Jag har bestämt mig helt för att nobba Carlos dyk. Här om dagen var vi på vår tredje badlektion. Carlos hällde så vatten på Gittans huvud och det var inte alls poppis. (Hon sa dock inget om saken gången innan.) Hon skrek och blängde ilskt på Carlos och han sa att Gittan bör vänta med dyket. Ja jävligt länge, tänkte jag. För när han pratade om att "När barnet dyker och sedan börjar gråta när det kommer upp, då ska man som förälder inte trösta för mycket. För då är det liksom att man har gjort något farligt." Jag tröstar Gittan och Prinsen när de är ledsna även om jag fattar hans poäng. Men det är en poäng som inte jag kan stå för. Jag tycker inte att det är normalt att köra ner en bebis under ytan. Jag känner det fullt ut och tänker inte göra det. Istället ska jag låta Gittan fortsätta med det hon gillar: Att jag håller henne under armarna, kör runt henne i det varma vattnet, så att hon kan fånga olika leksaker som flyter på vattenytan och sedan gnaga på dem.
Tack Kattmamman för din aspekt. Det gjorde mig ändå lite mer bestämd i mitt beslut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
När vi gick på babysim med Bill fick vi lära oss att öva henne att hålla andan under vattnet. Man skulle säga typ Nu kommer det vatten!, så blåsa henne i ansiktet och därefter duscha henne över huvudet till att börja med. Det kändes mycket bättre än att tvinga ner henne under vattnet och förstärka dykreflexen. Bill gillade det också!!
Skicka en kommentar