Mamma

Idag var jag hos mamma och Ingemar med barnen. Prinsen och Gittan rejsade runt bland hängande dukar och porslinssaker. Jag sprang efter med en av mammas damtidningar i handen, för jag var optimistisk nog att tro att jag skulle hinna bläddra lite. Vi käkade lunch hos mamma och Ingemar, och mellis och middag.

Jag vet att jag vissa gånger klagar på mamma, för att hon lätt blir tjatig, för att hon hetsar om städning. Sanningen är att jag älskar min mamma, att hon står min nära. Jag skulle kunna komma över mitt i natten om jag ville, skulle kunna ringa och be henne och Ingemar komma förbi när som helst om det krisade. De finns alltid för mig och det känns både tryggt och fantastiskt. Mamma och Ingemar är två av de personer som genuint bryr sig om mina barn. De ringer om jag har varit på bvc med Prinsen eller Gittan, hör av sig om barnen är sjuka, skickar kort på namnsdagar. De ringer och säger att de längtar om de inte har sett barnen på en vecka eller två. Det är värt massor.

Idag när vi pratade om något, mamma och jag, sa hon något i stil med. "Om femton år kanske, om jag fortfarande lever då." Magen knyt sig och jag kunde inte lyssna på fortsättningen. "Det får du se till att göra!" sa jag och kände mig gråtfärdig.

Jag kan inte tänka mig att vara utan min mamma och ibland tänker jag på Sambon och hans relation till sin mamma. Sambon har dragit sig undan, tagit ett stort kliv bort från henne så de har inte pratat på en massa år. För att hon var på ett sätt han inte kunde acceptera, och jag förstår honom. Om mitt (vuxna) barn hade vänt mig ryggen hade jag protesterat, bett på mina bara knän, frågat vad jag skulle göra för att kunna rädda situationen. Hon har inte gjort något av det.

Min mamma är betydelsefull för mig, för min familj. Och det ska hon få veta. Det är så himla svennebananaktigt att inte tala om, att inte visa. Så det ska jag tametusan göra. Undrar om jag ska satsa på ett blombud.

Bajsblogger

Blogger gjordes om för ett tag sedan och det funkar inte för mig. Så inläggen blir konstiga och jag är oteknisk. Bland annat försvinner styckesindelningarna, så att texten blir kompakt. Om det finns någon där som fattar vad jag och min bligg har för problem, hur vi ska göra, så säg gärna till. Hälsningar från oteknisk Anna-Bell

Att handla leksaker

Vi handlar leksaker till Prinsen ibland. Bara så där. Kanske en ny vattenspruta, en mindre legobyggsats eller något annat som inte kostar många hundralappar. För att Prinsen, som andra barn, gillar leksaker. Många gånger när vi tittar på leksaker eller kanske köper något säger Prinsen "En sån där har Jonte!" Jonte är en sexårig kille som Prinsen brukar leka med. Jonte verkar få det mesta i leksaksväg. Jag tycker att barn ska uppskatta det de får. Att det inte bara ska vara slit och släng. Att man kan få allt det man pekar på. På en gång. Jag tycker att man kanske kan längta lite. Spara några veckopengar för att till slut kunna handla det man verkligen vill ha. Jag tror att Prinsen fattar att Jonte får leksaker nästan varje gång de handlar. Själv säger jag nej för det mesta, men ja ibland. "Men han blir ju så glad" motiverar Jontes föräldrar. "Och det kostar ju inte så mycket." För mig handlar det egentligen inte om pengar. Utan om att jag tror att barn som får leksaker varje vecka, som bara pekar med fingret en sekund, till slut blir odrägliga. Att man liksom gör dem en björntjänst. Det är trist att vara en nejsägare, men om man aldrig får ett nej som barn, när man inte får öva morgångar på sina föräldrar, hur ska man då göra när man blir större? Kanske att Prinsen tycker att jag har kortare tyglar än andra föräldrar. Som bara tillåter tv-spel en dag i veckan och som inte överöser med godis jämt och ständigt. Men jag hoppas att han en dag förstår att jag gjorde det som jag tyckte var det bästa, godis på lördagen och kanske något litet mellan. Regler gällande spelandet så att det inte ballar ur och blir för mycket. För mycket tjat (från både Prinsen och mig)och för mycket intryck av tv-spel. Jag vill inte att Prinsen ska lära sig att man kan köpa lycka, att bara man få en ny leksak så blir det frid och fröjd. Jag vill ge honom annat. Som tid, upplevelser, små som stora, bra samtal och lek. Och leksaker. Men inte hela tiden.

Helgen som försvann

Idag är jag ledsen, arg och besviken. För att helgen inte blev som jag hade tänkt mig, för att jag känner mig snuvad på det som skulle bli mysigt.

Sambon har jobbat de fyra senaste helgerna. Han har mycket och samtidigt är han den som drar in stålarna nu. Jag har varit hemma och råddat. Denna helg skulle Sambon vara ledig. Skönt, tänkte jag. Då blir det lättare för mig, att dela ansvaret för barnen och vi hinner säkert göra lite saker då också. Med göra menar jag ta hand om högar som finns på tomten. Högar som bland annat blev när Sambon klippte (vår enorma) häck förra veckan. Sedan att klippa gräsmattan på framsidan då det ser ut som en äng där.

På torsdagen jobbade Sambon sent. Jag fick ett sms på dagen där det stod att han på fredagen skulle sluta tidigt, redan vid två. Fredagen kom och jag tänkte inte på middagen som annars. Det tar vi när Sambon kommer, tänkte jag. Han kom hem vid fem. För att han hade hjälpt en arbetskompis med en möbel som skulle bäras och för att han, som han själv sa, är tidsoptimist. Både barnen och jag var svinhungriga så jag gav honom en order om att handla hämtmat.

På lördagen var det barnkalas och vi skulle fixa på tomten. Sambon hade lovat mig att ordna lite med våra bilder, något jag är dålig på. I vår familj är det jag som är fotografen, vilket också betyder att jag knappt finns med på några foton alls. Sedan ger jag Sambon ansvaret över att lägga in bilderna och spara dem på ett säkert sätt. Då jag inte har klippt mig på typ ett år (!!!) så tänkte jag hinna med det på lördagen också.

Lördagen började med att Gittan vaknade klockan fem. Ingen av oss orkade gå upp, utan vi lät henne busa i sovrummet. Klockan kvart över sex gick jag upp och gjorde välling.
Jag lade mig på soffan och läste en stund medan Gittan lekte bredvid. Efter någon timme blev Gittan trött och vi båda somnade i soffan. Vi vaknade av att Prinsen ropade på oss. Då var klockan tio! Det ösregnade och Prinsen skulle vara på kalas klockan elva. Sambon gjorde frukost och jag slog in paket och klädde på barnen. Medan Prinsen var på kalaset handlade vi. Sambon blev förvånad över att Gittan inte ville sitta i stolen i kundvagnen. Han handlar aldrig med henne och vet inte att hon plötsligt ställer sig upp för att försöka ta sig ur, att man sedan får jaga henne runt i butiken medan man försöker handla.

Efter handlingen hämtade jag Prinsen medan Sambon gjorde lunch. Sedan dammsög jag medan Sambon och barnen lekte. Jag passade på att åka och klippa mig och var borta i en timme. När jag kom hem klockan kvart över fyra sov både Sambon och Gittan i soffan, medan Prinsen satt bredvid och tittade på film. Jag lagade middag medan de sov vidare. Hemgjorda köttbullar med potatis, gräddsås och lingon. Jag väckte de sovande när maten var klar någon timme senare.

På kvällen var vi hemma. Sambon nattade Gittan och somnade med henne. Jag läste en Bamsetidning för Prinsen och satt sedan uppe en stund själv.

Söndagen kom och hällregnet fortsatte. Prinsen var uttråkad tills det började komma gäster. Vi skulle fira min och Sambons födelsedagar. Sambon var trött (idag också) och låg mest på soffan, hade på sig samma byxor som han sovit i. Jag tog med min mamma och båda barnen för att handla och Sambon var hemma med Ingemar, mammas man. Jag sa att "Jag tar båda barnen med mig om du fixar det där med kameran." När vi kom tillbaka var kameran tömd och Sambon sa att det fattas en massa bilder från hårddisken. Han vet att jag blir hysterisk när bilder försvinner (det har hänt förr) men verkade ändå lugn själv.

Stämningen mellan Sambon och mig var under söndagen inte så värst lysande. Han ville mest ligga i soffan och gjorde endast kaffe när jag sa till honom. Själv gjorde jag tårta och ordnade middag till oss och de gäster som var kvar vid middagstid. Det var bara nära till oss här, och de känner Sambon. Tyckte ändå att det var lite förargligt att han var så slö och också väldigt negativ. Det var liksom att varje tillfälle att hugga togs, från honom men också från mig.

När kvällen kom och vi var ensamma lade han Gittan och jag städade undan. Sedan satt vi med en chipsskål i varsitt rum. Jag tänkte att helgen blev så fel. Jag fick håret klippt, men inte gräsmattan på framsidan. Men det är inte det. Sambon har jobbat en massa, så klart är han trött. Men förväntas det bara att jag ska köra på som vanligt? Jag som hade sett fram emot att få lite undanstökat och kanske att slippa göra middagen. Han har ont i ryggen av vår dåliga säng som vi sover fyra personer i, jag med på morgnarna. Han också på grund av det fysiskt tunga arbete han har. Men jag vill inte att det ska ingå i vårt förhållande att tävla om vem som har mest att fixa med, eller vem som är tröttast. Så jag håller käften. Och jag skulle aldrig gnälla om att det är jobbigt att vara med barnen, även om det så klart kräver en del av en. Jag vill istället att det ska finnas förståelse, uppbackning och en positiv anda mellan oss. Just nu kan jag inte se något av det.

Idag är jag bara trött, tom och ledsen. Jag känner mig oförstådd och faktiskt inget vidare. Och hemma vandrar Prinsen runt i cirklar och har ingen att leka med och jag har inget tålamod och är rädd att han ska väcka Gittan som nu sover. Rädd för att jag behöver en stund för mig själv. Så att jag kan bli en bra mamma igen, med tålamod som inte är sur, utan har nära till skratt.

Jag behövde påfyllning i helgen, att umgås nära. Men allt blev bara platt och fel. Så här sitter jag och undrar vad som hände med helgen som försvann.

Sista dagen

I fredags var det sista dagen Prinsen var hos dagmamman.

Jag minns när Prinsen började hos B. Han var 1 1/2 år och skolades in av Sambon medan jag var ny på jobbet. Ny och jobbade med andras barn när jag allra helst ville vara hemma med mitt eget.

Jag gillar B skarpt, det har säkert framgått. Jag känner en stor tacksamhet gentemot henne och tänker på allt hon har gett Prinsen. Uppmärksamhet, trygghet och mod. Hon har sett honom, tröstat, skrattat tillsammans med honom, visat honom rätt och fel, funnits för honom när vi har varit på jobbet.

I fredags, på morgonen, plockade vi lupiner tillsammans, till B som älskar det. Lila och det blev en stor bukett. Jag lämnade Prinsen tillsammans med blommorna och med en present till B. I Prinsens ryggsäck fanns det även glass som han ville bjuda sina kompisar på.

I augusti kommer Prinsen att börja i skolan. Det kommer att bli bra för honom. Med många kompisar, med nya utmaningar. Gittan ska börja hos fantastiska B i höst. Men ändå kände jag gråtklumpen i halsen när jag skulle hämta Prinsen i fredags. För att det var sista gången jag hämtade Prinsen hos henne. Jag kände mig nedstämd för att en era är över.

Jag körde flera extra varv med bilen, med kall luft i ansiktet, innan jag åkte till B för att hämta Prinsen på eftermiddagen. Men trots att jag tänkte bita ihop började jag gråta när jag såg B. "Det känns så sorgligt" sa jag. "Han har liksom gått hos dig i nästan 4 1/2 år". "Sluta" sa hon, "innan jag börjar också".

B hade packat Prinsens saker, tömt hans låda och lagt ner hans pärm med foton och teckningar. Hon överräckte ett paket till Prinsen, en avslutningspresent, och jag försökte att skärpa mig när vi sa hej då och trevlig sommar. Sedan grät jag hela vägen hem.

När jag kom hem läste jag i pärmen där hon hade skrivit "Åh vad jag är glad över att du har varit mitt dagbarn! Underbara fina Prinsen. Ha det så roligt i skolan nu. Pussar och kramar från dagmamman B." Och då började jag gråta igen och ännu mer på kvällen när Prinsen sa "Mamma, idag grät B. Hon sa att det känns så sorgligt".

Fina B. Jag är så lycklig över att Prinsen fick gå just hos dig, få vara hos dig som har en sådant fint sätt och en sådan bra barnsyn. Tack för allt. Vi ses i höst när Gittan börjar. Ha en underbar sommar!"

Lugn

På Söder med barnen idag. Älskade Söder som ligger mig så varmt om hjärtat. Men idag var det så där. Med en massa buller, vägarbeten, avgaser, folk som rökte och som trängdes. Jag gjorde det jag skulle. Var hos öronläkaren med Prinsen. Ena hans rör som sattes in när han var knappt två år, togs ut. Det andra satt fast så vi ska tillbaka efter sommaren. Sedan käkade vi burgare i solen. Prinsen dealade till sig en lite legolåda, "Eftersom jag var så duktig hos doktorn!" sa han. Sedan åt vi glass på Medis och letade efter en buske när Prinsen blev kissnödig. Gittan blev väckt på tok för tidigt inne på BR, för två barn skrek. (Jag vet, nästa gång är det mina som skriker.) Sedan åkte vi hem. Och det var så skönt att komma hem. Till ett lugn. Där det inte susar bilar hela tiden. Där det faktiskt luktar blommor och inte avgaser.

Tomt i villan

Läser en intervju med hockeyproffset Henrik "Zäta" Zetterberg. Han är ju ihop med hon Emma som var med i Robinsson för hundra år sedan.

Läser att hockeyspelaren har skrivit på ett kontrakt för 600 mille och att han och frun bor i ett lyxhus på 1400 kvm. Sedan börjas det prata om barn, paret är över 30 år.

Så här säger "Zäta":

"Hög tid att skaffa barn? Vi har ju varit gifta i ett par år nu så...men mycket kan man önska, men ett nytt litet liv kommer inte till på beställning. Men vi känner ingen panik, utan när den dagen kommer så blir det väldigt välkommet, så kan man väl uttrycka det."

Födelsedag

Födelsedag när Prinsen var på Skansen med dagmamman,när Gittan hade ögoninflammation. När höggravida vännen L var här på snabbfika och jag softade hemma. När Sambon kom hem och var stressad, av för mycket jobb, för långa bilköer och en arbetsplats på fel sida om stan. När han gav mig tre röda rosor och sa att det var från en var i familjen, Prinsen, Gittan och honom själv. Födelsedag när jag gjorde rabarberpaj med glömde att ugnen ännu är trasig för att det brann i proppskåpet här om dagen, när jag fick dra till en kompis och grädda. När Sambon somnade med barnen och jag fick en stund med min bok på soffan. Det har varit en vanlig dag men ändå inte. I dag blev jag plötsligt ett år äldre.

Oense

Vi har hamnat i en fas, Prinsen och jag, när vi är oense. Flera gånger om dagen. Han skriker och jag står på mig kring olika saker. Han vrålar och jag blir gråtfärdig. För att det är så ansträngande att ta alla dessa fighter, så tråkigt att ha den här trista rollen. Som mamman som säger nej, som den som sätter gränser, som den som blir sur till sist. Kanske till och med arg eller ledsen. Lilla tonårstiden kallas det visst, att vara sex år. Jag fattar vad som menas och antar att det bara är att köra på, försöka vara lugn, tydlig och extra kärleksfull mellan bråken.

37

Inom en väldigt snar framtid fyller jag år. Jag blickar tillbaka hur livet var under en del tidigare födelsedagar.

7: Jag hade ärvda kläder och stor glugg där framtänderna hade suttit. Syrran var tonåring och lyssnade på punk, hade kläder med nitar och kedjor och kokade sockervatten till håret på morgonen. Pappa hade dragit för sex år sedan och mamma träffat Ingemar, som hon fortfarande hänger ihop med. Jag skulle börja ettan och var en blyg tjej som grät mycket, när andra barn var dumma, för att jag inte vågade säga till.

17: Jag var tillsammans med min första riktiga kärlek. Han var en lyssnare av stora mått och tur var väl det för i denna veva fick jag ätstörningar. Jag vägde 53 kilo och hatade mig själv, tyckte att jag var fet och ful, att rumpan och låren var äckliga. M, killen jag var ihop med, talade om hur fin jag var och till slut blev jag frisk efter en kamp med många jobbiga tankar. (Jag kommer alltid att vara tacksam i hjärtat gentemot M som fanns vid min sida.)Jag bodde hemma hos mamma och Ingemar men sov ofta hos M och hans familj. Vi hade sex på samma våning som M:s familj sov på, och fattade nog inte att föräldrarna förmodligen hörde. Vi pratade om oss, om livet, om framtiden. Sedan gjorde vi slut efter 1 1/2 år. Jag minns faktiskt inte varför.

27: Jag hade träffat Sambon några år tidigare och vi bodde i en minimal etta med kokvrå innanför tullarna, i Stockholm. Han hade redan då eget företag och jag körde racet i krogsvängen. Jag längtade efter barn, medan han tyckte det kunde vänta. Vi tog dagen som den kom under helgerna, tränade en massa, var flitiga restaurangbesökare och åt frukost på café.

37: Jag bor i en villa tillsammans med Sambon och våra två barn. Vi har det bra, men ibland vill jag lägga ut karln på Blocket. Jag tror däremot att alla som har varit tillsammans länge hamnar i svackor. Sambon har humor (lite väl svart dock ibland) och är lite oväntad. Jag tror att det är en av anledningarna till varför jag älskar honom och att det faktiskt ännu håller.

47: Det känns nästan läskigt att tänka så långt på framtiden, men jag gör det ändå. Drömmer och gissar. Jag tror att jag ännu lever med Sambon, att vi har haft en fetsvacka men kommit igenom det och gift oss. Att Prinsen är en social femtonåring som älskar att åka moppe, en som han har trimmat i smyg, och att han har kysst sin första tjej, (eller kanske kille?)Gittan är en aktiv elvaåring som har fastnat för ridning, så Sambon hänger i stallet en massa eftersom jag är allergisk. Jag arbetar kvar på förskola men har ett ben även i en annan bransch, något kreativt som har med skrivande eller skapande att göra. Vi har bytt bostad eftersom vi inte kunde nöja oss med det hus vi har idag. Vi hade en bra möjlighet att flytta till ett större och nyare hus, och då vi hade råd tog vi chansen. Vi har börjat resa allt mer då barnen är större. Annars har vi inte så många gemensamma aktiviteter, Sambon och jag, vilket både oroar mig och känns rätt skönt.

Bråk

Igår var det bråkigt hemma. Prinsen är i en trotsperiod. Han är snart sex år, vill bestämma det mesta och lyssnar inte något vidare på mig. Jag var trött efter att ha stuffat på konferensen. (Mitt eget fel, jag vet.) Sambon var sen (tre timmar) från jobbet men ringde inte hem och meddelade det. Gittan var klängig och jag till och med bajsade med henne i knät. Prinsen fick några utbrott med tillhörande gråt och skrik. Ett när hans kompis var här, för att kompisen fick mer kaka. Det ska vara rättvist. Men man behöver inte riva upp himmel och jord för en kakbit tyckte jag. Började med dåliga metoder, som att hota med att ta bort veckopengen, tala om att kompisar inte vill leka om man tokskriker.

Sambon kom hem när jag skulle lägga båda barnen, som skrek. Prinsen och jag tjafsade om ett presentinköp. Jag tyckte inte att det var lämpligt att Prinsen skulle följa med och inhandla presenten då klockan var 21.15. Men det ville han prompt. "Jag köper en bil som du sa att O gillar att leka med" sa jag och Prinsen skrek allt högre. "Och varför har du inte ringt?" sa jag till Sambon och stirrade vrångt på honom. "Kolla din jävla mobil. Du svarar ju fan aldrig!" svarade han ursinnigt. Sedan talade han om att jag skulle lämna rummet för att han inte orkade se mig.

Det gjorde jag. Lämnade rummet medan Gittan gallskrek. Sedan började jag gråta och i samma veva kom Prinsen ner. "Mamma, så farligt är det väl inte!" sa han. "Du behöver väl inte gråta!" "Men jag är så trött och jag orkar inte med bråk. Jag har tjatat på dig halva dagen och du lyssnar inte utan bara skriker och pappa är arg" sa jag och grät mer. "Mammor kan också bli trötta."

Vi somnade med huvudena ihop, Prinsen och jag. Under en filt på soffan. Innan hade jag läst en bok, om djuren i Sysselstad och talat om att det inte var Prinsens fel, att det bara blir fel ibland. Klockan 01.00 vaknade jag och bar min son till sängen, innan jag själv dunsade ner bredvid Sambon.

Ps. Sambon hade ringt. De missade samtalen fanns där såg jag sedan. Förresten tror jag inte att det är bra för någon att Sambon jobbar så mycket. (De röda dagarna som varit den senaste tiden och de tre senaste helgerna.) Inte för honom, inte för mig och barnen. Inte för familjesammanhållningen eller för förhållandet.

Presenten till kalaset inhandlades i morse.

Konferens

Först vill jag börja med att tacka alla sex personer som har svarat på inlägget under. Jag vet att några till läser, men om det så "bara" vore för er sex, skulle det vara värt att fortsätta blogga. Och det ska jag.

I början av veckan har jag varit på konferens med jobbet. Det var spännande och lite halvläskigt i början. Eftersom mitt gamla jobb och det nya finns i samma organisation så var liksom båda gängen där. Jag var alltså tvungen att välja var jag skulle sitta vid arbetet och vid fikat som exempel. Men jag gick in för att vara trevlig mot alla, mingla på och det hela löste sig naturligt.

Det gick fint att lämna Prinsen och Gittan med Sambon, men jag kände mig amputerad. Att vara utan barnen i ett och ett halvt dygn var som att sakna en kroppsdel. Men det funkade bra ändå. Jag måste faktiskt erkänna att det var rätt nice att ligga i mitt rum med havsutsikt och läsa i en hel timme, att käka ostört och att prata vuxensaker.

På kvällen hade ett annat företag som bodde på samma hotell hyrt en DJ, så jag och några andra tjejer (som jag inte kände innan) drog dit. Jag drack inte en droppe alkohol på hela kvällen, för jag hade ingen lust, men jag dansade i tre timmar och gick och lade mig klockan halv två. Svinkul hade vi det!

I höst kommer jag att arbeta i ett arbetslag där det är 14 barn, vilket känns otroligt lyxigt. Ropar inte hej för jag fattar att de (ledningen) säkert kommer att peta in några barn till. Mina kollegor är i mogen ålder, båda är 60 plus och har jobbat med varandra sedan 90-talet. Men det känns bra. Innan vi skildes åt för att åka hem kramade den ana kollegan om mig, tittade och sa "Det kommer att bli fint det här. Det känns bra!" Jag tror att hon menade det.

Varför man har en blogg, vem är du?

Blogg. Jag minns första gången jag hörde ordet och jag minns att jag sa till polaren P "Det finns något som heter blogg". Jag kollade upp vad det var och bloggarna på nätet blev allt fler, poppade upp som svampar ur jorden.

Min blogg kom till i januari 2007, när Prinsen var fem månader. Mest för att jag tänkte att det var en grej för mig, jag som gillar att skriva. En plats att ventilera mina tankar och känslor på. Ett ställe där det är ok att spy ut allt, ocensurerat.

Jag skrev om ditten och datten i början. Men bloggen fick en helt annan funktion när vi började med syskonförsök i maj 2008. Under tiden det tog att bli gravid med Gittan (tre år) fick jag ett otroligt stöd av mina bloggläsare. Det är en evig tacksamhet, från botten av mitt hjärta.

Genom åren har jag haft både få och lite fler läsare, som mest när vi höll på med IVF. Att flest ville läsa min blogg då är kanske för man själv satt i samma båt, för att man undrade hur det skulle gå. I dag har jag några tappra som hänger kvar från förr (man tackar för det!) och en del nya läsare (roligt att ni vill läsa här!)

Så varför har jag en blogg? Det är fortfarande för att jag vill ventilera och för att jag har ett behov av att skriva. Och ja, jag erkänner. Det är fan så mycket roligare att få respons än att inte få det. Att få en åsikt tillbaka, några ord, ett par rader. Tack till er som ännu orkar kommentera. Tack till Tudorienne för raden under mitt inlägg om GAD. Så lite men ändå så betydelsefullt, för det kändes så personligt det jag skrev.

Så varför har jag inga bilder? Det är det där med att ventilera igen, att det är orden som känns viktiga och för att jag inte orkar. För att jag skulle känna mig stressad av att ha en bilderblogg och behöva tänka på det. Det blev inga magbilder när jag var gravid, för att det kändes fel att lägga ut. Mest magiskt för mig och kanske stötande för andra.

Så vem är du som (fortfarande) läser här? Varför gör du det, trots att jag varken är gravid eller gör IVF. Trots att jag sällan bjuder på bilder. När hittade du hit och hur? Vad är bra med min blogg och är det något du saknar?

Tjing från Anna-Bell i en regnig förort utanför Hufudstaden