Vild

Idag grinar jag. För att min bebis är så vild och jag känner mig dålig.
Så här; Gittan har alltid varit väldigt aktiv. Jag kunde aldrig ha henne i bärsele, för redan när hon var några veckor började hon streta med huvudet. Hon ålade när hon var drygt fem månader och kröp när hon var sex. Ställde sig upp på fötterna mot saker när hon var sex och en halv månad. Det var då jag började kolla på hjälm. Men alla var för stora.

Gittan är väldigt framåt och aktiv, en pigg liten som är alert. Att sitta i vagnen eller på en filt en längre tid är inget för Gittan. Hon vill se, hon vill upptäcka. (Läs klättra och smaka på allt.) I famnen är hon oftast som en ål och i vagnen/bilbarnstolen vill hon bara vara när hon ska sova. Annars är det på golvet/marken som är roligast. Hon käkar på allt hon kommer över och det är nojigt med Prinsens småsaker.

Jag kollar Gittan hela tiden. Jag scannar huset på småsaker, är noga med att Prinsen har lego och dylikt på övervåningen. Jag sopar och dammsuger för att hon inte ska äta löv och annat skräp, tittar hela tiden vad som finns på golvet eller i soffan där hon nu kan sträcka sig upp. Jag håller mig vaken och vilar inte när Gittan är vaken på nätterna för en gång satt hon nästan på nattygsbordet. Jag försöker passa så att hon inte ska slå huvudet när hon reser sig upp, när hon kryper under bordet, under stolar eller när hon utmana sig själv och släpper taget där hon står. Men ändå händer det.

I går hände det igen. Hon ramlade. Det var på Öppna Förskolan och en mamma hade innan sagt till mig. "Jag vågar inte släppa stolen här för Gittan står och håller i den. Tänk om stolen ramlar." Jag som är van att hon står mot stolar hemma tyckte att stolen verkade stabil och sa det. Var på stolen välte och Gittan ramlade på hårt golv. Jag tröstade och hon slutade gråta snabbt och blev lite röd på bakhuvudet, men det lade sig efter en liten stund. Jag kände mig gråtfärdig och asdålig.

Det kan hända saker och risken är större när man har en snabb och vild bebis som jag. Jag vet det. Jag passar henne allt jag kan, men ändå händer det att hon ramlar. Eller att hon krockar med dörrposten. Eller knockar ihop med Prinsen. Eller som idag, när jag sparkade boll (mjuk) inne med Prinsen och hon kröp bakom mig så att jag nästan snubblade på henne.

Hur svårt kan det vara? Att passa en bebis? Men detta är en snabb. En underbar och fantastisk men en turbo. Som är överallt mest hela tiden. Det gör att jag måste vara skärpt hela tiden, natt som dag.

Idag ringde jag till B på Bvc. Talade om att jag är orolig för Gittan, att hon slår huvudet ibland. B menade att det inte är någon fara när det är som nu. Att Gittan inte får bulor eller verkar påverkad, utan slutar gråta snabbt. Att vissa bebisar är vilda men att de lär sig att hantera det, att ducka och balansera. B sa att man kan skaffa en hjälm, men att Gittan inte bör ha den för ofta för hon behöver öva utan. Att hjälmen kanske är bäst för min skull. Hon sa också att jag gör mitt bästa och det var skönt att höra. För det gör jag. Och ändå känner jag mig så himla dålig som idag.