Provrörsbefruktningar, 12 barn och en mamma som inget vet

Jag pratade med mamma igår på kvällen.
"Jag har tittat på ett program på TV" sa hon. "Det handlade om par från England som hade många barn. Några hade 12 barn eller nåt men ville bara ha fler hela tiden. De stod i kö för att göra provrörsbefruktning. Man bör inte vara äldre än 40 och får bara tre chanser sa de. Kön är lång. Man kan inte låta folk som redan har 12 barn göra provrörsbefruktningar då det finns andra par som inte har något barn. Men så är det inte i Sverige..."

Om du visste vad jag kan mycket om IVF, mamma. Om du bara visste att jag vet hur det är att vara i klimakteriet efter att ha tagit en nässpray för att bli nedreglerad. Att jag har blivit stucken i magen med sprutor, att sambon gjorde det på mig för att jag tyckte att det var jobbigt och för att jag ville att han skulle vara delaktig. Att min mage har varit proppfull av små ägg som plockades ut på två olika sjukhus vid två olika tillfällen. Om du bara visste att jag vet hur det är då man fått tillbaka ett litet embryo, då man kastas mellan hopp och förtvivlan. Och ja, jag vet hur det känns att misslyckas, att kravla upp ur det svarta djupa hålet, skrika av smärta för att man tror att det sitter en kniv i bröstet, gråta av sorg. Jag vet att man kan sakna något man aldrig haft och vet hur avundsjukans klor kan rivas. Jag vet hur det är att borsta av sig skiten, kavla upp ärmarna och ta ännu en faight. För jag var tvungen mamma. Jag längtade efter Prinsen natt och dag i många år. Men jag sa inget till dig. Det beror inte på bristande förtroende. Jag ville bespara dig sömnlösa nätter och grubblerier. För jag känner dig. Och jag ville inte ha ännu ett problem, att försöka besvara dina frågor och ge dig hopp när jag själv var under ytan. För jag vet att ditt medlidande hade varit mer jobbigt än var det hade gett stöd.

Ja jag kan IVF. Jag vet vilket helvete det är att vandra i barnlöshetens land men jag vet också hur det känns när det vänder. Vet vilken lycka som infinner sig då man fattar att man äntligen är gravid, då man förstår att fostret verkar må bra och fortsätter växa inne i magen, då man för första gången får se sitt barn i verkligheten. Jag vet hur det är att älska gränlöst och hur det är att varje dag titta på sitt barn och förundras. Bli fascinerad över att någon har valt ut honom, att det som skulle bli han låg i en stor frys i ett halvår innan han kom vidare in i min mage. Tänka att det är helt otroligt att det verkligen fungerade till slut, att bli förundrad över livet självt.

Jag kan IVF, mamma. En dag ska jag berätta det för dig.