Förlossningsnostalgi och Prinsen nio månader

Nästa vecka är det nio månader sedan Prinsen kom till oss. Nio månader. Ofta tänker jag tillbaka på förlossningen. Jag tänker nostalgiskt på vilket café vi var på samma dag vi åkte in till sjukhuset, på hur vi två satte oss i bilen och lämnade hemmet för att nästa gång vi kom in i lägenheten vara tre. Det är häftigt att tänka på.

Jag tänker på vilka människor som var på förlossningen; på den morska barnmorskan som fick mig att ta till krafter jag inte trodde fanns, på barnmorskan Totte som hjälpte mig att få ut Prinsen genom att hänga på min mage, på den gulliga undersköterskan som strök mig över håret i allt töcken.

Jag blir allvarlig då jag tänker på hur rädd jag var de första 20 minuterna då Prinsen hade kommit ut. Då jag låg där ensam och vimsig i huvudet och undrade vad som hänt. Då jag inte visste någonting. Livrädd och svamlandes.

Jag tänker på när moderkakan kom ut. Barnmorskan höll upp den, sa att den var fin, att den liknade ett hjärta. Jag minns att jag tänkte att "Jag har älskat mitt pyre i magen så mycket att det mesta förmodligen är hjärtformat där inne". Troligtvis var det så.

Jag blir lycklig då jag tänker på hur jag låg på uppvaket efter operationen. Då jag vaknade under det stora fönstret och fick syn på en klarblå himmel med fluffiga moln och att sedan sambon kom med Prinsen i famnen. Jag har ingen tidigare klar bild av det första mötet med Prinsen. Det är detta som är mitt första starka minne. Det var så skönt att få se honom, hålla honom. Blir så gråtmild då jag tänker på det. Så bubblande glad blir jag då jag tänker på det, för det var då jag verkligen förstod att jag blivit mamma, att han äntligen hade kommit till oss. Finaste. Prisnosing. Min älskling. Mitt allt på jorden. Nio månader sedan.