängen men vaknade då jag reste mig upp. Klarvaken. Klockan är nu snart halv elva och vem ligger och glad i hågen och leker på golvet? Prinsen!

Det känns som att nästan hela mina dagar går åt till att få honom att sova. I bilen, i vagnen och hemma. Igår tog det en timme innan han somnade här hemma och sedan vaknade han flera gånger under kvällen och natten. Och det är bara jag som duger. Sambon ligger i soffan medan jag sjunger vaggvisor.

Många gånger verkar det som att Prinsen försöker sätta rekord i antal timmar att vara vaken.

Det verkar som att det är någonting som har med separation att göra. Igen eller fortfarande. Läste någonstans att man inte ska ha alltför stora projekt då man har en stor förändringar på gång. Vi ska ju flytta om ett par veckor. Men då vi har kommit på plats i det nya huset är det dessa projekt som ska tas i tu med:

-Måste fixa nya läggningsrutiner så att inte sömnen förknippas med tutte. (Nej ännu har vi inte gjort det)

- Måste introducera spjälsängen. Igen.

- Prinsen ska få börja äta mer av min och sambons mat.

Nu verkar den lilla sömnstrejkaren trött. Bäst att passa på och ta tillfället i akt och testa att lägga honom igen. Klart slut.

Prinsen 40 veckor

I dag är Prinsen 40 veckor. Eftersom han föddes på beräknat datum betyder det att han har varit lika länge utanför min mage som där i. Jag var vaken tidigt i morse, det klockslag då Prinsen kom till oss.Blev nostalgisk. Så klart. Denna bild är tagen i vecka 35.

Jag vågar inte längre

Förr var jag en sådan som sa till. På bussen. I allmänhet. Om någon hade en okopplad hund eller rökte på tunnelbanan. Inte en polis men en medmänniska som ville påverka. Göra klimatet bättre. Bry sig. Jag säger inte till nu mer. Jag vågar inte. Tror att de kan hoppa på mig eller ännu värre Prinsen. Jag har barn och jag är sårbar.

Igår var det en snubbe på bussen som verkade konstig. Han pratade högt och med alla utan att lukta sprit. Han hoppade som värsta basketspelaren och slog på den där luckan i taket för att det var varmt. Han ville ha luft och luckan gick upp då han hoppade och slog med all kraft. Så satte han sig bakom oss. Självklart. Och började prata en massa. Prinsen som satt i mitt knä var intresserad av honom och lutade sig åt hans håll. Vilken respons Prinsen fick. Snubben pratade och pratade med Prinsen men av min bedömning verkade han rätt snäll, snubben. Bara lite konstig.

Jag vill inte vara trångsinnt. Jag vill vara öppen. Men om någon faller utanför ramarna som denna människa gjorde vill jag kolla läget lite. Jag har lätt för att möta människor som är handikappade eller utvecklingsstörda. Det som skrämmer mig är när folk tenderar till att bli aggressiva, då man kan misstänka att de är påtända. Då blir det läskigt. Jag såg en kille en gång som fick abstinens på pendeln, som var på väg att klättra på väggarna, som rev sig själv. Då blev jag rädd. Jag vill inte möta någon järnspettsman eller andra galningar som man läser om i tidningarna.

Denna snubbe, han som hoppade som en basketspelare, var nog rätt oförarglig. Han bara babblade en massa om alla tänkbaka saker med varenda människa som råkade titta på honom. Han bara hoppade och slog på luckan i taket och därmed var han utanför normen. Han var nog rätt snäll. Men hade han blivit aggressiv eller hade han tänt en cigg så hade inte jag sagt till i alla fall. Inte nu mer. Jag hade snabbt satt Prinsen i vagnen, hoppat av vid närmsta busshållsplats och väntat på nästa buss. För jag säger inte till längre. Jag vågar inte.

Det hände inget mer denna gång. Snubben hoppade av innan mig och Prinsen. Han vände sig om innan han steg av, tittade på mig. "Ha en trevlig dag! sa han och log. "Det samma" sa jag.

Glidardag

Prinsen vaknade klockan sex i morse. Vi gick upp och lekte och efter åtta någongång var han trött igen. Jag lade mig med honom och i stället för att gå upp och fixa mig själv och hemmet som vanligt så somnade jag om. Prinsen och jag somnade klockan halv nio och vaknade...halv tolv! Helt galet länge sov både han och jag.

Då jag vaknade hade jag fått sms från en tjej i föräldragruppen som jag hänger med. Hon skulle ha några kompisar på lunch hemma men alla hade blivit sjuka. "Vill du komma och äta?" undrade hon. "Jag har en massa pastasallad här hemma!" Klart jag ville.

På eftermiddagen var Prinsen, sambon och jag bjudna på middag hos en kompis. Smarrig pasta med sorbet till efterrätt.

Slapp åka buss hem, eftersom sambon hade kommit hem från jobbet med bilen. Sovmorgon. Ingen matlagning. Soligt väder. Glidardag.

Jag har mött granntanten

Japp. Granntanten på 92 år. Hon med brevet som skulle rekommenderas Brevet som jag tabbade mig med och skickade det med vanlig post. Granntanten som jag var tjenis med men som sedan surnade ur. Den grannen har jag mött här om dagen. För första gången efter brevhändelsen.

Jag kom ut ur porten med Prinsen i vagnen då jag fick syn på henne. Hon kom gående mot mig, höll armkrok med hemhjälpen. "Hej" sa jag och log då hon var nära. "Hej" sa hon och nickade med huvudet. Sedan gick hon vidare. Pratade inte mer med mig. Tittade inte på Prinsen. Hon är sur. Fortfarande. Fetsur på mig är hon.

Förlossningsnostalgi och Prinsen nio månader

Nästa vecka är det nio månader sedan Prinsen kom till oss. Nio månader. Ofta tänker jag tillbaka på förlossningen. Jag tänker nostalgiskt på vilket café vi var på samma dag vi åkte in till sjukhuset, på hur vi två satte oss i bilen och lämnade hemmet för att nästa gång vi kom in i lägenheten vara tre. Det är häftigt att tänka på.

Jag tänker på vilka människor som var på förlossningen; på den morska barnmorskan som fick mig att ta till krafter jag inte trodde fanns, på barnmorskan Totte som hjälpte mig att få ut Prinsen genom att hänga på min mage, på den gulliga undersköterskan som strök mig över håret i allt töcken.

Jag blir allvarlig då jag tänker på hur rädd jag var de första 20 minuterna då Prinsen hade kommit ut. Då jag låg där ensam och vimsig i huvudet och undrade vad som hänt. Då jag inte visste någonting. Livrädd och svamlandes.

Jag tänker på när moderkakan kom ut. Barnmorskan höll upp den, sa att den var fin, att den liknade ett hjärta. Jag minns att jag tänkte att "Jag har älskat mitt pyre i magen så mycket att det mesta förmodligen är hjärtformat där inne". Troligtvis var det så.

Jag blir lycklig då jag tänker på hur jag låg på uppvaket efter operationen. Då jag vaknade under det stora fönstret och fick syn på en klarblå himmel med fluffiga moln och att sedan sambon kom med Prinsen i famnen. Jag har ingen tidigare klar bild av det första mötet med Prinsen. Det är detta som är mitt första starka minne. Det var så skönt att få se honom, hålla honom. Blir så gråtmild då jag tänker på det. Så bubblande glad blir jag då jag tänker på det, för det var då jag verkligen förstod att jag blivit mamma, att han äntligen hade kommit till oss. Finaste. Prisnosing. Min älskling. Mitt allt på jorden. Nio månader sedan.

Fredagsmys

Prinsen körde stora racet på golvet i går kväll då han var fullkomligt vild och jagade olika leksaker med skohornet. Sambon och jag satt på första parkett i soffan och skrattade åt honom.
Sambon hade gjort god mat, han är en bra kock min käresta. Lax med chevréostcreme, grönsaker och färskpotatis. Jag åt i soffan och fortsatte att titta på Prinsen. Sambon satt i köket med Com Hem i örat. Det kan vara så här. Det blir lite hur som helst. Måltiden kan intagas i stort sett vilket rum som helst men jag stör mig inte på det. Ibland äter man lugnt i köket och samtalar. Ibland tittar man på världens sötaste pojke som kör race på golvet med skohornet i högsta hugg.

Klockan 21.00 somnade Prinsen, två timmar senare än vanligt. Han hade haft en uppesittarkväll. Vad att göra då prinsen är pigg och glad? Gillar rutiner men det funkar inte att följa dem slaviskt. Inte hos oss.

Däckade sedan i soffan med en hyrd dvd-film. Kan varmt rekommendera The holiday. En romantisk komedi med Jude Law. En feel-good-film som man låg och smålog när man såg. Lyckades faktiskt hålla mig vaken hela filmen för en gångs skull och stapplade in till sovrummet vid 23.30 för att krascha med huvudet i kuddhögen.

Tre veckor kvar

Ja i morgon är det tre veckor kvar tills flyttlasset går. Tre veckor kvar tills vi lämnar lägenheten i utkanten av stan och flyttar in i det vita huset i förorten. Jag längtar och jag har separationsångest. Känner separation för att lämna det gamla och invanda. Att hitta överallt, veta var närmaste postlåda och kvällsöppna affär är. Finns det kvällsöppna affärer i förorten förresten? Separation för att jag har lärt känna tjejer i närheten som har barn i samma ålder som Prinsen, där jag bara kan knacka på om jag vill. Tänk om det inte finns någon vettig människa att hänga mer där borta där vi ska bo. Känner nostalgi över det som har hänt i vår lägenhet, allra helst då jag tänker på allt som har med Prinsen att göra. Det var inne i det lilla badrummet som jag gjorde graviditetstestet, det var hit vi åkte då vi lämnade BB då Prinsen var nyfödd Ja separation och nostalgi.

Men jag längtar också. Efter att göra om i det mysiga huset, gå med sambon i inredningsaffärer, fixa till Prinsens rum. Längtar efter att sitta på tomten på en filt under ett parasoll tillsammans med Prinsen. Jag tänker på att grilla. Grilla grilla grilla. Det ska vi göra hela sommaren lång. Jag längtar efter tvättmaskinen också. Det finns en sådan i badrummet där så klart. I kväll då jag sprang upp och ner med proppfulla tvättpåsar i händerna längtade jag efter den maskinen.

Det ska bli spännande. Kul att se vad området i förorten har att erbjuda. Just nu känns det overkligt för vi har inte börjat packa än. Men det är snart. Tre veckor kvar bara.

Osams om en struts

Jag har städat på vinden eftersom vi ska flytta om några veckor. Jag hittade en hel massa roliga saker som väckte minnen till liv. Bland annat en hel kasse med gamla kassettband. Lägligt nog hade Prinsen några dagar tidigare fått en bandspelare för både CD och kassettband av sin mormor. Kultigt. Sambon undrade vad jag höll på med en dag då han kom hem och jag stod i vardagsrummet och dansade till lambada med Prinsen på armen.

Jag hittade också en gammal sparbössa där på vinden. En struts med ett gult ägg. Lyfter man den i halsen så kan man stoppa i pengar ner i ägget. Fick den av någon kompis på 90-talet. Jag tog med strutsen ner i lägenheten. "Kolla vilken sparbössa. Behövde inte du en sparbössa förresten?" sa jag till sambon. Han stirrade med stora ögon. "Du skämtar! Vilken ful! Släng den!" "Slänga" sa jag. "Ska jag slänga den? Men den är ju inte trasig på något sätt". "Men Anna-Bell den är skitful. Du tar inte med den till huset i förorten!" "Inte?" "Men har du saknat den de senaste tio åren?" undrade sambon. "Nje. Det är klart jag inte har" svarade jag.

Så fortsatte en diskussion om huruvida strutsen skulle med eller inte. Egentligen tycker jag också att den är ful men det var liksom som att där fanns någon slags hat-kärlek. Men att ställa fram strutsen i något av rummen i det nya huset? Nej det skulle aldrig hända. Sambon var nästan sur på riktigt och predikade om hur mycket skräp han burit med sig när vi flyttade till detta hem. "...ett gammalt bort, en trasig gungstol, halva din mormors hem..."Sant! Själv satt jag bara och försökte hålla mig för skratt eftersom jag tyckte att situationen blev komisk.

Nej. Jag behöver ingen struts. Det gör jag inte. Han är hel strutsen men han fyller inte sin funktion eftersom han skulle ligga i en låda i ett förråd. Från en låda till en annan låda, ett gammalt förråd och sedan ett nytt,liksom. Tog därför beslutet att strutsen ska få en ny ägare (om någon vill ha honom). Om några veckor ska jag stå på en loppis med mitt gamla bråte. Det ska bli spännande att se om det är någon som vill ha en gammal sparbössa från 90-talet som ser ut som en struts som just poppat upp ur ett gult ägg.

Könskvotering på dagisnivå

Mötte grannen här om dagen. Han hade varit med sin dotter, 15 månader, och besökt en förskola i området. Det är ett föräldrakoperativ med 14 barn på 4 personal. Hemlagad mat. Engagerade föräldrar. Enligt grannen. "De tyckte att vår dotter passade in i profilen. De söker en tjej i hennes ålder" sa han. "Passade in?" sa jag. "Ja, de vill inte ha in vilka barn som helst" svarade han. Har man ett utåtagerande barn eller ett barn med särskilda behov har man inget att hämta där förstod jag. Ett sådant barn skulle kunna rucka den lilla gruppen. Hemskt att sortera barn så. "Men vadå en tjej?" undrade jag. "De vill ha en tjej till gruppen"svarade grannen. "Tänk om Prinsen bara skulle leka med tjejer på dagis, om han inte hade någon kille att leka med" fortsatte han. "Jo men sådant faller sig ju naturligt. Sorterar man små barn efter kön så är det ju som att vi vuxna säger att pojkar leker med pojkar och flickor med flickor" svarade jag. "Jag tycker att det är bra,deras system" svarade grannen och jag anade att han var stolt över att hans barn passade in i profilen med kön och allt. "Jag tycker att det är trams" sa jag. "Riktigt tramsigt är det!"

Samma sak hände vännen K. Hon tackade nej till en plats på en privat förskola. Hennes dotter hade redan börjat hos en dagmamma. Vännen K´s kompis H med barn i samma ålder ville ha platsen som K tackade nej till. Då H ringde till förskolan fick hon veta att hon inte kunde få platsen. De behövde en flicka till gruppen. H har en pojke.

Jag vill inte att Prinsen ska gå på en förskola där personalen tänker så inrutat. Jag vill att Prinsen ska gå på en förskola där personalen klarar av av en barngrupp kan bestå av sex flickor och tio pojkar. Att personalen fixar att skapa en god stämning och en bra dynamik oavsett vilka kön det är på barnen. Något annat är för mig helt otänkbart.

Musik på HÖG nivå

Gåta:

Vad är det som dånar så att man tror att huset ska braka samman?

Svar: Kompisens son på 15 månader som har satt på stereon och rattat volymen till max.

(Hände idag. Stackars killen på 15 månader blev jätterädd och Prinsen också. De grät ikapp och jag började spåna på hur vi ska kunna förhindra att det händer igen. Ny stereobänk...en hylla högt upp på väggen...svåröppnade dörrar på den nuvarande bänken...)

Eventuella framtida jobb till Prinsen

Ponera att Prinsens intressen skulle vara de samma när han är vuxen som de är nu när han är åtta månader. Då skulle dessa yrken kanske skulle vara något för honom:

Skoförsäljare:

Prinsen gillar skor. Favoriter är mina tofflor med paljetter, de vita med sidenblommor på eller sambons 42:or med långa skosnören.

Elektriker:

Finns det något roligare än sladdar? Prinsen älskar att tugga på sladdar och att utforska saker som kontakter, fjärrkontroller och stereon. (Jo vi har barnsäkrat såklart).

Kock:

Det är kul att vara med då det ska lagas mat. Alla köksredskap är intressanta.

Journalist:

Tja eller något som har med tidningar att göra. Att skriva vet vi ju inte än om han gillar. Men att läsa tidningar är ju något av det bästa. Verkligen läsa ordentligt så att hela tidningen blir till strimlor på golvet.

Tandläkare:

Då Prinsen ska sova snuttar han inte i håret som många barn gör. Han petar och skrapar i min mun. På de flesta sidorna av mina framtänder. Grundligt.

Mannekäng däremot verkar inte vara Prinsens grej. Att ta på sig kläder är bland det värsta han vet.

Prinsen - en ålande upptäckare

Det var under påskhelgen som Prinsen förstod hur han skulle göra för att ta sig fram genom att åla. Sedan dess har han övat upp tempot och är snabb som bara den. Han ålar nu över hela parkettgolvet i vardagsrummet och tar sig runt i hela lägenheten genom sitt nyupptäcta sätt, en blandning mellan säl- och combatstyle.

Här om dagen när jag satt på toa kikade jag på Prinsen genom dörrspringan eftersom dörren var öppen. "Här är mamma" sa jag och jag såg att han kollade sig omkring. Så skratch, skratch, skratch med barfotafötterna mot golvet. Jag såg två händer under dörren och kunde ana hur han låg med huvudet mot golvet för att försöka se mig. "Här är mamma" sa jag igen och Prinsen ålade runt dörren, stannade vid tröskeln och skrattade högt då han såg mig där på toan. Man bara smälter! Han håller på att upptäcka världen, Prinsen. Fatta vilken grej när man har förstått hur man kan ta sig från rum till rum alldeles själv.

Håll Anna Skipper borta!

Har varit så himla hungrig och sugen de senast dagarna. Antar att det beror på att jag ammar en massa.

Gårdagens meny:

Frukost: Fyra rågsmörgåsar med ost och skinka+grönsaker. Te till det.

Lunch: Pasta med kyckling och tomatsås+en massa parmesanost. Vatten att dricka.

Fika hemma:Te och en kaka,mockaruta.

Fika på stan (Eller lunch nr 2...): Nachotallrik:En massa chips,sallad och tillbehör. Hallonsoda.

Frukt: En banan och ett äpple.

Mellanmål:En risifrutti, smak jordgubb.

Mellanmål igen: En Billys panpizza, vegetarisk.

Middag: Korv och mos. Inte från grillen utan hemmagjort mos;)

Godis: En påse kolasnören

Snälla, skicka inte hem TV 3:s Anna Skipper till mig. Ni vet den där ettriga kvinnan som är med i programmet "Du är vad du äter". Hon skulle förmodligen få dåndimpen och säga på göteborska "Nej du Anna-Bell. Det här går inte. Det är alldeles för lite groddar och quinoa här. Man kan inte äta Billys och risifrutti! " Och så skulle hon gå in i köket, rota i skafferiet och kasta alla påsar med pasta som inte är fullkornspasta och våffelmixen. Även dippen och alla kex skulle ryka. Men ha! Inget godis skulle hon kunna hitta. (För det åt jag ju upp igår). I kylen skulle hon slänga ut de olika syltburkarna och alla ostar (hårdost, mjukost, parmesan och feta. Love it!) Så skulle hon klappa på mina kärlekshandtag (som är kvar efter graviditeten) och säga att jag borde göra några träningsövningar. Sant. Men jag kommer inte att börja träna förrän i höst. Tills dess kommer jag att fortsätta att ta långa promenader och att älska min kanske lite bulliga mage. Där har ju faktiskt Prinsen bott. Och det skulle jag säga till Anna Skipper. Sedan skulle jag berätta att jag ju faktiskt inte är överviktig på något sätt. Jag är bara så...sugen. Och
det måste man ju få vara mellan varven.

Och den lilla bebisen rökte

Ja bebisen rökte faktiskt! För hans eller hennes mamma gick och blossade för fullt och bokstavligen talat sket i att hon var höggravid. Jag mår illa. ILLA!

Det var i går jag såg det. En höggravid tjej som kom och promenerade på gatan. Hon var högggavid och gick och rökte en cigarett. Jag vet att det är ett beroende, att det kan vara svårt att sluta men det duger inte som ursäkt. Hur ska man kunna skydda sitt barn när det kommer ut i världen om man inte ens kan göra det när det ligger inne i ens kropp? Hur svårt kan det vara att visa sitt barn respekt?

Vid första anblicken ville jag köra ner ciggen i halsen på henne och skaka om henne. När jag lugnat mig ett par minuter tänkte jag på hur jag skulle formulera mig för att få henne att fatta. Borde jag bry mig? Det är väl hennes ensak? Eller inte. Barnet i magen har ingen talan. Då jag tänkt färdigt var hon borta.

Vilket hån att gå där och blossa i godan ro. När man fått chansen att bli gravid. När man har ett liv där inne. När man vet att rökning skadar. Nej. Jag kan inte skriva mer om det. Blir tokig då jag tänker på det. Helt rikstokig inombords.

Min kompis A ska få barn!

I förrgår pratade vi om A och hennes man, sambon och jag. Har under en längre tid anat att de har svårt att bli gravida. "Tycker du att jag ska berätta vår historia? Kanske att det kan hjälpa henne lite på något sätt?" sa jag. "Kanske det" svarade sambon.

Har anat att de haft problem. Vi umgås inte så ofta, men då vi setts har hon inte verkat så glad och hon har varit lite avvaktande mot Prinsen. En gång då en gemensam (klumpig) kompis frågade om hon inte skulle "skaffa" barn snart svarade hon något i stil med att "Det skulle vara kul men det är ju inte alltid man bara kan beställa dem".

Hur som helst så sågs vi i går. Hon berättade att hon var gravid i vecka 20 och hon strålade så där som man gör då man nyligen sett sin lilla på ultraljud för första gången,för det hade hon. Sedan gullade hon med Prinsen som aldrig förr. Är så glad för deras skull!

Jag - en oflexibel partybroms?!

Här om dagen kom ett inbjudningskort i brevlådan. Kompisen T fyller 30 och ska ha hemmafest om några veckor. Tänkte inte närmare på det men i förrgår ringde hon. "Tack för inbjudan" sa jag. "Kommer du?" undrade hon. "Det skulle vara kul men kan jag kanske ta med Prinsen?" "Nej!" sa hon med bestämd röst. "Det är inget barnkalas!" Nähä.

Jag accepterar att folk vill ha barnfria fester. Men läget för mig är just nu så här:
Prinsen ammas på kvällen och sover sedan olika bra de första timmarna tills midnatt. Ofta vaknar han. Då sambon försöker med nappen spottar han ut den och fortsätter att vara ledsen. Då jag går in och testar med nappen händer samma sak. Han vill amma. Och han får amma. Jag ser inte detta som ett problem utan tänker att detta kommer att gå över. Antingen av sig själv eller att vi gör en insats för att få bort tuttanden under kvällarna och nätterna. Just nu är Prinsen inne i någon slags period som jag anar är en släng av något som har med separaton att göra. Alltså känns det som att jag inte varken kan och vill lämna hemmet under kvälls- och nattetid just nu.

"Då tror jag tyvärr att inte heller jag kan komma" svarade jag.

I går ringde kompisen T igen. "Jag är jättebesviken och ledsen för att du inte tänker komma när jag fyller 30" sa hon. "Jo det skulle ju vara kul att komma men ni vill ha barnfritt och jag har ett barn. Han ammar på kvällarna så det blir lite svårt"svarade jag. "Men han har ju en pappa" sa hon "Jo det har han, men han kan inte amma så jag vet inte hur det skulle gå till. Prinsen vill inte äta välling heller". "Du har ju aldrig lämnat honom på kvällen" sa hon. "Just därför".
Så lade vi på.

Om jag inte tycker att min situation är ett problem,varför tycker då andra det? De vill inte ha "barnkalas" och jag accepterar det. Så varför kan hon inte acceptera att jag då väljer att inte komma? Jag anser att Prinsen är liten och ammas en relativt kort period,att jag hinner gå på fester och andra tillställningar. Senare. I ärlighetens namn är jag rätt nöjd med att vara hemma. Jag tycker att det är mysigt och skönt. Det kommer andra tider då Prinsen kan vara med endast sin pappa nattetid. Snart säkerligen. Tills dess anpassar jag mig.

Om Prinsen hade fått gått med på festen så hade vi kommit då den började, grattat kompisen T, ätit lite mat och stannat i max två timmar. Det sa jag till henne. Att vi inte skulle bli långrandiga beror på att att jag tycker att blariga människor och hög musik inte är rätt forum för små barn. "Det ska inte bli en sådan fest" sa kompisen T. "Det är bara min familj som ska komma". Jaha. Och jag?!

Jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag missar en fest, det tänker jag inte. Visst skulle jag kunna åka några timmar. Men om läget är då som det är nu skulle det kunna bli jobbigt för både Prinsen och hans pappa om jag drog. Eftersom jag vet det skulle jag inte kunna njuta av att stå och äta buffé och småprata med kompisen Ts släktingar. Nej. Jag tror inte att jag är redo att dra på fest. Sedan struntar jag i och Prinsen är si eller så många månader för jag tror inte heller att han är redo. Och det tänker inte jag ha dåligt samvete för. Punkt.