Samtal med min storasyster under en promenad i helgen:
Syrran: Vart har din röv tagit vägen?
Jag: Den är här. (Går bredbent och putar med baken).
Syrran: Men den har ju blivit så platt.
Jag: Jaha?
Syrran: Den har blivit plattare.
Jag: Ja ja det kanske den har. Men jag har väl alltid haft en liten häck. Jag har ju alltid varit smal.
Syrran: Själv har jag större rumpa.
Jag: Jo men du är ju knappast överviktig.
Syrran: Nej men jag är liksom svankig och mer kurvig. Jag har putrumpa.
Jag: Så himla putig är den väl inte?
Syrran: Jo kolla. (Vänder baksidan mot mig).
Jag: Ok.
Syrran: Vadå! Ser min bak stor ut?!
Vad att säga...
söndag 29 april 2007
Myshelg med kusinerna
Jag har alltid haft en nära relation till min systers barn. Det är en tjej på 18 år och tre killar som är mellan 10 och 16 år. I helgen var vi där, Prinsen och jag. Hos moster och kusinerna.
En rolig helg hade vi. Då Prinsen fick en massa uppmärksamhet. Då vi promenerade och då vi åt långa frukostar ihop. Då jag och 10-åringen ritade av varandra, då han gjorde snygga partyfrisyrer på mig.
I morse vaknade Prinsen klockan sex. Det brukar inte hända. Antar för att det var för att det var så ljust i rummet. Klockan kvart över sex låg även tolvåringen tillsammans med oss i sängen. Det var mysigt. Vi låg och pratade, gosade med Prinsen. Prinsen fick en present av honom. En snuttefilt gjord i slöjden. Jag blev glad. Min lilla W som blivit stor, min systerson, går i sexan och är snart tonåring. Han har tänkt på Prinsen då han har valt vilken sak han ska sy i skolan och det blev en filt med Prinsens namn på. Blir rörd då jag tänker på hur det såg ut när han satt där vid symaskinen med tungan rätt i munnen.
De var hundvakt i helgen, syrran och barnen. Det var en liten söt och snäll trasselsudd som hette Pricken. Prinsen har aldrig tidigare sett en hund på så nära håll. Detta var på så nära håll att Prinsen drog Pricken i mustaschen. Pricken var lugn och sa ingenting utan stod bara kvar och undrade vad det var som hände. På kvällen däremot blev det fart på Pricken. Han försökte ha ihjäl Muminpappan, ett gosedjur som kom i en Happymeal, och vi höll på att skratta på oss. Han var helt galen och gav sig inte förrän Muminpappan låg orörlig längs inne under en säng. Hundar kan vara roliga.
En rolig helg hade vi. Då Prinsen fick en massa uppmärksamhet. Då vi promenerade och då vi åt långa frukostar ihop. Då jag och 10-åringen ritade av varandra, då han gjorde snygga partyfrisyrer på mig.
I morse vaknade Prinsen klockan sex. Det brukar inte hända. Antar för att det var för att det var så ljust i rummet. Klockan kvart över sex låg även tolvåringen tillsammans med oss i sängen. Det var mysigt. Vi låg och pratade, gosade med Prinsen. Prinsen fick en present av honom. En snuttefilt gjord i slöjden. Jag blev glad. Min lilla W som blivit stor, min systerson, går i sexan och är snart tonåring. Han har tänkt på Prinsen då han har valt vilken sak han ska sy i skolan och det blev en filt med Prinsens namn på. Blir rörd då jag tänker på hur det såg ut när han satt där vid symaskinen med tungan rätt i munnen.
De var hundvakt i helgen, syrran och barnen. Det var en liten söt och snäll trasselsudd som hette Pricken. Prinsen har aldrig tidigare sett en hund på så nära håll. Detta var på så nära håll att Prinsen drog Pricken i mustaschen. Pricken var lugn och sa ingenting utan stod bara kvar och undrade vad det var som hände. På kvällen däremot blev det fart på Pricken. Han försökte ha ihjäl Muminpappan, ett gosedjur som kom i en Happymeal, och vi höll på att skratta på oss. Han var helt galen och gav sig inte förrän Muminpappan låg orörlig längs inne under en säng. Hundar kan vara roliga.
onsdag 25 april 2007
Hur låter en snigel?!
I morse satt jag och tittade i en pekbok tillsammans med Prinsen. På varje sida var det en färgglad bild på ett djur och ovanför stod det vilket djur det var.
"En ko" sa jag. "Muuu!" Jag försökte att låta så trovärdig som möjligt.
"En get. Bääähh!" "En kanin" sa jag och rynkade näsan och fnös.
"En höna. Ka,ka,kaaa". Så en gås. Hur sjutton låter en gås? Sedan en kalkon,en kanariefågel och en anka. Måste man vara fågelskådare för att lyckas med lätena eller kan man låta typ likadant på alla fåglar? Så de bästa: "En snigel!" Följt av en fjäril och en nyckelpiga. Tystare djur får man ju leta efter. Har fortfarande inte kommit på något läte för snigeln, fjärilen och nyckelpigan som jag kan göra nästa gång vi läser boken om alla djur.
"En ko" sa jag. "Muuu!" Jag försökte att låta så trovärdig som möjligt.
"En get. Bääähh!" "En kanin" sa jag och rynkade näsan och fnös.
"En höna. Ka,ka,kaaa". Så en gås. Hur sjutton låter en gås? Sedan en kalkon,en kanariefågel och en anka. Måste man vara fågelskådare för att lyckas med lätena eller kan man låta typ likadant på alla fåglar? Så de bästa: "En snigel!" Följt av en fjäril och en nyckelpiga. Tystare djur får man ju leta efter. Har fortfarande inte kommit på något läte för snigeln, fjärilen och nyckelpigan som jag kan göra nästa gång vi läser boken om alla djur.
tisdag 24 april 2007
Katrinplommonjuice, vinkork och tand nummer två
När Prinsen inte hade gjort nummer två på närmare en vecka gick jag och inhandlade katrinplommonjuice. Han fick lite på fredagen, lite på lördagen och en hel flaska på söndagen. Så gick jag här och väntade på resultat. Igår satte det fart. Full fart. Något som liknade en halv vinkork kom ut och sedan var det igång. Tur att det finns sådana juicer att tillgå. Det funkade. Verkligen.
Den andra tanden ploppade fram igår och Prinsen hade feber, 39 grader. På sjukvårdsrådgivningen sa de att bebisar kan få feber då de får tänder och på BVC sa de att det inte stämmer. Varför måste de alltid envisas med att säga olika saker. Endast för att sätta griller i skallen på en nojig mamma. Eller?
Den andra tanden ploppade fram igår och Prinsen hade feber, 39 grader. På sjukvårdsrådgivningen sa de att bebisar kan få feber då de får tänder och på BVC sa de att det inte stämmer. Varför måste de alltid envisas med att säga olika saker. Endast för att sätta griller i skallen på en nojig mamma. Eller?
Längtan efter ett barn och lyckan som infunnits
Kollade i några gamla böcker som jag skrev i då vi var i barnlöshetsträsket. Minns den hemska klumpen i magen, den svarta dimman och stressen som fanns. Minns hur jag gång på gång försökte hålla skenet uppe, parera alla klumpiga kommentarer och hela tiden sträva framåt trots misslyckanden och bakslag. På något sätt kan jag undra hur jag orkade men jag vet redan svaret. Det fanns inget annat alternativ. Längtan efter ett barn kan vara så stark att ingenting annat spelar någon roll, så stark att man kan gå genom eld och vatten för att nå resultatet. Därför orkar man.
Läser att många småbarnsföräldrar separerar innan barnet fyllt två år. Kan förstå att det kanske kan bli så med sömnbrist och allt annat som kan komma då man har ett litet barn. Själv kan jag inte hålla med om att det är jobbigt att ha en bebis. Inte när man har andra referenser gällande jobbigt. Att inte ha ett barn kan vara så mycket mer jobbigt. Det kan vara överjävligt.
Själv kan jag inte tänka mig att vi skulle släppa varandra nu, sambon och jag. Efter år då vi kämpat ihop med psykisk påfrestan, sprutor i magen, nedgångar och ett samliv som inte alltid funnits. Skulle vi göra slut nu när vi nått resultatet? Nu när vi äntligen fått vår efterlängtade prins. Skulle inte tro det. Nu när den svarta dimman är borta och solen lyser stark. Gå skilda vägar? Aldrig! Vi måste hålla ihop. Jag vill hålla ihop. Vi har fått ett barn och jag är lycklig. Jättelycklig!
Läser att många småbarnsföräldrar separerar innan barnet fyllt två år. Kan förstå att det kanske kan bli så med sömnbrist och allt annat som kan komma då man har ett litet barn. Själv kan jag inte hålla med om att det är jobbigt att ha en bebis. Inte när man har andra referenser gällande jobbigt. Att inte ha ett barn kan vara så mycket mer jobbigt. Det kan vara överjävligt.
Själv kan jag inte tänka mig att vi skulle släppa varandra nu, sambon och jag. Efter år då vi kämpat ihop med psykisk påfrestan, sprutor i magen, nedgångar och ett samliv som inte alltid funnits. Skulle vi göra slut nu när vi nått resultatet? Nu när vi äntligen fått vår efterlängtade prins. Skulle inte tro det. Nu när den svarta dimman är borta och solen lyser stark. Gå skilda vägar? Aldrig! Vi måste hålla ihop. Jag vill hålla ihop. Vi har fått ett barn och jag är lycklig. Jättelycklig!
måndag 23 april 2007
Mitt jobb suger!
Jag trivs inte på mitt jobb. Har arbetat på denna skola i två terminer och ju mer jag tänker på hur jag har behandlats desto argare blir jag. Tänker på detta:
-Hon som är huvudansvarig för skolan, Fröken M, har smutskastat mig inför barnen flera gånger. Istället för att prata i enrum då hon och jag inte drar jämt så har hon ställt sig mitt bland barnen och skällt på mig. Detta gör att jag hamnar i underläge eftersom barnen har stor respekt för Fröken M och inte för mig. Mitt arbete med barnen, där många är väldigt krävande, har blivit svårare för att Fröken M nedvärderar mig.
- Fröken M kollar mig på ett jobbigt sätt. Då jag blev anställd på skolan fick jag sitta och skriva samma saker som de gör i årskurs ett, hela alfabetet och alla siffror, för att Fröken M skulle kolla min handstil. Detta eftersom jag skulle vara ansvarig för ettornas läs- och skrivinlärning. Hallå! Jag KAN skriva ordentligt. Jag HAR läst om barns läs- och skrivinlärning på universitetet.
- Denna Fröken M tycker att det är dåligt att jag inte jobbar över utan betalning. Hon tycker att jag borde det eftersom jag är relativt nyutexaminerad. Det tycker inte jag. För mig räcker det med heltid. Om jag ska jobba mer så ska jag ha betalt för det. Jag har ett privatliv som jag värderar högt.
- Fröken M och rekrorn har behandlat en av mina kollegor som skit. (S är 26 år och nyutexaminerad). Jag kan inte ta dem på allvar i sina ledarpositioner sedan dess. Kollegan S hade hamnat i en situation där hon kände sig kränkt av Fröken M. Då hon pratade med rektorn om det sa rektorn "Vi kan prata om det men då måste Fröken M vara med!" Eftersom Fröken M och rektorn är gamla kompisar satt de och gaddade ihop sig under samtalet och det slutade med att min kollega grät eftersom de var så elaka. "Sluta" bad han med tårarna rinnandes. "Jag orkar inte höra mer". Idioter!
- Fröken M tar mycket personligt. En gång pratade jag med henne om att en elev i hennes klass sparkade mot (höggravida) mig och skrek Håll käften! Detta skulle ingen våga göra mot Fröken M. Dagen efter kom Fröken M och sade att hon inte hade kunnat sova på natten eftersom jag hade sagt så om hennes elev, som att jag menade att hon hade knutit sina elever för hårt till henne. Vakna! Jag sa bara fakta! För mig är det inte ok att någon sparkar emot mig och jag anser att klassläraren tillsammans med mig och andra lärare måste påvisa att beteendet inte är ok.
- Det var ingen som önskade mig lycka till när jag gick hem med min tjocka mage, varken Fröken M eller rektorn. Mycket konstigt tycker jag.
- Det finns två stycken snälla kollegor som jag träffar på fritiden ibland och jag har skickat kort på Prinsen till barnen. De vet om på jobbet att jag har fått en son. Jag förväntade mig inte presenter då Prinsen föddes men tycker däremot att man som chef kan skicka ett litet grattiskort. Det känns uselt att hon inte gjorde det.
- Jag vet att de vill bli av med mig på jobbet. Det märks och det förstår jag av det som sades på det senaste utvecklingssamtalet. Jag anar att de fattar att jag heller inte vill vara där. Det kommer jag heller inte vara. Jag ska hitta ett nytt jobb. Ett jobb där de uppskattar mig och dit jag kan gå utan att få en klump i magen. Jag vill inte ens åka tillbaka till jobbet för att skriva under uppsägningspapperna. Kanske att jag ber rektorn att posta dem, får se.
Jag ska hitta ett arbete där jag har kul med mina arbetskamrater och där jag trivs. Tycker att man tillbringar alldeles för mycket tid på jobbet för att vantrivas. Har inte bestämt mig för om jag ska säga allt jag har samlat på mig eller om jag ska strunta i det. Det skulle bara vara så skönt att få ur sig all skit, låta dem få höra hur jag har uppfattat dessa två terminer på denna konstiga arbetsplats.
-Hon som är huvudansvarig för skolan, Fröken M, har smutskastat mig inför barnen flera gånger. Istället för att prata i enrum då hon och jag inte drar jämt så har hon ställt sig mitt bland barnen och skällt på mig. Detta gör att jag hamnar i underläge eftersom barnen har stor respekt för Fröken M och inte för mig. Mitt arbete med barnen, där många är väldigt krävande, har blivit svårare för att Fröken M nedvärderar mig.
- Fröken M kollar mig på ett jobbigt sätt. Då jag blev anställd på skolan fick jag sitta och skriva samma saker som de gör i årskurs ett, hela alfabetet och alla siffror, för att Fröken M skulle kolla min handstil. Detta eftersom jag skulle vara ansvarig för ettornas läs- och skrivinlärning. Hallå! Jag KAN skriva ordentligt. Jag HAR läst om barns läs- och skrivinlärning på universitetet.
- Denna Fröken M tycker att det är dåligt att jag inte jobbar över utan betalning. Hon tycker att jag borde det eftersom jag är relativt nyutexaminerad. Det tycker inte jag. För mig räcker det med heltid. Om jag ska jobba mer så ska jag ha betalt för det. Jag har ett privatliv som jag värderar högt.
- Fröken M och rekrorn har behandlat en av mina kollegor som skit. (S är 26 år och nyutexaminerad). Jag kan inte ta dem på allvar i sina ledarpositioner sedan dess. Kollegan S hade hamnat i en situation där hon kände sig kränkt av Fröken M. Då hon pratade med rektorn om det sa rektorn "Vi kan prata om det men då måste Fröken M vara med!" Eftersom Fröken M och rektorn är gamla kompisar satt de och gaddade ihop sig under samtalet och det slutade med att min kollega grät eftersom de var så elaka. "Sluta" bad han med tårarna rinnandes. "Jag orkar inte höra mer". Idioter!
- Fröken M tar mycket personligt. En gång pratade jag med henne om att en elev i hennes klass sparkade mot (höggravida) mig och skrek Håll käften! Detta skulle ingen våga göra mot Fröken M. Dagen efter kom Fröken M och sade att hon inte hade kunnat sova på natten eftersom jag hade sagt så om hennes elev, som att jag menade att hon hade knutit sina elever för hårt till henne. Vakna! Jag sa bara fakta! För mig är det inte ok att någon sparkar emot mig och jag anser att klassläraren tillsammans med mig och andra lärare måste påvisa att beteendet inte är ok.
- Det var ingen som önskade mig lycka till när jag gick hem med min tjocka mage, varken Fröken M eller rektorn. Mycket konstigt tycker jag.
- Det finns två stycken snälla kollegor som jag träffar på fritiden ibland och jag har skickat kort på Prinsen till barnen. De vet om på jobbet att jag har fått en son. Jag förväntade mig inte presenter då Prinsen föddes men tycker däremot att man som chef kan skicka ett litet grattiskort. Det känns uselt att hon inte gjorde det.
- Jag vet att de vill bli av med mig på jobbet. Det märks och det förstår jag av det som sades på det senaste utvecklingssamtalet. Jag anar att de fattar att jag heller inte vill vara där. Det kommer jag heller inte vara. Jag ska hitta ett nytt jobb. Ett jobb där de uppskattar mig och dit jag kan gå utan att få en klump i magen. Jag vill inte ens åka tillbaka till jobbet för att skriva under uppsägningspapperna. Kanske att jag ber rektorn att posta dem, får se.
Jag ska hitta ett arbete där jag har kul med mina arbetskamrater och där jag trivs. Tycker att man tillbringar alldeles för mycket tid på jobbet för att vantrivas. Har inte bestämt mig för om jag ska säga allt jag har samlat på mig eller om jag ska strunta i det. Det skulle bara vara så skönt att få ur sig all skit, låta dem få höra hur jag har uppfattat dessa två terminer på denna konstiga arbetsplats.
fredag 20 april 2007
Det kom ett kort från en gammal vän
Ja jag tror det i alla fall. Det var i julas som kortet ramlade ner i brevlådan. Ett helt vanligt kort med någon tomte på. Där stod: "God jul och gott nytt år önskar Carla, David och Saga" Det var adresserat till familjen Anna-Bell och så mitt efternamn.
Carla. Jag vet bara en sådan. Min gamla kompis Carla.Den tjej som jag hängde med jämt under tonårstiden. Hon som hade ett eget rum ute i familjens garage. Där satt vi och pratade om viktiga saker som drömmar, kärlek och livet självt. Där brukade jag sova över. De bodde i en enplansvilla. Där solade vi på det plana stekheta taket, blev berusade första gången efter att ha besökt den uppbyggda baren som fanns i vardagsrummet. Där ringde vi till Heta Linjen och fnissade, såg skräckfilmer, åt makaroner med ketchup då det var föräldrafritt och pussades med killar.
Carla. Jag har tänkt på henne. Många gånger. Ofta. Hur gick det för henne?
Vi var 17 år och hon träffade en kille som var fyra år äldre. Hon började umgås allt mer med honom och liksom glömde bort vår vänskap. Efter en tid fick jag höra på omvägar att hon var gravid. Jag blev besviken. Hade önskat att hon hade berättat själv. Vi som hade delat allt.
Barnet föddes och det blev en flicka som fick heta Saga. Vi träffades men det blev aldrig samma sak mer. Jag började jobba i stan, pendlade, fick egna pengar, shoppade och gick ut en del på krogen. Carla blev ensamstående mamma för förhållandet sprack. Vi var i olika faser i livet och på något sätt kunde vi inte mötas.
Julkortet. Jag undrar om det är från henne. Det bara måste vara så. Det stod bara deras namn. Inget mer. Inget "Carla, din gamla kompis" eller "Det skulle vara kul om vi kunde höras". Så vad ville hon med ett julkort? Visa att hon har tänkt på mig så som jag tänkt på henne? Att jag ska höra av mig?
Jag tror att det blir så. Att jag hör av mig. Jag är alleles för nyfiken för att låta bli. Det skulle vara spännande att få höra vad som har hänt henne de senaste 15 åren, prata gamla minnen och se vilken person hon har blivit som vuxen. Jo jag tror det får bli så. Bara ett par rader på ett kort med min mejladress och telefonnummer. Kanske var det så hon tänkte då hon skickade julkortet.
Carla. Jag vet bara en sådan. Min gamla kompis Carla.Den tjej som jag hängde med jämt under tonårstiden. Hon som hade ett eget rum ute i familjens garage. Där satt vi och pratade om viktiga saker som drömmar, kärlek och livet självt. Där brukade jag sova över. De bodde i en enplansvilla. Där solade vi på det plana stekheta taket, blev berusade första gången efter att ha besökt den uppbyggda baren som fanns i vardagsrummet. Där ringde vi till Heta Linjen och fnissade, såg skräckfilmer, åt makaroner med ketchup då det var föräldrafritt och pussades med killar.
Carla. Jag har tänkt på henne. Många gånger. Ofta. Hur gick det för henne?
Vi var 17 år och hon träffade en kille som var fyra år äldre. Hon började umgås allt mer med honom och liksom glömde bort vår vänskap. Efter en tid fick jag höra på omvägar att hon var gravid. Jag blev besviken. Hade önskat att hon hade berättat själv. Vi som hade delat allt.
Barnet föddes och det blev en flicka som fick heta Saga. Vi träffades men det blev aldrig samma sak mer. Jag började jobba i stan, pendlade, fick egna pengar, shoppade och gick ut en del på krogen. Carla blev ensamstående mamma för förhållandet sprack. Vi var i olika faser i livet och på något sätt kunde vi inte mötas.
Julkortet. Jag undrar om det är från henne. Det bara måste vara så. Det stod bara deras namn. Inget mer. Inget "Carla, din gamla kompis" eller "Det skulle vara kul om vi kunde höras". Så vad ville hon med ett julkort? Visa att hon har tänkt på mig så som jag tänkt på henne? Att jag ska höra av mig?
Jag tror att det blir så. Att jag hör av mig. Jag är alleles för nyfiken för att låta bli. Det skulle vara spännande att få höra vad som har hänt henne de senaste 15 åren, prata gamla minnen och se vilken person hon har blivit som vuxen. Jo jag tror det får bli så. Bara ett par rader på ett kort med min mejladress och telefonnummer. Kanske var det så hon tänkte då hon skickade julkortet.
Storm och ett evigt tutande
I natt blåste det som bara den. Detta gjorde att en av buskarna här utanför vårat hus slog mot en bil och detta i sin tur ledde till att bilens larm gick igång. Hela tiden. Hela natten. Jag trodde att jag skulle bli galen. Det tutade och tjöt i ungefär en minut i stöten med två-tre minuters mellanrum. Snacka om psykande. Antar att bilens ägare (ingen aning om vem det är) inte har sitt sovrumsfönster åt samma håll som vi. Stackars sambon trodde att det var väckarklockan vid ett tillfälle så helt plötsligt ser jag honom i givakt bredvid sängen trots att klockan bara var tre på natten. Sker det här i natt igen ska jag personligen gå ut med en megastor häcksax och kapa av hela busken.
torsdag 19 april 2007
Brevet om brevet som skulle rekomenderas...
Hej!
Jag ringde till tobaksaffären i morse. Tyvärr kan de inte ge ut något kvitto eftersom brevet inte skickats rekomenderat. Brevet gick med vanlig post vid 18-tiden i går.
Jag är ledsen för det som hänt, verkligen. Om det gick att backa bandet skulle jag göra det gladeligen men det är försent.
Jag brukar vara noggrann och visst är jag lärare. Men jag är människa också och det är mänskligt att göra misstag. Det är bara olyckligt att du drabbades av min tanklöshet. Du ska veta att jag bara ville vara snäll. Nu hoppas jag på att brevet kommer fram som det ska i alla fall.
Säg till om jag kan ersätta dig på något sätt.
Anna-Bell
Jag ringde till tobaksaffären i morse. Tyvärr kan de inte ge ut något kvitto eftersom brevet inte skickats rekomenderat. Brevet gick med vanlig post vid 18-tiden i går.
Jag är ledsen för det som hänt, verkligen. Om det gick att backa bandet skulle jag göra det gladeligen men det är försent.
Jag brukar vara noggrann och visst är jag lärare. Men jag är människa också och det är mänskligt att göra misstag. Det är bara olyckligt att du drabbades av min tanklöshet. Du ska veta att jag bara ville vara snäll. Nu hoppas jag på att brevet kommer fram som det ska i alla fall.
Säg till om jag kan ersätta dig på något sätt.
Anna-Bell
onsdag 18 april 2007
Jag ville bara vara snäll ...och allt blev fel!
Jag känner en gammal dam här i huset, lärde känna henne för ett par år sedan. Hon är över 90 år men helt skärpt, ybersocial och snäll. Ibland vill hon ha hjälp med vissa saker och då ställer jag upp. Jag har handlat åt henne, postat brev och tvättat. Ja inte särskilt ofta, men någon gång då och då.
Så idag hade hon ringt på svararen då jag var ute. Jag tog hissen upp till hennes våning och ringde på. "Jo jag skulle vilja ha lite hjälp med några brev" sa hon. "Inga problem" sa jag och fick informationen om att det var 1000 kr i det ena, ett rekomenderat brev, och att det skulle till ett annat land. Det var tydligen något slags arv som skulle fixas, någon husandel som hon skulle kunna komma över."Du måste ta kvittot!" var det sista hon sa innan jag lämnade hennes lägenhet.
Så stod jag där i kön på tobaksaffären där jag bor. Mycket folk. Sambon med Prinsen i vagnen utanför. Det blev min tur och jag lade fram breven. Grannen hade redan frankerat de och hon i kassan noterade det. Jag, med mumsmums i skallen glömmer det viktiga. Kvittot! Vi gick och handlade, sambon och jag med Prinsen i vagnen. Det är inte förrän vi kommer hem som jag kommer på min tabbe.
När telefonen ringer vet jag vem det är. "Hur gick det med breven?" "Bra" svarar jag
"...men jag glömde kvittot". "Men det var ju det som var viktigast! Hur kan du glömma kvittot?"
"Ja jag vet inte...Jag är ledsen för det men jag har så mycket att tänka på..." Så kommer en harang om hur dåligt det var att jag inte hade kommit ihåg det. Att jag borde säga nej till att hjälpa till om jag hade så mycket i huvudet. Jag sa sedan att jag var tvungen att lägga på luren. Prinsen skrek i bakgrunden. Han ville amma och sova.
Efter fem minuter då jag låg bredvid Prinsen i sängen ringde det igen. Det var grannen och jag sa åt sambon att han inte skulle svara. Efter ytterligare fem minuter ringde det hysteriskt på dörrklockan. Jag hörde svagt hur sambon pratade med grannen och att hon sedan gick. Hon hade sagt att jag borde ha fixat det där, att posta ett rekomenderat brev, att det kan varenda barnunge. Jag skulle verkligen kunna fixa att posta ett brev till henne, jag som är lärarinna och allt. "Men hon är mamma också" sa sambon och jag tackade honom efteråt. För att han försvarar mig och förstår mitt misstag. Hon var arg på mig, grannen, och sambon hade varit tvungen att ställa sig i vägen för att hon ville komma in till mig i sovrummet. Det tackade jag honom också för. Jag vill inte ha in arga granntanter i sovrummet då jag ligger i underkläderna och ammar. Sedan gick hon. Sambon hade bitit sig i tungan för att inte vara otrevlig. Men han stängde dörren utan att säga hej då.
Så när Prinsen somnade ringde jag henne. Hon var sur för att jag inte hade svarat i telefonen, verkade inte acceptera att jag nattade vår son. Hon verkade tro att jag inte hade postat breven och sa att det var ett värdepapper på 200 000 kr där i. Hon sa att hon hade pratat med jurister, med landet dit brevet skulle komma och med folk där jag lämnade brevet. Hon påstod att inga brev till det landet hade lämnats in. Jag sa "Jag är ledsen om jag glömde kvittot. Jag har ett barn som jag tänker på hela tiden. Om inte brevet kommer fram så får jag väl betala dig 1000 kr av min föräldrapeng. Men jag har postat breven, det har jag. Jag fixar kvittot i morgon". Så lade vi på. Jag var arg för att det blev som det blev. Ledsen för att jag inte orkar med trubbel. Hur kunde det bli så fel då jag bara ville vara snäll?
Jag är ingen ekonom. Jag vet knappt vad ett rekomenderat brev är för något. Jag skickar aldrig sådana brev. Så hur kan hon skicka iväg mig med 200 000 kronor och prata om en tusenlapp? Detta kan inte göra att hon blir arvslös, det kan det inte. Det hade varit ändå jobbigare om grannen hade varit en pank pensionär men det är hon inte. Hon har pengar. Fetmycket pengar men det vet hon inte om att jag vet.
Så i morgon måste jag hänga på låset hos tobaksaffären för att försöka fixa ett kvitto. Fixa ett kvitto för ett brev som förmodligen redan har lämnat stället och är på väg i någon postsäck till en helt annan plats. Wish me luck.
Så idag hade hon ringt på svararen då jag var ute. Jag tog hissen upp till hennes våning och ringde på. "Jo jag skulle vilja ha lite hjälp med några brev" sa hon. "Inga problem" sa jag och fick informationen om att det var 1000 kr i det ena, ett rekomenderat brev, och att det skulle till ett annat land. Det var tydligen något slags arv som skulle fixas, någon husandel som hon skulle kunna komma över."Du måste ta kvittot!" var det sista hon sa innan jag lämnade hennes lägenhet.
Så stod jag där i kön på tobaksaffären där jag bor. Mycket folk. Sambon med Prinsen i vagnen utanför. Det blev min tur och jag lade fram breven. Grannen hade redan frankerat de och hon i kassan noterade det. Jag, med mumsmums i skallen glömmer det viktiga. Kvittot! Vi gick och handlade, sambon och jag med Prinsen i vagnen. Det är inte förrän vi kommer hem som jag kommer på min tabbe.
När telefonen ringer vet jag vem det är. "Hur gick det med breven?" "Bra" svarar jag
"...men jag glömde kvittot". "Men det var ju det som var viktigast! Hur kan du glömma kvittot?"
"Ja jag vet inte...Jag är ledsen för det men jag har så mycket att tänka på..." Så kommer en harang om hur dåligt det var att jag inte hade kommit ihåg det. Att jag borde säga nej till att hjälpa till om jag hade så mycket i huvudet. Jag sa sedan att jag var tvungen att lägga på luren. Prinsen skrek i bakgrunden. Han ville amma och sova.
Efter fem minuter då jag låg bredvid Prinsen i sängen ringde det igen. Det var grannen och jag sa åt sambon att han inte skulle svara. Efter ytterligare fem minuter ringde det hysteriskt på dörrklockan. Jag hörde svagt hur sambon pratade med grannen och att hon sedan gick. Hon hade sagt att jag borde ha fixat det där, att posta ett rekomenderat brev, att det kan varenda barnunge. Jag skulle verkligen kunna fixa att posta ett brev till henne, jag som är lärarinna och allt. "Men hon är mamma också" sa sambon och jag tackade honom efteråt. För att han försvarar mig och förstår mitt misstag. Hon var arg på mig, grannen, och sambon hade varit tvungen att ställa sig i vägen för att hon ville komma in till mig i sovrummet. Det tackade jag honom också för. Jag vill inte ha in arga granntanter i sovrummet då jag ligger i underkläderna och ammar. Sedan gick hon. Sambon hade bitit sig i tungan för att inte vara otrevlig. Men han stängde dörren utan att säga hej då.
Så när Prinsen somnade ringde jag henne. Hon var sur för att jag inte hade svarat i telefonen, verkade inte acceptera att jag nattade vår son. Hon verkade tro att jag inte hade postat breven och sa att det var ett värdepapper på 200 000 kr där i. Hon sa att hon hade pratat med jurister, med landet dit brevet skulle komma och med folk där jag lämnade brevet. Hon påstod att inga brev till det landet hade lämnats in. Jag sa "Jag är ledsen om jag glömde kvittot. Jag har ett barn som jag tänker på hela tiden. Om inte brevet kommer fram så får jag väl betala dig 1000 kr av min föräldrapeng. Men jag har postat breven, det har jag. Jag fixar kvittot i morgon". Så lade vi på. Jag var arg för att det blev som det blev. Ledsen för att jag inte orkar med trubbel. Hur kunde det bli så fel då jag bara ville vara snäll?
Jag är ingen ekonom. Jag vet knappt vad ett rekomenderat brev är för något. Jag skickar aldrig sådana brev. Så hur kan hon skicka iväg mig med 200 000 kronor och prata om en tusenlapp? Detta kan inte göra att hon blir arvslös, det kan det inte. Det hade varit ändå jobbigare om grannen hade varit en pank pensionär men det är hon inte. Hon har pengar. Fetmycket pengar men det vet hon inte om att jag vet.
Så i morgon måste jag hänga på låset hos tobaksaffären för att försöka fixa ett kvitto. Fixa ett kvitto för ett brev som förmodligen redan har lämnat stället och är på väg i någon postsäck till en helt annan plats. Wish me luck.
tisdag 17 april 2007
Jag - en lägenhetsunge!
Jag har alltid bott i en lägenhet. Jag föddes i ett höghus, nåja bodde där under hela barndomen. Jag flyttade hemifrån till ett höghus, flyttade vidare till ett höghus och så har det fortsatt. Jag är en lägenhetsunge helt enkelt. Och nu ska vi lämna höghuset för att söka lugnet i villan. I det mysiga vita huset med stenfasad.
Jag har velat detta länge. Jag vill inte att Prinsen ska växa upp där vi bor nu. Det går inte. Med bilarna som köar utanför, som har chaufförer som jag pekar finger till var och varannan dag då de vägrar släppa förbi mig när jag kommer med barnvagnen trots att det är grön gubbe. Vi kan inte låta honom växa upp här när det är fest varje dag utanför våran matbutik. Hela tiden. Fest med både sprit och droger.
Jag har längtat efter ett eget hus där man kan sitta på tomten och där Prinsen sedan kan tulta omkring. Där man slipper den trånga hissen och där man slipper dela tvättstuga med någon som tömmer maskinen med mina kläder utan att ta ut allt. (Hände senast igår. Tur för henne att den nya mössan från Polarn inte blev förgad av hennes kläder.)
Men så ändå. Separationsångest. Rädd för att det bara ska vara miffon i det nya området. Att ingen ska komma och hälsa på för att man måste ta bussen 20 minuter från stan. Men hallå. 20 minuter.Vad är det? Ingenting. Osäker inför det nya och att lämna det gamla. Lämna det invanda, de gulliga mammorna med barn i samma ålder som Prinsen. De som bor så nära att jag kan ringa en halvtimme innan vi ses. Vara spontan. Jag gillar att vara spontan. Skraj att lämna närheten till stan. Varför då egentligen när jag bara blir förbannad på alla bilar och stressade människor? Stan ligger kvar och vi har bil. Bussen går ofta.
Det är nog bara en släng av vanlig separationsångest och mitt trygghetsbehov som visar sig.Det kommer att bli bra i det vita huset. Jättebra kommer det att bli. Och blir det skit och pannkaka så flyttar vi, så har vi sagt. Det känns skönt att tänka på. För hur ska jag, en lägenhetsunge, veta om livet i villa passar mig? Snart ska vi testa. Det känns spännande och befriande att ha möjligheten att få prova på.
Vårstädning och matläget
Japp. Jag har vårstädat lite här inne. Blev så trött på de brunaktiga tapetarna att jag bytte. Renovering helt enkelt.
Har kommit på hur jag ska göra för att få Prinsen att äta mer mat Jag låter honom äta själv. Jo han är ju bara åtta månader men en dag då han satt och vevade med armen och knep ihop munnen tänkte jag "Ok. Vad händer om jag bara låter hans tallrik stå där framför honom?"
Han började klafsa med ena handen i maten, greppade skeden med den andra, slog ner nappflaskan med vatten i på golvet och började sedan gnaga på tallriken. Då såg jag min chans. Jag passade på att mata honom samtidigt. Då gapade han och tog mat med handen och stoppade in själv i munnen.
Efter måltiden var det mat typ överallt. Halva bordet var täckt av mat, Prinsens och mina kläder var nedkladdade och även på golvet fanns det mat. Men vad att göra?! Han åt ju! Så igår efter måltiden var vi tvugna att ta ett bad ihop, Prinsen och jag. Idag kommer både jag och Prinsen att vara nästan nakna vid lunchen. Att äta lunch på stan kommer vi inte att göra på ett tag...
Har kommit på hur jag ska göra för att få Prinsen att äta mer mat Jag låter honom äta själv. Jo han är ju bara åtta månader men en dag då han satt och vevade med armen och knep ihop munnen tänkte jag "Ok. Vad händer om jag bara låter hans tallrik stå där framför honom?"
Han började klafsa med ena handen i maten, greppade skeden med den andra, slog ner nappflaskan med vatten i på golvet och började sedan gnaga på tallriken. Då såg jag min chans. Jag passade på att mata honom samtidigt. Då gapade han och tog mat med handen och stoppade in själv i munnen.
Efter måltiden var det mat typ överallt. Halva bordet var täckt av mat, Prinsens och mina kläder var nedkladdade och även på golvet fanns det mat. Men vad att göra?! Han åt ju! Så igår efter måltiden var vi tvugna att ta ett bad ihop, Prinsen och jag. Idag kommer både jag och Prinsen att vara nästan nakna vid lunchen. Att äta lunch på stan kommer vi inte att göra på ett tag...
fredag 13 april 2007
Veckans mest underbara meddelande på svararen.
Så lyssnade jag av svararen till hemtelefonen igår. Hör någon säga:
He e e ja. A åller å att leka känderna. Um ige att inga...
(Översatt) "Hej det är jag! Jag håller på att bleka tänderna. Dum idé att ringa".
Min vän K ringde alltså samtidigt som hon höll på med en hemmavariant av tandblekning. Klockan elva på kvällen dessutom. Jag höll på att skratta på mig då jag hörde hennes meddelande. Hon är galen. Helt galen.
He e e ja. A åller å att leka känderna. Um ige att inga...
(Översatt) "Hej det är jag! Jag håller på att bleka tänderna. Dum idé att ringa".
Min vän K ringde alltså samtidigt som hon höll på med en hemmavariant av tandblekning. Klockan elva på kvällen dessutom. Jag höll på att skratta på mig då jag hörde hennes meddelande. Hon är galen. Helt galen.
Amningen.
Jag vill trappa ner på amningen. Kanske sluta helt inom ett par månader. Det är inte för att jag ogillar att amma. Det är detta jag tänker på:
- Jag vill att Prinsen ska få i sig mer mat. Alltså annan mat än bröstmjölk.
- Jag vill att pappa prins ska komma in lite mer i bilden. Som det är nu vill Prinsen tutta på kvällarna vid läggdags och det gör att han har lättare att somna tillsammns med mig. Såklart.
- Jag vill att Prinsens pappa ska kunna vara med Prinsen utan att behöva vara beroende av mig och mina bröst.
- Visst funkar det att amma nätterna igenom men man blir faktiskt rätt trött mellan varven.
Ett alternativ är ju att trappa ner på amningen och kanske bara amma på kvällen och eventuellt på morgonen. Som det är nu ammar vi hela natten, på morgonen, innan det är dax att sova på dagen, efter lunch, någon mer gång under dagen, på eftermiddagen och vid läggdags på kvällen. Det är ofta. Väldigt ofta och jag vet, det är inte konstigt att Prinsen inte vill äta vanlig mat. Han prioriterar bröstmjölk, han får det och då är han ju mätt när han ska äta vanlig mat.
I natt när Prinsen vaknade tänkte jag "Nu ska han bara få nappen". Men så gnydde han, rullade mot mig och började snutta vid bröstet på mig. Så vad gjorde jag till slut? Japp. Tog fram tutten.
Ska läsa "Somna utan gråt" från pärm till pärm, ta till mig det som låter bra och sedan köra på med schemat som medföljer. Ska även prata med kvinnan på BVC och försöka få ur henne något vettigt. Förra gången sa hon. "Det är bra att låta pappan ta det hela. Mamman som luktar mjölk kan sova på soffan. Han kommer att gråta och skrika men det är inget farligt. Han är bara arg". Jo hej. Kan se det hela framför mig. Hur jag ligger i vardagsrummet och gråter i tystnad för att Prinsen gallskriker,är arg och ledsen och hur Prinsens pappa till slut kommer utspringandes blossande i ansiktet och säger "Nu får du komma. Ge honom tutten. Vad som helst. Gör något!" Det måste finnas andra vägar. På något sätt ska jag nog lyckas trappa ner och sluta att amma. Vet bara inte hur det ska gå till ännu...
- Jag vill att Prinsen ska få i sig mer mat. Alltså annan mat än bröstmjölk.
- Jag vill att pappa prins ska komma in lite mer i bilden. Som det är nu vill Prinsen tutta på kvällarna vid läggdags och det gör att han har lättare att somna tillsammns med mig. Såklart.
- Jag vill att Prinsens pappa ska kunna vara med Prinsen utan att behöva vara beroende av mig och mina bröst.
- Visst funkar det att amma nätterna igenom men man blir faktiskt rätt trött mellan varven.
Ett alternativ är ju att trappa ner på amningen och kanske bara amma på kvällen och eventuellt på morgonen. Som det är nu ammar vi hela natten, på morgonen, innan det är dax att sova på dagen, efter lunch, någon mer gång under dagen, på eftermiddagen och vid läggdags på kvällen. Det är ofta. Väldigt ofta och jag vet, det är inte konstigt att Prinsen inte vill äta vanlig mat. Han prioriterar bröstmjölk, han får det och då är han ju mätt när han ska äta vanlig mat.
I natt när Prinsen vaknade tänkte jag "Nu ska han bara få nappen". Men så gnydde han, rullade mot mig och började snutta vid bröstet på mig. Så vad gjorde jag till slut? Japp. Tog fram tutten.
Ska läsa "Somna utan gråt" från pärm till pärm, ta till mig det som låter bra och sedan köra på med schemat som medföljer. Ska även prata med kvinnan på BVC och försöka få ur henne något vettigt. Förra gången sa hon. "Det är bra att låta pappan ta det hela. Mamman som luktar mjölk kan sova på soffan. Han kommer att gråta och skrika men det är inget farligt. Han är bara arg". Jo hej. Kan se det hela framför mig. Hur jag ligger i vardagsrummet och gråter i tystnad för att Prinsen gallskriker,är arg och ledsen och hur Prinsens pappa till slut kommer utspringandes blossande i ansiktet och säger "Nu får du komma. Ge honom tutten. Vad som helst. Gör något!" Det måste finnas andra vägar. På något sätt ska jag nog lyckas trappa ner och sluta att amma. Vet bara inte hur det ska gå till ännu...
Blommor
Så glad man kan bli av några blommor! Dessa fick jag av ett par vänner. Ser fram emot att plantera i rabatterna på tomten vid vårat nya hus. Har väl egentligen inte så där jättegröna fingrar. Men några solrosor och annat smått och gott ska jag nog lyckas med tror jag.torsdag 12 april 2007
Läkarbesök.
Prinsen hade hög feber i går natt. Jag gav honom alvedon klockan 05.00 då han hade 39,3. Jag baddade hans panna och vyssade honom då han var kokhet och låg och gnydde. Klockan 09.00 hade han 39,2. Jag ringde till sjukvrdsrådgivningen och sa att min son hade haft feber i ett dygn, var hostig och hade snuva. Jag berättade att han hade öroninflammation för fyra veckor sedan. "Åk till läkaren" sa hon i andra luren. Jag ringde två olika vårdcentraler innan vi kunde få en tid. Jag hade 40 minuter på mig att ta mig hemifrån och till läkarmottagningen.
"Det tar ju bara en kvart att gå hit från ditt hem" sa hon i telefonen och jag undrade om hon räknade in blöjbyte, att klä på både Prinsen och mig själv, att få på alla ytterkläder och baxa in vagnen i den pyttelilla hissen. Antagligen inte. Hade inte ätit frukost heller trots att det gått två timmar sedan vi steg upp. Det därför att jag stått i olika telefonköer samtidigt som jag bar runt på Prinsen. Han hade ju feber och var ledsen. Ville inte leka. Det enda han ville var att bli buren. Hade också tänkt att jag skulle äta då Prinsen sov middag. Morgonen hade också gått åt till att amma Prinsen. Jag ammade och ammade för att min varma lilla kille skulle få i sig vätska då han inte ville varken äta eller dricka Men amma ville han. Tackolov.
Jag kastade på mig kläder, oduschad som jag var, och lade ner en banan i väskan. Sedan sprintade jag med Prinsen i barnvagnen för att hinna i tid. Åt bananen samtidigt som jag halvsprang med vagnen. Vi kom in på läkarmottagningen precis 11.30 då vi hade tiden. Jag hann bara ta upp Prinsen ur vagnen då han ropade upp oss, en kutryggad karl i 60 års åldern. Om det bara hade varit för det att han inte hjälpte mig där jag kom med fullastad vagn och med Prinsen på armen hade det varit en sak. Men denna läkare var helt konstig. Han ignorerade Prinsen, sa inte ett ord till honom och drog inte på smilbanden en enda gång. Han sa bara "Då kan du berätta" och jag talade om vilka symtom Prinsen hade. "Har han ont i halsen?" undrade läkaren. Öh?! Prinsen är inte ens åtta månader. Hur ska jag kunna veta om han har ont i halsen. Sedan skulle han kolla i öronen. Prinsen satt stilla i min famn men läkaren sa "Det här var inte lätt" och så höll han på tappa instrumentet i huvudet på Prinsen. Då han sedan sa att öronen såg bra ut avslutade han med "Var det något mer?" "Jo hur vet man om det är virus eller bakterier? Hur länge är det ok att han har 39 och mer i feber? Är det vanligt att mindre barn är sjuka ofta? Borde du inte lyssna på lungorna, jag menar, han hostar ju?" sa jag. "Jo jag kan väl lyssna..."sa läkaren och jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Så himla oengagerad. Så himla ovan vid barn. Så himla ledsamt.
Hade det inte varit för att jag var så trött efter nätter med febrig bebis=dålig sömn och hade det inte varit för att jag var hungrig som en varg=dåligt humör, hade jag sagt till läkaren, lungt och sansat: "Det är din uppgift att ta reda på om min son har ont i halsen och det är också din uppgift att göra alla prover som skall göras. Jag ska inte behöva be dig lyssna på lungorna. Det är ditt jobb. Det är det som du får betalt för". Typ. Men jag svalde och svalde och gick sedan ut från rummet med Prinsen på armen. Satt i sjukhuskorridoren, ammade och lät tårarna rinna. Gick ut i vårsolen och fortsatte böla. Grinade för att jag varit orolig för Prinsen på natten, man blir det då ens bebis är skållhet och inte vill leka. Grinade för att jag tyckte synd om Prinsen som inte var kry. Grinade för att jag var trött, hungrig och för att läkaren var en okänslig tölp.
På väg hem ringde jag till mamma. Spydde galla och fick medhåll. Läkaren var okänslig. Sedan gick jag till affären. Handlade en pastasallad, kakor, godis och en skvallertidning till mig. Prinsen fick fruktpuré och juice som han gillar.
Vi somnade klockan åtta på kvällen både Prinsen och jag. Jag var glad som hade fått veta att Prinsens öron såg bra ut men utmattad av dagen som varit.
"Det tar ju bara en kvart att gå hit från ditt hem" sa hon i telefonen och jag undrade om hon räknade in blöjbyte, att klä på både Prinsen och mig själv, att få på alla ytterkläder och baxa in vagnen i den pyttelilla hissen. Antagligen inte. Hade inte ätit frukost heller trots att det gått två timmar sedan vi steg upp. Det därför att jag stått i olika telefonköer samtidigt som jag bar runt på Prinsen. Han hade ju feber och var ledsen. Ville inte leka. Det enda han ville var att bli buren. Hade också tänkt att jag skulle äta då Prinsen sov middag. Morgonen hade också gått åt till att amma Prinsen. Jag ammade och ammade för att min varma lilla kille skulle få i sig vätska då han inte ville varken äta eller dricka Men amma ville han. Tackolov.
Jag kastade på mig kläder, oduschad som jag var, och lade ner en banan i väskan. Sedan sprintade jag med Prinsen i barnvagnen för att hinna i tid. Åt bananen samtidigt som jag halvsprang med vagnen. Vi kom in på läkarmottagningen precis 11.30 då vi hade tiden. Jag hann bara ta upp Prinsen ur vagnen då han ropade upp oss, en kutryggad karl i 60 års åldern. Om det bara hade varit för det att han inte hjälpte mig där jag kom med fullastad vagn och med Prinsen på armen hade det varit en sak. Men denna läkare var helt konstig. Han ignorerade Prinsen, sa inte ett ord till honom och drog inte på smilbanden en enda gång. Han sa bara "Då kan du berätta" och jag talade om vilka symtom Prinsen hade. "Har han ont i halsen?" undrade läkaren. Öh?! Prinsen är inte ens åtta månader. Hur ska jag kunna veta om han har ont i halsen. Sedan skulle han kolla i öronen. Prinsen satt stilla i min famn men läkaren sa "Det här var inte lätt" och så höll han på tappa instrumentet i huvudet på Prinsen. Då han sedan sa att öronen såg bra ut avslutade han med "Var det något mer?" "Jo hur vet man om det är virus eller bakterier? Hur länge är det ok att han har 39 och mer i feber? Är det vanligt att mindre barn är sjuka ofta? Borde du inte lyssna på lungorna, jag menar, han hostar ju?" sa jag. "Jo jag kan väl lyssna..."sa läkaren och jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Så himla oengagerad. Så himla ovan vid barn. Så himla ledsamt.
Hade det inte varit för att jag var så trött efter nätter med febrig bebis=dålig sömn och hade det inte varit för att jag var hungrig som en varg=dåligt humör, hade jag sagt till läkaren, lungt och sansat: "Det är din uppgift att ta reda på om min son har ont i halsen och det är också din uppgift att göra alla prover som skall göras. Jag ska inte behöva be dig lyssna på lungorna. Det är ditt jobb. Det är det som du får betalt för". Typ. Men jag svalde och svalde och gick sedan ut från rummet med Prinsen på armen. Satt i sjukhuskorridoren, ammade och lät tårarna rinna. Gick ut i vårsolen och fortsatte böla. Grinade för att jag varit orolig för Prinsen på natten, man blir det då ens bebis är skållhet och inte vill leka. Grinade för att jag tyckte synd om Prinsen som inte var kry. Grinade för att jag var trött, hungrig och för att läkaren var en okänslig tölp.
På väg hem ringde jag till mamma. Spydde galla och fick medhåll. Läkaren var okänslig. Sedan gick jag till affären. Handlade en pastasallad, kakor, godis och en skvallertidning till mig. Prinsen fick fruktpuré och juice som han gillar.
Vi somnade klockan åtta på kvällen både Prinsen och jag. Jag var glad som hade fått veta att Prinsens öron såg bra ut men utmattad av dagen som varit.
tisdag 10 april 2007
Äta och sova
På bordet framför mig ligger böcker. De heter "Barnmatsboken", "Somna utan gråt" och "Annas och Hugos barnmatsbok". Japp. Vi håller på att styra upp det här med mat och sömn.
Maten nu:
Prinsen är inte så himla glad i barnmaten. Visst funkar vissa saker, men han äter någon matsked, max två, och är sedan nöjd. Han vill amma. Att tutta är det bästa tycker han. Jag kan tänka mig att amma på ett tag. I några månader till. Men jag vill ändå att han ska få i sig mer mat är han får nu. Har lite dåligt samvete för att jag inte har lagat så mycket egen mat. Vet inte varför. Jag har liksom bara inte kommit igång. Pratade om det på BVC. Då sa hon bara "Varför har du dåligt samvete?! Det ska du inte ha!" (Hon har bergis gått en kurs där de lärt sig att man inte ska ge mammor dåligt samvete). "Men jag själv gillar inte att äta halvfabrikatmat. Alltså vill jag att min son också ska få äta hemlagat. Jag har bara inte kommit igång och där av det dåliga samvetet" svarade jag.
Sömnen nu:
Amma+ligga i mammas och pappas säng=sömn för Prinsen. Jag ammar och sedan stoppar jag in nappen. Sedan sover han oroligt och jag måste ila in många gånger under kvällen för att amma igen eller stoppa in nappen. Under natten är det också amma som gäller. Så nu har jag lånat grannens bok om hur man gör för att somna utan gråt. Det där med att skrika i fem minuter är inget för mig. Skulle inte klara av att låta Prinsen gallskrika och låta honom undra varför inte jag kommer och tröstar. Det finns inte. I denna bok finns ett sovschema som man ska använda sig av. Det ska ge en bild av hur sömnen verkligen ser ut. Sedan ska man gå vidare med det hela. Mitt mål är att Prinsen ska sova flera timmar i ett sträck. Kanske gör en bättre sömn med mindre amning under natten att Prinsen äter mer mat på dagen? Anar att det kan vara så.
Fortsättning följer.
Maten nu:
Prinsen är inte så himla glad i barnmaten. Visst funkar vissa saker, men han äter någon matsked, max två, och är sedan nöjd. Han vill amma. Att tutta är det bästa tycker han. Jag kan tänka mig att amma på ett tag. I några månader till. Men jag vill ändå att han ska få i sig mer mat är han får nu. Har lite dåligt samvete för att jag inte har lagat så mycket egen mat. Vet inte varför. Jag har liksom bara inte kommit igång. Pratade om det på BVC. Då sa hon bara "Varför har du dåligt samvete?! Det ska du inte ha!" (Hon har bergis gått en kurs där de lärt sig att man inte ska ge mammor dåligt samvete). "Men jag själv gillar inte att äta halvfabrikatmat. Alltså vill jag att min son också ska få äta hemlagat. Jag har bara inte kommit igång och där av det dåliga samvetet" svarade jag.
Sömnen nu:
Amma+ligga i mammas och pappas säng=sömn för Prinsen. Jag ammar och sedan stoppar jag in nappen. Sedan sover han oroligt och jag måste ila in många gånger under kvällen för att amma igen eller stoppa in nappen. Under natten är det också amma som gäller. Så nu har jag lånat grannens bok om hur man gör för att somna utan gråt. Det där med att skrika i fem minuter är inget för mig. Skulle inte klara av att låta Prinsen gallskrika och låta honom undra varför inte jag kommer och tröstar. Det finns inte. I denna bok finns ett sovschema som man ska använda sig av. Det ska ge en bild av hur sömnen verkligen ser ut. Sedan ska man gå vidare med det hela. Mitt mål är att Prinsen ska sova flera timmar i ett sträck. Kanske gör en bättre sömn med mindre amning under natten att Prinsen äter mer mat på dagen? Anar att det kan vara så.
Fortsättning följer.
Pappa är hemma!
TAMTATAM!!Fanfar i trumpeten idag! Pappa är utskriven från sjukhuset efter sex veckor på olika sjukhus. Först en bypass med rehabilitering och efter det en infektion och ännu ett sakta tillfrisknande. Så idag fick han komma hem. Så skönt för honom att vara hemma igen. Hemma hos frun och hos vovven. Idag togs de många stygnen på bröstet bort också. Nu återstår bara att komma tillbaka till vardagen igen.
Ännu en förkylning
Men risk för att vara tjatig. Prinsen är förkyld. Igen. Han har hosta, snuva och en del feber. Ännu ett par dagar inne i lägenheten. Hoppas att han är bättre imorgon. Jag skulle vara förkyld tio gånger om bara han slapp. Gillar inte när han ligger och gnyr på natten, är varm och täppt i näsan. Antar att små barn måste bli förkylda för att bygga upp sitt immunförsvar. Men det är inte kul. Inte det minsta. Stick förkylning! Dra!
söndag 8 april 2007
Småfolk
Barn säger så fina och bra saker tycker jag. Som den gången då syrran och hennes fd man låg i skilsmässa. Jag och sambon skulle vara barnvakt till deras yngsta son, då sex år gammal. Sonen C talade om för oss att mamma och pappa hade bråkat i bilen då de skulle hem till oss. C hade låtsas sova och jag tyckte så synd om honom då han berättade. Så hemskt att behöva sitta där och höra på. Då jag frågade hur det kändes pekade han på sitt bröst och sa "Man liksom grinar här inne". Så fint sagt och så bra beskrivet! Hur många gånger har jag inte känt likadant. Då man har låtsats att allt varit bra och som vanligt men inuti kroppen är det gråt och kaos. Åh älskade unge. Vad vi vuxna har att mycket att lära oss av barn.
fredag 6 april 2007
Vårtecken
Det är så underbart att våren är på gång. Vårtecken för mig:
- Vårblommor. Så klart. Har plockat tussilago och tittat på blåsippor. Det är något speciellt med vårblommor. Riggade upp Prinsen i barnvagnen vid sipporna och fotade.
- Svalare kläder. Äntligen kan man börja kika i garderoben (och i affärer) efter jackor som är lite svalare är dunjackan som man har dragits med hela vintern.
- Gravida magar. De poppar upp som svampar ur marken på vårkanten. De har varit gömda i tjocka jackor under vintern. Förr fick jag ont i magen och blev stressad då jag såg dem. Så skönt att slippa det nu!
- Fiske. Sambon är ute och fiskar typ varje helg och hoppas på att få en öring. Det inträffade faktisk förra helgen.
- Gympaskor. Är det något som är vår för mig så är det då man köper nya gympaskor. Där lär lite av föräldrapengen hamna i slutet av denna månad.
- Fotboll. Sambon börjar gå på matcher för att se på laget med, för honom, stort L. Prinsen är redan medlem och har hörselkåpor inför kommande matcher. (Prinsens gudfar har fixat).
- Fräknar. Japp jag får faktiskt lite sådana på näsan av vårsolen.
- Kärlek. Visst blir man lite nykär på våren? Man liksom vaknar till liv, känner sig pigg och glad i värmen från solens strålar. Kär i sambon, i vår fina prins och i livet självt.
VÄLKOMMEN VÅR!!
- Vårblommor. Så klart. Har plockat tussilago och tittat på blåsippor. Det är något speciellt med vårblommor. Riggade upp Prinsen i barnvagnen vid sipporna och fotade.
- Svalare kläder. Äntligen kan man börja kika i garderoben (och i affärer) efter jackor som är lite svalare är dunjackan som man har dragits med hela vintern.
- Gravida magar. De poppar upp som svampar ur marken på vårkanten. De har varit gömda i tjocka jackor under vintern. Förr fick jag ont i magen och blev stressad då jag såg dem. Så skönt att slippa det nu!
- Fiske. Sambon är ute och fiskar typ varje helg och hoppas på att få en öring. Det inträffade faktisk förra helgen.
- Gympaskor. Är det något som är vår för mig så är det då man köper nya gympaskor. Där lär lite av föräldrapengen hamna i slutet av denna månad.
- Fotboll. Sambon börjar gå på matcher för att se på laget med, för honom, stort L. Prinsen är redan medlem och har hörselkåpor inför kommande matcher. (Prinsens gudfar har fixat).
- Fräknar. Japp jag får faktiskt lite sådana på näsan av vårsolen.
- Kärlek. Visst blir man lite nykär på våren? Man liksom vaknar till liv, känner sig pigg och glad i värmen från solens strålar. Kär i sambon, i vår fina prins och i livet självt.
VÄLKOMMEN VÅR!!
Långlunch
Prinsen har satt rekord i att sova länge på lunchen idag. Han har nu sovit i två och en halv timme. Jag har plockat i ordning här hemma, pratat i telefonen med några stycken, lagat ugnsbakad lax med ris, ätit maten, läst en tidning, duschat, borstat håret, klätt på mig, läst lite på nätet och nu bloggar jag...
Två och en halv timme! Jag är inte van att ha så mycket tid bara för mig själv. Man vet liksom knappt vad man ska hitta på till slut. Vad i hela fridens namn gjorde jag innan Prinsen kom? Kan det vara så att jag slöade och gjorde allt i ett söligt tempo?! Nu mer är man ju expert på att vara effektiv. Kanske man ska passa på att klämma in en liten fika innan Prinsen vaknar...
Två och en halv timme! Jag är inte van att ha så mycket tid bara för mig själv. Man vet liksom knappt vad man ska hitta på till slut. Vad i hela fridens namn gjorde jag innan Prinsen kom? Kan det vara så att jag slöade och gjorde allt i ett söligt tempo?! Nu mer är man ju expert på att vara effektiv. Kanske man ska passa på att klämma in en liten fika innan Prinsen vaknar...
tisdag 3 april 2007
En tandsing!
Det var i lördags när vi var ute och gick på promenadvägen nere vid vattnet som jag fick syn på den. Ett litet taggigt risgryn som visade sig i vårsolen. Prinsen har fått en tand!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
