Ofrivillig barnbarnlöshet

Det var något jag tänkte på innan vi fick barn. När vi kämpade. Att "Tänk om jag inte blir mamma. Det beyder att jag aldrig heller kommer att få barnbarn." Som att man när man är ung får gå igenom att man inte blir mamma och sedan att man inte blir mormor eller farmor. När andra blir det. Att vara förälder betyder inte per automatik att man får barnbarn, det vet jag. Men får man inga barn har man liksom ingen chans att få "Livets efterrätt" heller.

Ett par släktingar till oss har två döttrar. De är nu 45 och 47 år. Ingen av dem har barn. Döttrarnas föräldrar sörjer barnbarnen som inte blev.

Här om veckan var jag på promenad med en bekant, D 65 år. D har en son och en dotter. Dottern har inga barn och sonen har en pojke. Men D kan tyvärr inte träffa sitt enda barnbarn så ofta eftersom de (sonen med familj) bor i ett annat land. När vi sågs sist drog D barnvagnen med Gittan i. Vi mötte en avlägsen bekant till D som frågade "Med åh D! Har du fått ett nytt barnbarn?" "Nej jag bara lånar lite" svarade D och snäste bakom hörnet. "Hur kan hon frågade det, jag som vill ha fler barnbarn!" Och i meningen efter sa hon att "Min dotter är ju 35 år men jag frågar inte. Hon kan ju ha problem och svårt att få barn."