Gott nytt år alla fina människor!

Till alla er. Ni förstående, peppande, inspirerande. Ni kämpande, strävande, ni i samma båt, ni som fått uppleva lyckan. Ni som får veta mitt innersta, ni som vet det många andra inte vet. Ni som finns där ute, som jag har träffat, eller som för mig är okända vänner i rymden. Jag önskar alla er ett riktigt gott nytt år. Hoppas att alla era önskningar slår in 2009. Verkligen.

Köra på

Ja det sket sig. Igen. Om det är något man lär sig i IVF-svängen så är det att torka tårarna, resa sig från marken, hålla huvudet högt och gå vidare. Köra på. Mot det utsatta målet.

Jag är inte helt av banan. Det är ok med mig, jag mår bra. Men jag börjar bli less på att det inte tar sig, tycker att det är trögt, har fått jobbiga tankar. Tänk om detta inte kommer att fungera, att det vi håller på med bara är någon slags förlängning innan det blir bekräftat att Prinsen kommer att bli ett ensambarn. Ensam? Så klart inte, men utan syskon. Shit jag vill verkligen att han ska få en syster eller bror. Någon att dela sin barndom med. Att ha vid sin sida. Alltid.

Jag undrar om något jag gör kan påverka behandlingen. Nej säger de flesta. Jag är inte desperat men börjar känna stressen komma. Jag tror att jag ska prova att gå på akupunktur. Men mer? Jag dricker inte alkohol, jag röker inte, jag dricker inte något med koffein i, jag är inte överviktig, jag käkar vitaminer och allsidig kost. Kanske är jag för otränad, äter för mycket skit? Kanske att jag mest har otur? Är det rimligt att läkarna säger att vi har bra odds trots att det blir platt fall gång på gång? Jag börjar bli skraj. Så vad finns att lägga till på min lista för att optimera chanserna? Tackar och bockar för förslag.

Ska ringa till Linné den 7/1 och berätta att det inte gick vägen. Vill ta två små denna gång trots att kliniken inte verkar så pigga på idén eftersom de påstår att vi har goda odds ändå. (Känns inte så just nu.) Inte heller sambon är intresserad av två eftersom han inte vill ha tvillingar. Får ta diskussionen på allvar när det börjar dra ihop sig.

Brev till Tomten

Till Tomten:

Tomten jag är besviken på dig. Jag vet att man inte kan få allt man önskar, men tittade du på min önskelista eller struntade du i den? Jag önskade mig en graviditet som skulle leda till ett barn, en liten bror eller syster till min älskade son. Jag har önskat mig det ett tag nu, har försökt få ett syskon sedan maj detta år. Vi har försökt med fyra behandlingar men allt har gått åt skogen. Det skulle ha varit så perfekt om det hade funkat nu. Det skulle ha blivit tre år mellan Prinsen och bebisen. Det blir inte så för jag har sett blod. Ännu en gång krossas mina drömmar. Tomten vet du hur det känns att kämpa och kämpa? Att åka tio (minst) mil med feber för att få ett litet embryo som det sedan visar sig att de inte blev något med? Fattar du hur det tär på en att sträva på hela tiden?
"Du visste om innan hur det kunde bli" sa sambon till mig igår när jag konstaterade att det var kört.
Så jag torkade tårarna, fast besluten att fortsätta mot målet nästa månad.
Klart att jag visste det. Att det är en kamp för oss, att det inte inns något som heter räkmacka i barnalstringsvärlden. Inte för oss.
Tomten jag hoppas att du ger någon annan en graviditet i julklapp. För mig struntade du iskallt i.

Ha en god jul.

Ruvardag 12

Status:

Inga ömma tuttar, inte för fem öre.

Lite molande i magen mellan varven.


Även idag är jag hemma och vabbar så visst finns det tid att nojja och köra toaritualen noggrannt; Kolla trosan, kolla ner i toan, kolla pappret.

Detta är jobbigt.

När tjuvtesta?

Timmarna sniglar sig fram och jag väntar på blod. I vissa bloggar kan man läsa:
"Jag testade positivt samma dag jag kom från kliniken." Typ. Själv undrar jag när det verkligen är tillförlitligt. Inte mitt på dagen dag 11 va? Säg att det inte går att lita på ett sådant tjuvtest! Att det bara är töntigt att kissa i en mugg från IKEA när man insett att det finns ett extratest i skåpet längst in. Att det bara är dumt att utsätta sig för ett negativt test när man ändå inte kan lita på det, då man inte ens använt morgonurin och hållts på halster i minst X antal dagar. Eller?

Ps. Nu är jag ännu mer inställd på minus.

Ruvardag 11...

Idag är det dagen B, som i blod. Jag har inga känningar alls och vet inte åt vilket håll det barkar hän, men jag tror ju på en flopp som vanligt.
Idag är jag hemma och vabbar eftersom Prinsen hade feber igår. Vi ska göra pepparkakshus och klä granen.

Idag är det våndan. Imorgon kan det vara så att jag är likgiltig, tom och tillbaka på ruta ett. Men det kan också bli så att det börjar bli spännande. Jag hoppas hårt på det sistnämnda.

Ruvardag 10

Och jag känner nada. Är inställd på ett minus men lär bli ledsen ändå när jag får se blod. Imorgon är det en helt vanlig dag. Egentligen. När jag jobbar till 17.00. När jag har möte på dagen. Men när jag kommer att våndas, inte vilja gå på toaletten. När kommer blodet? För det lär ju bli i morgon, på dag 11 som vanligt.

Ruvardag 8

Jag känner mig lite låg när jag tänker på ruvandet. Läkaren på Linné säger att vi har goda chanser men jag vågar inte tro på honom. Det faktum att detta är fjärde syskonförsöket, att sju små inte klarade upptiningen får mig att tappa luften lite, får mig att inte våga hoppas. Åh kom igen lilla embryo, släpp inte taget utan häng i nu. På torsdag är helvetesdagen 11.

Luciatåg

Om drygt en timme är det premiär för Prinsen att vara med i luciatåg. Det ska bli så mysigt att få titta på. Fick ett sms av dagmamman att han har bangat pepparkaksstassen och siktat in sig på den nya tomtedräkten, så det får bli en rödklädd vi får kika efter.

Läkarbesök

Senaste dygnets läkarbesök:

Gårdagen:

Vårdcentralen 15.30-16.15

Var hos husläkaren som sa att mitt magonda berodde på att något inte stod rätt till i det nedre regionerna, typ äggstockar och livmoder. Hon skickade mig med en remiss till gynakuten.

Gynakuten 20.00-03.00

Var på gynakuten som inte hittade något, vilket var skönt i sig. Men de ville att jag skulle till kirurgen för en koll eftersom det berodde på något annat.

Kirurgen 03.05-05.00

Läkaren på kirurgen trodde att det var blindtarmen som knasade. Hon ville att jag skulle ta ett ultraljud och en ny snabbsänka för att se åt vilket håll det barkade hän. Men ultraljud kan man bara göra efter 8.00 så hon ville att jag skulle komma tillbaka dagen efter och göra proverna.

Idag:

Kirurgen 10.00- 12.00

Sänkan var lite bättre och inget visade på knas med blindtarmen. Jag har förmodligen fått ett virus som gör att jag är öm i magen, har lite hög sänka och hade feber i måndags. Många prover har tagits med goda resultat och det glädjer mig. Jag lämnade sjukhuset trött men lycklig som en lärka.

Mitt hjärta smälter

Han tittar på mig. Har precis ätit upp vällingen, har pyjamasen på sig och är rufsig i håret.
"Glad jag ha dej!" säger han och skrattar.

Åh min fina prins. Min älskade verbala tvååring. Mitt hjärta smälter, tiden stannar ett slag. Jag är så glad att jag har dig med, så himla lycklig är jag för att jag får vara din mamma. Jag älskar dig. Oändligt mycket.

Ont i magen

I måndags mådde jag illa och hade ont i magen på morgonen. Jag trodde att jag skulle kräkas men gjorde inte det. Mitt på dagen hade jag nästan 39 grader och var däckad. Igår och idag är det bättre och jag har ingen feber, jag känner mig nästan helt ok. Men. Jag har ont i magen. Det är inte där nere i tjejmagen bland äggstockar och livmoder, utan liksom över naveln. Det är inte så att det gör ont hela tiden, utan och jag ligger på mage i sängen, hoppar, trycker där på eller råkar stöta emot. Det skär och hugger. Och jag är nojjig. Jag är en nojjig typ och jag gillar inte att ha konstiga, odefinierbara grejer.

Idag ringde jag till läkaren och fick prata med en syrra.

Jag: "Jag tänkte höra om det finns någon läkartid till mig."

Syrran: "Idag?!"

Jag: Nej kanske inte idag men någon dag."

Syrran: "Ja för idag ringer du alldeles för sent för att få en tid. Då måste man ringa tidigare. Nu finns inga tider kvar."

Jag: "Jag vet inte hur brådskande det är."

Så talade jag om läget. Att jag fått feber men att den är borta och att det nu återstår ett ömmande i magen runt naveln.

Syrran: "Men kan du komma kl 15.30? Det borde gå."

Jag: "Ja det går bra. Tack."

Så hon fixade fram en tid till mig trots att det inte fanns. Och jag blev mera nojjig att det ska vara något allvarligt och att det var därför hon lät mig komma.

Vad kan detta vara? Inte influensan för det yttrar sig inte så här, inte någon kräksjuka för då brukar man inte ha feber och jag har varken diarré eller kräkts. Jag funderar allvarligt på att byta jobb så att jag och resten av min familj slipper en del av alla baciller jag drar med mig hem. Shit, hoppas det är något som snabbt drar förbi och försvinner.

Utmaning

Nej jag har inte blivit utmanad. Jag har helt sonika snott en utmaning hos Tisalen.


8 favoritprogram
* Inredningsprogram
* Insider
* Efterlyst
* Idol
* Du är vad du äter
* Matakuten, men det var ju bara några avsnitt.
* Dokumentärer
*

8 saker jag gjorde igår
* Lämnade Prinsen hos dagmamman
* Körde bil fram och tillbaka till Uppsala
* Sov en hel massa eftersom jag hade feber
* Åt några smörgåsar och drack proviva
* Bloggade
* Skickade några sms
* Pratade i telefonen med mamma
* Var på Apoteket

8 saker jag ser fram emot. Att:
* få vara julledig med Prinsen
* bli gravid
* renoveringen av huset ska bli klar (lär inte hända på länge)
* säsongen av magsjukor och influensor ska vara över
* en ny garderob. Skulle behöva inhandla mycket nya saker.
* se vad sambon har hittat på för julklapp till mig i år. *nyfiken*
* det ska komma snö. Jag vill ha en vit jul.
* få se Prinsen vara med i sitt första luciatåg på torsdag.

8 favoritrestauranger
* Tre Santi
* Sonjas grek
* Jesses
* Kamarina
* Greken på hörnet (Ja jag gillar grekmat;)
*
*

8 saker på min önskelista
* En graviditet
* Smycken, gärna örhängen och halsband.
* Kläder, vad som helst; Jeans, toppar, trosor och strumpor.
* Rött te, dricker en hel massa.
* En snygg och skön pyjamas som jag kan ha på kvällarna.
* En tidningsprenumeration, kanske på Amelia eller Mama.
* Ett överkast som passar i vårt nya sovrum.
* En tavla som jag såg på Hornsgatspucklarna för några år sedan. Kan inte glömma den.


8 personer jag utmanar:

Alla som läser min blogg och har tid och lust att svara.

Det skulle vara så skönt...

Det skulle vara så skönt om det kunde fungera denna gång. Att slippa våndas mer, dra fler lögner, slippa pumpa min kropp med mer hormoner. Tänk att få bli gravid igen, kommer det någongång att ske? Jag är så glad över att vi (jag) valde att ta ett trepack på Linné, i annat fall hade det endast varit den jag har i magen plus den i frysen kvar. Det hade stressat mig till max. Speciellt med tanke på att nästan alla strök med i går vid upptiningen. Det har aldrig hänt tidigare att de inte klarat upptiningen. Shit, tänk om detta aldrig kommer att fungera, är rädd för det faktiskt efter att ha varit så positiv tidigare. Jag har hamnat i en svacka tror jag. Känner att jag inte orkar umgås med gravida människor, som att det finns en liten tagg där, trots att jag nu mer är mamma till den finaste av alla. Har tackat nej till glöggfika hos två höggravida tjejer som jag känner med typ aldrig umgås med. Varför ska jag sitta där och fika nu när det snart är dax för dem att föda när vi aldrig ses annars? Då tänker jag tankar som att de endast vill stoltsera med sina magar, men jag vill ändå inte se på.

Tänker en del på de/er som ännu inte har barn, men som kämpar. Fy fan vilket läge och vilken fruktansvärd stress. Känner med dem/er. Verkligen. Min sits är inte alls den samma men jag skulle bli ledsen om vi inte kan ge Prinsen ett syskon, så är det. Jobbigt att man är i denna situaion. Avis på folk som bara har sex och så blir det barn. Fan vilken räkmacka. Vet de ens om det?

Sju små

Nu är jag ruvare igen. Fjärde syskonförsöket,nionde insättningen. Jag brukar känna mig glad och positiv samma dag jag får tillbaka en liten. Idag är jag mest trött och pessimistisk. Har fortfarande feber och är helt slut efter den kraftansträngning som var när jag körde till Uppsala. Själva resan gick bra även om jag var fruktandvärt trött på hemfärden. Personalen på Linné var gullig som vanligt och jag pratade med en sköterska rätt länge innan jag åkte.

Vi fick tillbaka en fin intakt fyrcellig. Det är det positiva. Det negativa är att de var tvugna att tina många eftersom det var flera stycken som inte klarade upptiningen. Sju små gick i stöpet, en till oss och en frysen finns kvar. Var så glad innan för att vi hade så många kvar och nu finns bara en solokvistens i frysen.

Fick en känsla av att det aldrig kommer att gå vägen någonsin
men jag hoppas verkligen att jag har fel. Läkaren sa att våra chanser är goda men jag vågar inte tro på det, tyvärr. Det enda jag kan göra är att hoppas, hoppas och hoppas igen.

Feber

Jag har feber. Hade nästan 39 grader när jag stoppade i mig alvedon och bäddade ner mig i sängen. Ringde till CvL som sa att embryot är tinat men sköterskan visste inte hur många celler den har. Man kunde skjuta på det tills i morgon, men vem vet hur jag mår då. Sköterskan visste inte heller hur feber/influensan påverkar ruvningen men påpekade att vissa tjejer som hade haft feber hade blivit gravida efter behandling och fött barn senare. Har beslutat mig för att åka.

När man har feber kan det vara jobbigt att kliva upp ur sängen för att gå på toa eller äta alvisar. Att åka till Uppsala känns som ett rätt stort projekt faktiskt.

Måndag

Vaknade kl 6.00 av mobilen som är stand in. Hoppade ur sängen och gick raka vägen in i duschen. När jag var klar tittade jag på telefonen som visade 5.15. Gick upp i till sambon och undrade om han ställt larmet fel.
"Det där är klockan, den är lite över fem. Telefonen måste vara ställd på sommartid."
Gick och lade mig igen och det var då det började. Mullranet i magen, känslan av illamående. Det åkte upp och ner medan jag försökte tänka på något annat. Jag lyckades somna till och vaknade vid 6.30. Gjorde iordning mig och Prinsen. Upptäckte att hans kängor fortfarande var fuktiga trots papper i tårna och trots att de legat på elementet halva söndagen och hela natten. Tog en promenad till dagmamman och lämnade honom. Hela tiden mådde jag illa. Upptäckte att jag glömt galonisarna hemma och var tvungen att berätta att jag inte hittade några gummistövlar i Prinsens storlek trots att jag kollat på tre ställen under helgen. Sambon som jobbade hade bilen med sig och det hindrade mig i mitt letande. Dagmamman sa att hon hade skovärmare, att Prinsen kunde låna ett annat barns galonisar för att hans overall är vattentät. Jag tackade och kände mig dum för att jag inte visste om Prinsens overall tål vatten. Har jag köpt en overall som är B? Gick gråtfärdig till jobbet. Kände mig som en dålig mamma som inte har koll på kläderna, det är inte likt mig. Men det är klart att jag fattar att det är sånt som händer. Var också gråtfärdig för att illamåendet var så påtagligt.

Kom till jobbet (där ett barn kräkts på morgonen)och blev hemskickad eftersom folk inte vill bli smittade om det är magsjuka. Det efter att någon frågat :"Men du är inte gravid då?!"
Ringde till dagmamman och undrade om jag skulle ta farbror Jannes bil och komma förbi med galonisarna, men det tyckte hon inte. Itället fick jag veta att hon tycker att det är bra om Prinsen har en till mössa med sig och gärna fler vantar. (Säkert fyra par vantar är spåröst borta och kanske ett fall för Hasse Aro. Där inräknet ett par regnvantar (märkta med namn som aldrig varit hemma) så i helgen köpte jag ett par nya. )Jag började gråta men vet inte om hon hörde. Tror det. Dagmamman tyckte inte att jag skulle gå tillbaka och hämta Prinsen, utan gå och lägga mig.

Nu sitter jag hemma efter att ha inhandlar blåbärssoppa, en limpa och en tidning. Jag mår inte lika illa längre men är astrött och det värker i magen och i ryggen. Ska gå och sova nu för halv två måste jag röra mig mot Uppsala. Hoppas jag inte har fått dirre och kräks innan det. Känner liksom att detta läkarbesök inte kan ställas in. Förmodligen ligger redan vårt embryo tinad och klar och bara väntar på mammsen.

Go natt. Nu ska jag sova några timmar. Tack alla för tummar!

Kvällsstress

Är lite uppe i varv inför i morgon. Klockan är snart elva så jag borde gå och lägga mig men ändå sitter jag uppe och häckar. Det känns inte ett dugg jobbigt att jag kommer att vara utan sambon i morgon vid själva återföringen. Jag är mest stressad över att jag ska köra själv till Uppsala, att jag inte ska hitta dit, köra en bil jag aldrig har kört, en gammal bil som kanske lägger av efter vägen vad vet jag. Jag är också stressad över att min mobil ( halvårsgamla som jag har tappat bort kvittot till) har ballat ur och slutat att funka nu på kvällen. Och jag som måste ringa sambon som ska vara vägledare till mig. Som tur var hittade jag en gammal mobil här hemma som får fungera som vikarie för den lilla röda som nu är paj.

Så till den praktiska listan igen:

- Gå hem och hämta Jannes bil på lunchen så att den står vid jobbet när jag ska iväg. (Måste gå till dagmamman och lämna Prinsen eftersom inte Janne har någon bilbarnstol.)

- Hyvla av benen lite och även den där andra som de kommer att se tydligt i morgon. Det är pinsamt med något som är yvigt eller stubbigt.

Annars känns det bra. Hoppas att de har de där goda ostkuberna och kexen framme (som förra gången) så att jag kan fira när det är gjort, sippa på ett glas cider, klappa på min bleka lite degiga mage och säga:
"Hej och välkommen! Se nu till att hänga i tills i sommar!"

Praktiskt inför morgondagen

För att fixa det praktiska runt vårt FET denna gång ska jag:

- Byta arbetstider med kollegan C. Hon jobbar längre i morgon och jag jobbar längre på min tidiga dag, tisdag. Jag tror inte att hon fattar att det lättade för mig reält när hon tackade ja till det.

- Låna farbror Jannes bil. (Alltså Prinsens farbror.) Han vet vad vi ska göra och det känns rätt skönt. Alltså kommer jag att rulla runt i en gammal volvo med karta och kompass vid tvåsnåret.

- Ha med mig en lapp till Uppsala med sambons underskrift där det står att det är ok med FET fastän han inte är med.

- Låta läkaren skriva ut proggisar trots att de inte brukar göra det vid FET. Jag hade det när jag blev gravid med Prinsen och vill ju så klart även ha det denna gång.

Beställa?!

"Ska du inte beställa en liten flicka snart?"

Min kollega T tittar på mig där jag sitter i soffan på jobbet med lilla Saga i knät. T har sett hur jag har gullat med ettåringen och väntar nu på svar.

"Beställa och beställa, jag ska få ett embryo på måndag om man nu kan kalla det för att beställa. Har du hört talas om IVF? Du kanske säger provrörsbefruktning? Jag hoppas så himla mycket på att det ska bli ett syskon till min son den här gången. Vet du förresten hur det känns att längta efter att barn? Det kan vara vidrigt jobbigt. Innan Prinsen kom var jag av banan, det har jag förstått nu efteråt. Det tog något enormt på krafterna att inte veta om jag skulle få bli mamma, det jag önskade mest här i livet. Nu är det inte på samma vis. Jag har min underbara men jag kan bli lite ledsen när jag tänker på att han kanske inte får något syskon, för inte vet jag om det fungerar med ännu en behandling. Och du förresten, inte skulle jag önska mig en flicka hellre än en pojke. Att vara mamma till en liten kille är underbart. Jag skulle minst lika gärna ha en son till som att bli mamma till en flicka. Om man nu skulle kunna beställa så lägger jag in en order på ett barn med leverans augusti. Men eftersom det inte går så håller jag till godo med att be böner, hålla tummarna och önska. För jag önskar verkligen att detta ska gå vägen, åh vad jag önskar. "

Nej jag sa inte så. "Det tror jag inte, inte nu." Det var så jag sa.

Solo

Jag minns första IVF:en vi gjorde. Det var på Sophiahemmet för fyra år sedan. Allt var så magiskt. Vid själva återinföringen satt sambon och strök mig över håret. Det kändes som att vi gjorde barn där och då, ja alltså på "vårt" sätt. Så var det inte.

Nu har åren gått, vi har fått vårt efterlängtade barn och är på gång i IVF-svängen igen. Vi har blivit luttrade, vana att vara i denna bransch, att ständigt ha IVF som en del i livet. Igår när jag berättade för sambon att det blir Linné på måndag sa han "Bilen är på service hela dagen och jag kan inte följa med. Jag måste jobba och någon måste hämta Prinsen." Ok, det är klart. Jag får åka solo, köra någon lånad bil och kommer förmodligen hitta till Uppsala på något sätt. Jag behöver ingen som är med mig vid ett FET, det är annat vid ett äggplock. Men på något sätt känns det lite tråkigt att man varit med i svängen så länge att man blivit lite avtrubbad inför det man ska gå igenom, att man liksom "Ok då var det dax igen och jag vågar inte hoppas som vanligt". Däremot är det skönt att förväntningarna inför det hela inte är lika stora som första gången man gjorde det, då man inte visste bättre och trodde att det skulle gå vägen vid första försöket. Men det är klart, våndan är ju ett helvete vilken gång i raden det än är. Så är det ju.

Here we go

På måndag smäller det! Då är det dax för en tur till Uppsala för att få ett litet embryo. Jippi, vi är på banan och hoppas igen.

Just nu

Allt snurrar på rätt fort just nu, vet inte vad det beror på.
Läget just nu:

Jobbet: Vi börjar förbereda oss på en förändring där tre arbetslag/barngrupper ska bli två. Pedagogen T som jag hade svårt för för några månader sedan, beroende på att jag tyckte att hon var hal och svår, är den jag helst vill jobba kvar med om man ser till min nuvarande arbetslag. T har visat sig vara en trygg person med go i.

Renoveringen: Övervåningen i vårt hus är snart klar och vi drar runt i inredningsaffärer på helgerna och köper saker till hemmet. Och vi drar runt till samma affärer i veckan när vi upptäcker att saken inte passar in på riktigt utan bara i tanken. Simon och Thomas, har ni möjlighet att svänga förbi Södra Förorten en stund?

Sovningen: Prinsen sover nu halva natten i sin säng. Sedan kommer han intassandes, helt knäpptyst, och lägger sig i vår säng. Gullunge.

Behandlingarna: Imorgon ska jag starta med ÄL-testen och är alltså på banan igen.

Turdag: Igår var det min turdag. Jag och sambon firade 9 år ihop och firade även att det var 3 år sedan lilla pluttisen sattes in, det som sedan blev fina Prinsen. Hurra!

Ja, så ser läget ut just nu.